Sida 53
Grefve Woyna
renhet att afvisa honom. Han talade så mildt, att min fruktan försvann, och jag lyssnade med förtjusning och svarade det bästa jag förmådde. Jag var alldeles förtrollad. Under tiden kommo vi utanför en juvelerarebod. Grefven stannade och bad mig följa sig in i boden och välja allt hvad jag behagade: »Ni borde,» sade han, »prydas med jordens alla dyrbarheter eller, rättare, de borde prydas af er. Ett ord, och alla dessa skatter ligga för edra fötterl» — Då vaknade mitt förstånd, jag vred på min förlofnings-ring, fick mod och svarade: »Herr grefve, jag är förlofvad med assessor Stadius och kan icke mottaga ens en sand-perla af någon annan.» Derpå flydde jag in i ett hus, der en af mina skolkamrater, fröken Clara von E., bor. Jag omtalade mitt äfventyr för henne, och hon skrattade bort min oro och önskade sig ha varit i mitt ställe. Jag gick hem, men nändes icke oroa mina fosterföräldrar med det dumma äfventyret. Ett pär dagar derefter var min födelsedag och den dag, då det der olyckliga smycket upptäcktes. Huru det kommit i min sykorg, har jag aldrig kunnat begripa. Jag misstänkte dock, att grefven på något sätt skaffat dit det, och derför kände jag mig skyldig och saknade mod att omtala mitt möte med honom. Hvad som sedan skedde, känner ni.»
Magistern blef nu icke blott fullkomligt lugnad, utan ännu mer betagen af Carolinas ödmjukhet att bekänna sig felaktig, ehuru hon ingenting brutit.
»Här återstår blott ett medel,» tänkte han; ygrefven skall återupprätta hennes rykte, om han är så ridderlig, som han säges vara.»
Magistern tog broschen och ilade med den till grefve Woyna. Han fick väl vänta en timme i förmaket, men ändtligen visade sig det österrikiska sändebudet med sitt vanliga förbindliga leende.
Mången torde ännu minnas grefve Woyna, den utsökt fine och intagande verldsmannen med den kala hjessan, men med det vackra, milda ansigtet, den höga välbildade gestalten, ytterligare förskönad af den lysande ulanuniformen. Hvad han uträttat som diplomat, känna vi ej; men voro de nät han såsom sådan utlade lika fina och fängslande som dem han spann kring det täcka könet, så borde Metter-nich varit en skolgosse mot honom. Han var en Don Juan, men säkerligen önskade ingen af de många han förfört
Källa: Project Runeberg ·