Sida 95
Tennfröken
der hon nedsjönk, med händerna för ögonen och utan att hennes darrande läppar förmådde framhviska det ringaste ljud.
Jag satte mig på en stol framför henne; äfven jag kände mig oförmögen att yttra något, och hvarför skulle jag också göra det? Jag läste ju hela hennes öde i denna stumma sorg, i denna gränslösa förtviflan. Efter någon stund tog hon händerna från ögonen, stirrade länge på mig och sade med en ton, som ännu i dag pinar mina öron, följande ord:
»Jag är gift med en mördare! . . .»
Jag vill icke uppröra mig sjelf och andra med att vidare skildra denna hemska afton eller upprepa de ord, som då vexlades mellan henne och mig. Dyrt hade denna arma qvinna fått plikta för sin olyckliga böjelse. Hon hade blifvit bekant med von H. under det hon gick och läste, då han alltid passade på henne vid hennes gång till och från kyrkan, och hennes unga hjerta fängslades så lätt af hans fagra ord. Af honom hade hon låtit öfvertala sig att ingå äktenskap med kammarrådet W., af skäl som man lätt finner; men dertill inskränkte sig också hennes brott, eller hur man vill kalla det. Samma dag hon besökte mig hade några ord, som hennes man i rusigt tillstånd låtit undfalla sig, öppnat hennes ögon och visat henne den afgrund, vid hvars rand hon stod. Hon hade då lemnat sitt hem, utan att veta hvart hon skulle begifva sig, då hon erinrade sig mig och den varning jag en gång gifvit henne. Hon återsåg aldrig mer det hem hon öfvergifvit.
Hennes man, som snart allmänt misstänktes för mord både på kammarrådet och tenngjutaren, rymde till England, der han, ett år derefter anklagad för delaktighet i ett gröfre förfalskningsbrott, dömdes till deportation på lifstid.
Tennfröken, såsom Olivia fortfarande kallades, framlefde några år ett aftynande lif, vexlande mellan den bittraste sjelfanklagelse och den djupaste ånger, så att man nog med skäl kan säga, att om också ingen har så lätt för att begå svagheter som qvinnan, så får icke heller någon så grymt lida för dem som hon.
*
Källa: Project Runeberg ·