Sida 94
Tennfröken
han börjat, hade alltmer gjort sig känd för sina vilda ut-sväfningar. Men jag — som långt förut anat, att hon gift sig med kammarrådet endast för att efter dennes död, hvilken enligt naturens ordning icke borde dröja länge, fritt kunna disponera öfver sin hand och gifva den åt sin första kärlek — jag såg min aning gå i fullbordan och bäfvade ånyo för den förblindade varelsens öde.
Tenngjutaren, hennes fader, bäfvade icke mindre; men hvad var att göra? Han hade icke mera den faderliga myndigheten att fly till, och dotterns andra bröllop stod. Tenngjutaren besökte mig ofta och talade om vissa mått och steg, som han ärnade vidtaga för att rädda det arf, som dottern en dag skulle få efter honom. Hennes möderne gaf han redan förloradt, och förloradt gick det också, innan smekmånaden lupit till ända.
En morgon inrusade min gamla städerska blek och andfådd.
»Har pastorn hört den förskräckliga nyheten!» ropade hon.
»Hvad för en?»
»Jo, att tenngjutar Lang i går afse fallit utför trappan i sitt eget hus och brutit halsen af sig . . . det var precis samma trappa som hans måg i fjolas föll utför och slog ihjel sig uti. . . Men så är det också en trappa brant som i ett torn och mörk som i en säck ... Nu måtte den väl bli omlagd, sedan värden sjelf tagit knäcken.»
Jag kan icke beskrifva min bestörtning vid denna underrättelse, som jag snart fann bekräftad. En ny dyster aning uppsteg i min själ. Jag hade icke styrka att bevista tenn-gjutarens begrafning, jag förmådde knappast gå förbi detta hus, genom hvars murar jag trodde mig skåda en förfärlig hemlighet. Jag hörde emellertid, att löjtnant von H. tagit sin svärfars egendom i full besittning, hvilket bevisade, att den olycklige tenngjutaren icke hunnit vidtaga de mått och steg, hvarom han i lifstiden talat både med mig och andra.
Så hade icke stort mer än ett halfår ånyo förrunnit, då det en regnig höstafton knackade sakta på min dörr. Jag öppnade den, studsade och var nära att tappa ljusstaken som jag höll uti, ty jag såg framför mig en ung, men mycket blek qvinna, utan hatt och kappa, våt af regnet, skälfvande af köld och sinnesrörelse. Det var tennfröken, det var Olivia Lang. Hennes knän svigtade, hon var nära att falla till golfvet. Med möda ledde jag henne till soffan,
Källa: Project Runeberg ·