Sida 56
Grefve Woyna
EN PRESTMAN8 ANTECKNINGAR.
känna det för någon, och icke heller visste jag hvem som var rätta egarinnan till det fördömda smycket, men jag måste på något sätt bli det qvitt. Om jag dermed kunde göra en menniska lycklig, skulle mitt brott kunna försonas, så trodde jag åtminstone. Då kom jag att tänka på Carolina, min ungdomsvän. Hon, en fattig flicka, var förlofvad, men hennes fästman gaf henne inga juveler. Jag gick till henne och lade smycket i hennes sykorg. Sedan träffade jag henne icke på lång tid, men har nu fått veta hvad hon lidit. Jag känner äfven ert deltagande i Carolinas öde och har derför vändt mig till er, både för att lätta mitt samvete och bedja er om råd i min stora olycka.»
Magisterns hjerta svällde af förtjusning öfver denna upplösning af hemligheten, som bevisade Carolinas oskuld och bekräftade hans tro på henne.
»Jag känner egarinnan,» upplyste magistern, »och skall i morgon återställa smycket, utan att ni behöfver lida mer än ni redan lidit för er förvillelse.»
Derpå talade han en god stund som en gammal prest med den ångerfulla synderskan och afskedade henne lugnad och tröstad.
Följande dag uppvaktade han den sjuttioåriga grefvin-nan W., som med välvilja lyssnade till hvad han sade. Då han nämnde smycket, utbrast grefvinnan: »Ack, jag har mycket juveler, men intet är mig så dyrbart som detta. Jag fick det af den älskvärdaste unge man, som jag lärt känna, af grefve Woyna, den jag älskar som en son.»
»Och ändock frågade grefvinnan icke efter det, när det förlorades?»
»Nej, jag blygdes öfver att ha förlorat det. Hvad vet magistern om saken?»
Presten berättade nu smyckets historia, utan att dock nämna den brottsligas namn, men väl Carolinas, för att få prisa henne.
Johannes Milde tog afsked af grefvinnan och skyndade till Carolina med jublande hjerta, men studsade något, när han såg assessor Stadius sitta mellan Carolina och hennes fosterföräldrar, helt förtroligt språkande med dem.
Assessorn hade nemligen infunnit sig för att omtala, det grefve Woyna sjelf besökt honom och på det eklatan-taste fritagit Carolina från all skuld. Dock var han ännu något tvehågsen, angående juvelsmyckets befintlighet i Caro-
Källa: Project Runeberg ·