Sida 91
Tennfröken
utseende, hur fördelaktigt det än för öfrigt kunde vara, jag likväl icke tyckte om. Det låg något skyggt och förstördt i hans blick, som väckte mitt obehag. Hur rikt och yppigt det betäckande löfverket än är, så framskjuter ändå alltid något af ruinen. Orolig, utan att likväl kunna göra mig full reda för min oro, närmade jag mig Olivia och underrättade henne om att hennes fader sökte henne. Olivia rodnade upp öfver öronen och hastade tillbaka till kyrko-dörren. Omgifven af andra mina läsbarn och deras anhöriga, förlorade jag henne ur sigte.
Några veckor derefter fick jag höra, att en löjtnant von H. friat till henne, men stött på ett oöfvervinnerligt motstånd från faderns sida, hvarpå ingen heller undrade, ty löjtnant von H. var allmänt känd som en förtviflad spelare samt dessutom på väg att, för något mindre hederligt uppförande inom regementet, taga afsked derifrån. Det berättades på samma gång, att flickan vore ursinnigt kär i honom, och det rann mig i sinnet, att det måtte ha varit samma person, som jag såg henne tala med utanför kyrkan. Jag besökte några gånger hennes fars hem och talade med Olivia, men jag kände icke mer igen henne. Hennes klara förstånd var förmörkadt, hennes ovanliga uppfattningsförmåga ville ingenting uppfatta, ingenting begripa. Kärleken hade öfversvämmat allt, och jag lemnade tenngjutarens hus för hvarje gång alltmer bedröfvad öfver mitt bästa skriftebarn.
Den man, som gör till sin pligt att råda och förmana en ung flicka, förlorar småningom sitt välde öfver henne, ty hennes fåfänga såras och lider af alla de der råden och förmaningarne, om de äro än aldrig så goda och välmenande. Deraf drager jag också den slutsatsen, att den, som vill vinna en qvinnas kärlek, noga bör akta sig för att uppträda såsom preceptor. Detta likväl sagdt utan ringaste hän-tydning på mitt förhållande till Olivia Lang, hvilket endast varit och aldrig kunnat blifva annat än det mellan en välmenande lärare och en af naturen rikt begåfvad lärjunge, för hvars framtid han ömmar. Som jag märkte, att Olivia alls icke syntes benägen att lyssna till mina föreställningar, när det rörde hennes olyckliga böjelse för von H., och att hon sökte undfly mig så ofta jag ville tala med henne derom, så upphörde jag med mina besök.
Emellertid och till min stora glädje fick jag höra, att Olivia, sedan alla hennes försök att bli gift med von H.
Källa: Project Runeberg ·