Sida 70
Sjöröfvaren
Äfven hennes röst hade något eget uti sig. Måhända liknade den någon sångfågel från kakteernas skogar, ty ovanligt fyllig och skön klingade den för mina öron.
»Hörde ni inte att jag bad er stiga in?» yttrade hon ånyo till mig, som, förgapad i hennes figur, ännu icke tagit ett enda steg för att efterkomma hennes begäran.
»Men,» invände Koppärret, trädande mellan henne och mig, »men ...»
»Tig, Kristian!» ropade hon med befallande stämma; »tig och gå in till min far!»
»Men det går inte an,» fortfor Kristian.
»Har jag inte befallt dig tiga och gå! . . . Lyd genast, ditt stygga odjur, du lurande alligator!» fortfor den unga flickan, stampande häftigt med högra foten. Det låg verkligen något af panter i hennes smidiga gestalt, när hon på detta sätt for ut mot sin fars gamle trotjenare, ty jag tog för gifvet, att det var sjöröfvarens dotter jag hade för mig. Jag väntade hvarje stund att klorna skulle skjuta fram ur dessa händer och fötter, för öfrigt så små och välbildade, att jag sällan sett deras like. Jag märkte nu först, att kläd-ningen eller blusen icke gick längre ned än till vaden, att denna var betäckt af en hvit eller gul silkesstrumpa och att vaden för öfrigt var den mest. . . Men det går naturligtvis icke an för en prest att befatta sig' med dylika detaljer. )ag ville blott säga, att denna unga flicka såg ytterst farlig ut. Men icke behöfde hon panterns klor för det. Hur farlig skönheten i och för sig sjelf kan vara, det har vår Herre, liksom för att varna, sjelf visat, när han fäste törnet så nära rosen. Och varnas man verkligen? Javisst, men först sedan man blödt, kanske förblödt.
Koppärret syntes afväpnadt, skakade sitt gråa hutvud och närmade sig brummande dörren. Sjöröfvarens dotter gaf mig ett nytt tecken, och jag följde henne in i hennes rum, smyckadt med en viss orientalisk lyx och genom sin fantastiska inredning fullkomligt motsvarande sin herskarinna. Jag hade dock icke mycken tid på mig för att granska vidare.
»Min far är döende,» började hon, stående midt på golfvet och spännande uti mig sina stora blixtrande ögon.
»Er far är åtminstone mycket sjuk,» svarade jag.
»Ni har talat med honom.»
»Ganska litet... Det var egentligen han som talade.»
Källa: Project Runeberg ·