Sida 52
Grefve Woyna
efter hela Vesterlånggatan en middagsstund i sällskap med österrikiske ministern grefve Woyna. Magistern inser väl nu väl hela sammanhanget?»
»Inte alldeles,» invände magistern; »ty allt det der skedde ju midt på dagen och i allas åsyn.»
»Om den allmänt omtyckte och förtjusande österrikaren följt en högadlig eller rik flicka,» fortfor assessorn, »så hade ingen undrat derpå; men att han uppvaktade och med välvilja hördes af en fattig fader- och moderlös flicka, det skadade hennes rykte, och som det juvelsmycke, hvilket tillhört honom, fanns i hennes gömmor, utan att hon kunnat redovisa för åtkomsten, så är saken tillräckligt klar. Ja, min herre, när en vacker och fattig flicka promenerar med en hög diplomat, då betyder det juveler, förräderi och sorg och . . . Men ursäkta, jag måste genast upp i hofrätten.»
Magistern tog afsked och gick. Han skyndade åter till Carolina, men fann henne icke mer hos enkan, ty hennes fosterföräldrar hade sjelfva hemtat henne hem till sig, hvilket var så mycket bättre, som hon sjuknat och länge behöfde den ömmaste vård.
Magistern besökte henne flitigt och upptäckte, att hon med det frommaste hjerta förenade stor skicklighet i allt som tillhör ett bildadt fruntimmer, ty hon hade fått en den tiden ovanlig uppfostran, och som hon alltmer vunnit insteg i hans hjerta, tog han en vacker dag sitt parti och friade till henne, efter att ha meddelat henne planen till en flickskola, som de skulle sköta gemensamt.
På hans ömma begäran svarade hon med ett sorgligt småleende: »Assessorn har fällt min dom; mitt rykte är förstördt af grefve Woyna; jag kan aldrig bli en hederlig mans hustru. Äfven ert goda namn och rykte skulle lida af den skugga, som förföljer mig.»
Under Carolinas sjukdom hade juvelsmycket och allt hvad dertill hörde blifvit glömdt. Men en dag bad magistern henne förklara sig öfver hvad hon sjelf tänkte om detsamma och huruvida assessorn sagt sanning rörande hennes möte med den förföriske österrikaren.
Efter några minuters synbar inre strid berättade Carolina följande:
»En dag mötte jag grefve Woyna på Jerntorget. Han studsade vid min åsyn, och jag kände att jag rodnade. Han följde mig; jag hade icke styrka, icke nog verldserfa-
Källa: Project Runeberg ·