Sida 71
Sjöröfvaren
»Jag vet det. När ni gick in till honom, smög jag mig efter er, jag lyssnade och hörde allt.»
»Ni hörde allt!»
»Javisst.»
Jag kunde icke dölja den rysning, som genomilade mig vid tanken på. att dottern hört de förskräckliga saker, som fadern biktat för mig.
»Och hvad är det mer med det?» frågade hon med den lugnaste min i verlden.
Jag studsade, men trodde nästan att jag hört galet.
»Ni skulle kunna göra upp en hel historia deraf,* återtog hon med ett bittert leende; »ni vore kanske färdig att genast springa till polisen med allt det der.»
»Det utgör en af vår kyrkas många välgerningar,» svarade jag, »att äfven den störste syndare kan genom bekännelse söka lätta sitt samvete, utan att befara de verlds-liga lagarnas hämd. Om ni, stackars barn, mer hade blifvit uppfostrad i denna lära än ni säkerligen blifvit, så skulle ni icke ha gjort mig denna fråga.»
»Jag blir er högst förbunden för ert deltagande för mig,» sade hon med en lätt böjning på hufvudet, »men för närvarande är det blott ni som sväfvar i villfarelse, och det är min skyldighet att taga er derur.»
»Jag förstår er inte.»
»Jag inser nog det och skyndar derför att förklara mig. I går omtalade min far för mig ungefär detsamma som han nyss berättat er, men med den skilnaden, att då var Ostindien och icke Vestindien scenen för hans äfventyr. I förgår var det Goda Hoppsudden, och i morgon, ifall ni kommer hit, blir det kanske Moskva. Det skulle verkligen icke förvåna mig, om han berättade, hurusom han seglat öfver Tyskland och hissat svarta flaggan utanför Moskvas vallar och att det var han och icke Napoleon som intog denna stad, eller att det var han och icke ryssarne som sedan satte eld på den.»
»Ni menar således, att er far. . .»
»Har feber, att han yrar!» inföll flickan ifrigt; »ja, han har yrat hela tiden han varit sängliggande. Ingen vet det bättre än jag och gamle Kristian, som vakat öfver honom ... Ja, min herre, han har yrat! Om min far, som jag hoppas, blir frisk, sä skall han skratta åt sina tokiga
Källa: Project Runeberg ·