Sida 48
Grefve Woyna
Magistern berättade hvad han sett och bad de gamla förlåta henne och upptaga henne ånyo som sin dotter.
»Vi önska ingenting högre,» sade gubben, »vi ha lidit så mycket i natt af hennes frånvaro.»
»Ack, ja!» inföll gumman, hvars misstankar småningom försvunno; »vi ha aldrig förskjutit henne, oaktadt hennes svaghet; vi tro till och med att hon är oskyldig, fast hon vant obetänksam. Det är hon sjelf som på sista tiden van-trifts hos oss. Jag bekänner dock, att jag i går afton lät min häftighet bryta ut, så att jag åter förebrådde henne för det hon förstört både sin och min lycka. Magistern skall få höra alltsammans.» (
»Jag vill vara så kort som möjligt,» fortfor gumman: »Jag var god vän med Carolinas mor, som dog i mina armar och skänkte mig flickan, som då var fyra år. Ack, hon har varit vår glädje i sexton år, och vi ämnade lemna alla våra smulor åt henne, när vi en gång falla undan, ty vi hoppades att hon skulle bli hustru åt vår enda slägting, den hederlige assessor Carl Stadius, som höll så mycket af henne; magistern skall veta, att Stadius är bara trettio år och redan assessor i hofrätten. De voro redan förlofvade. Då kom Carolinas olyckliga dag. Jag och hon sutto tillsammans och sydde i förmaket härinne; Stadius satt bredvid öfverlycklig och talade om den stundande bröllopsdagen. Jag behöfde för ögonblicket en sax, fick icke rätt på min egen, utan sökte i Carolinas sykorg. Under det jag letade efter saxen, fick jag se någonting så lysande och vackert, att jag skrek till af glädje: »Ack! en sådan dyrbar gåfval Hvad du har för en god fästman, Carolina lilla! Jag har aldrig sett dylikt. Se, hur det blixtrar!» Derpå lyfte jag upp i solskenet det smakfullaste, dyrbaraste juvelsmycke man kan föreställa sig. Jag trodde att Carolina fått det af assessorn och började förebrå henne för det hon hållit gåfvan hemlig för mig. Men då jag vände ögonen från juvelerna, såg jag assessorn blek och hemsk som ett lik och Carolina blossande som en febersjuk. Assessorn steg upp och sade med dof röst: »Förlåt mig, mamsell Carolina, att jag så länge besvärat! Jag borde ha gifvit juveler i stället för blommor, men hela min årslön skulle inte räcka till för en så dyrbar gåfva. Ack,» tilläde han rörd, »måtte han som gifvit dig denna brosch göra dig lyckligare än jag kunnat. Farväl!» Derpå aflägsnade han sig hastigt och
Källa: Project Runeberg ·