Sida 54
Grefve Woyna
honom i afgrunden för det. Han kom lik Jupiter i ett guldregn, men guldregnet försvann ej med honom. Aldrig öfvergaf han fcelt och hållet sina Elviror. Älskaren kunde mången gång för evigt vara förlorad, men alltid stod vännen och beskyddaren qvar. De äldre kupidonerna så väl som de yngre kunde skryta med lika rikt förgyllda pilar.
»Jag har ett uppdrag, herr grefve,» sade magistern, »från mamsell Carolina W.»
»Nå ändtligenl» utbrast grefven utan att förbluffas af den svarta prestkaftanen; »hon har då inte glömt mig, den charmanta flickan!»
Magistern skildrade med få, men kraftiga ord hvad hon lidit just för det att grefven funnit henne så »charmant». Woyna blef verkligen ledsen, fast han denna gång endast var en oskyldig orsak till en qvinnas lidande. Magistern framtog det olyckliga smycket och bad grefven taga det tillbaka.
»Hvad betyder detta!» ropade Woyna; »jag har aldrig gifvit henne något. Jag erkänner, att jag bjöd henne tömma en hel juvelerarebod, men hon afslog mitt anbud med en prinsessas värdighet och lemnade mig förlägen, lik en som velat fånga en solstråle.»
»Hvem har då kunnat lemna henne denna dyrbara gåfva?» frågade magistern.
»Någon annan lyckligare än jag!» svarade grefven med ett ännu sorgligare uttryck i sitt ansigte, men som icke föreföll magistern lika vackert som det förra.
Dennes tro på Carolinas oskuld vacklade ett ögonblick. Hon hade någonting att dölja, hon skyllde på Woyna. Det fanns då en annan, det finns så många diplomater.
»Låt mig se litet på broschen,» bad grefven och betraktade smycket noga. »Men livad vill det här säga!» utbrast han; »broschen har verkligen varit min, och jag har gifvit bort den, men åt en annan. Huru har den kommit i Carolinas händer?»
Saken invecklades ännu mer. Slutligen sade grefven vänligt: »Jag hoppas likväl, att allt skall kunna förklaras till den stackars flickans bästa. Gå till den gamla grefvin-nan W., ty hon har fått broschen af mig på sin sjuttionde födelsedag . . . märk, min herre, på sin sjuttionde födelsedag. Säkerligen har hon vid något tillfälle skänkt vår Carolina den der lilla leksaken. Emellertid känner jag nu följden af
Källa: Project Runeberg ·