Sida 47
Grefve Woyna
»Jag har icke mer något hem på jorden!» svarade hon; »jag är förskjuten af mina fosterföräldrar!»
Det gick ett styng genom Johannes’ hjerta, han misstänkte att hon fallit djupt, men hennes ånger bevekte honom genast. »I alla händelser går det icke an att ni dröjer här,» yttrade han derför; »om ni ej genast vill återvända till edra fosterföräldrar, så skall jag skaffa er en tjenligare plats för tillfället och sedan göra allt för att försona er med edra anhöriga.»
Som hon ofta hört honom predika, fattade hon genast iörtroende för honom, tog emot hans anbud och följde honom till en gammal enka, som hyste en moderlig välvilja för magister Johannes.
Följande dag skyndade han att besöka henne för att få närmare underrättelse om hennes omständigheter. Hon syntes lugnare vid hans ankomst, men ännu svårmodig och sluten.
Ändtligen yppade hon sina fosterföräldrars namn, förklarade att hon hyste den djupaste vördnad och tacksamhet för dem, men icke ville återvända, utan bad magistern skaffa henne någon tjens| hvilken som helst, i någon landsort, ty hon ville ej stanna i hufvudstaden. Emellertid tillät hon honom att vända sig till hennes fosterföräldrar.
Han gick genast till en kamrer Fridman, som efter hennes anvisning bodde vid Mäster Samuelsgränd.
Han kom oanmäld in i en sal, hvars enkla, men välhållna hvitmålade möbler, hvitskurade golf och klara fönster antydde ett ordningens hem af gamla stammen.
Då han gjorde ett litet buller för att tillkännagifva sin ankomst, syntes i en dörr en vördnadsbjudande gråhårsman med särdeles sorgsen uppsyn och efter honom en liten fet-lagd gumma med skarpa blickar.
»Jag kommer med helsning från herrskapets fosterdotter, mamsell Carolina,» började magistern.
Gubbens uppsyn klarnade, och han räckte magistern sin hand med välvilja.
_ Men den lilla gumman gnuggade sina händer med häftighet och sade: »Du ser, min kära gubbe, att det icke är som du trodde, hon har icke hoppat ner i Norrström, utan i stället opp i någon grann våning, skall du få se.»
»Det är inte troligt,» svarade gubben lugnt, »dä hon skickat ett sådant sändebud som vår käraste predikant.»
Källa: Project Runeberg ·