Sida 72
Sjöröfvaren
feberfantasier, liksom jag skrattade åt er vigtiga embetsmin när ni satt vid hans säng, ty ni trodde, att han biktade sig för er, ni trodde på allt hvad han sade. Det var för kostligt, men tycker ni inte det sjelf?»
Hon brast verkligen ut i skratt, men nog märkte jag att skrattet var tvunget, liksom jag redan förut genomskådat hennes oro, under det hon afgaf sin så kallade förklaring. Man behöfver ej vara läkare för att se, om en menniska har feber eller ej, och ingen hade kunnat vara lugnare än hennes fader under sin bikt, liksom ingen oroligare än hans dotter nu. Men jag såg ju i allt detta den barnsliga kärleken, som i det längsta sökte försvara en far, och jag hade icke hjerta att gifva denna kärlek något hårdare slag. Derför, när hon med" förtviflan fattade mina händer och ropade: »Ni kan inte tro det, ni kan inte tro sådana rysligheter om min stackars far!» svarade jag:
»Jag vill tro er, ty en god frukt kan inte gerna falla från ett dåligt träd. Men ni skall bedja till Gud för er fars själ, ty en bön ur ett skuldfritt hjerta gör underverk både i himmelen och på jorden.»
»UnderverkI» upprepade hon nästan med raseri; »det behöfs då ett underverk för att. . . Ni tviflar då ännu . . . Ah, jag vore i stånd att...»
Hon tystnade tvärt och mätte mig från topp till tå med samma genomborrande blickar, under det hennes högra hand krampaktigt ryckte i en guldkedja, som, hängande ned från halsen, förlorade sig bland bröstvecken på hennes blus. Jag lade armarna i kors öfver mitt bröst och återgaf henne blick för blick, men lade deruti så mycket lugn och mildhet jag förmådde.
Slutligen brast hon ut i tårar och kastade sig våldsamt ned på en liten divan, snyftande högt och betäckande sitt ansigte med sina händer. Jag närmade mig henne nu för att säga henne några lugnande ord.
»Gå, lemna mig i fred!» hejdade hon mig; »men vänta! . . . Tag detta som ett bevis på min tacksamhet för ert besvär denna olycksaliga qväll.»
Dervid lossade hon guldkedjan från sin hals, och med denna, som hon räckte mig, följde ett kors af de klaraste diamanter.
»Ni skall ej beröfva er denna prydnad, som så väl anstår er ungdom,» sade jag, läggande kedjan med korset på divanen; »kanske är detta smycke ett minne af er mor.»
Källa: Project Runeberg ·