Sida 55
Grefve Woyna
min oförsigtighet och skall uppsöka assessorn för att blidka honom. Såsom sändebud från en deltagare i den stora heliga alliansen, bör jag lätt kunna återknyta assessorns och Carolinas lilla, men kanske heligare allians.» Derpå af-skedade han magistern.
Presten gick hem med det fasta beslut att följande dagen uppvakta den gamla grefvinnan W. Senare på dagen satt han ensam i sin kammare, då någon knackade på dörren. Han öppnade och blef ytterst förlägen, då han såg en ung dam med utmärkt toalett och ett bländande litet rosenknopps-ansigte samt ett par blixtrande ögon stiga fram i den fridlysta adjunktkammaren.
»Jag måste bikta mig för er,» började den sköna okända, i det hon helt ogeneradt tog plats på en stol; »men för all del, herr magister, laga så att ingen stör oss!»
»Jag ber allra ödmjukast,» stammade magistern, mycket brydd, »men får jag inte föra er till kyrkoherden, till doktor Hagberg, som nu är i expeditionsrummet. . . det skulle se så besynnerligt ut, om ett ungt fruntimmer så här i skymningen vore inne hos mig . . . Man skulle så lätt kunna ...»
»Hvad skulle man?» frågade damen.
»Åhjo, man skulle kunna få något att säga mot. . . mot mitt. . . mitt goda namn och rykte.»
Den okända brast ut i skratt.
»Hvad för slag!» yttrade den sköna; »börja nu äfven karlarne bli rädda om sitt goda namn och rykte! Men,» tilläde hon allvarsamt, »jag har verkligen mycket att anförtro er och som äfven rör er sjelf. I himlens namn, afbryt mig ej, ty en svår tyngd trycker på mitt samvete. Jag var för ett år sedan på en bal i stora verlden. Ensam i ett kabinett, såg jag något som blixtrade på mattan och tog upp det. Det var ett juvelsmycke, som bländade mina ögon och mitt förstånd, och jag gömde det hos mig. Jag fruktade, att den soni tappat det skulle fråga derefter, men ingen hördes af. Jag behöll det, och i flere månader njöt jag i hemlighet af att betrakta det. Det skimrade af alla regnbågens färger, jag hörde en underlig musik, jag tyckte att jag fördes bort i en svindlande dans i brokigt färgskimmer och balsamisk vällukt. Men snart förändrades allt. Smycket började bränna i mina händer, bränna på mitt hjerta, mitt samvete. Jag kände, att jag begått ett groft brott och ångrade mig bittert, men hade icke mod att er-
Källa: Project Runeberg ·