Sida 93
Tennfröken
»Min förlåtelse är en ringa ting,» yttrade jag; »men det finns en öfver oss, för hvilken ingen vrå af våra hjertan är fördold och hvars förlåtelse eller nåd ingen ovärdig kan våga hoppas på . . . Derför, Olivia, mitt goda, mitt älskade barn ...»
Hon lösgjorde sin hand ur min och hastade ur rummet. Jag tyckte, under det hon försvann, att ett moln jagade öfver hennes liljehvita panna, och när hon försvunnit, föreföll det mig som om molnet ännu var qvar i rummet, beslöjande min syn och isande mig med sin kyla.
En månad derefter var den sjuttonåriga den sjuttioåriges brud. Några veckor efter bröllopet talade man om detta vidunderliga äktenskap, men i en hufvudstad talar man icke länge om ett och detsamma.
Så förflöt ungefär ett halft år, hvarunder jag hörde den unga kammarrådinnan mycket berömmas för den ömma vård hon egnade sin ålderstigne man. Det nygifta paret bebodde första våningen i tenngjutarens hus, och svärfadern tillbragte nästan alla aftnar hos sin måg, som var rätt glad öfver att få sitt bostonparti, i hvilket den unga frun vanligtvis deltog. Kammarrådet hade »kryat opp sig», blifvit »frisk som ett vinterny», hette det. Det fanns då äfven blommor för vintern.
Men en morgon får jag i tidningarne läsa, att det gamla kammarrådet W. den föregående aftonen snafvat i sin egen trappa, fallit utföre, krossat hufvudskålen mot sten-golfvet i farstun och ögonblickligen aflidit. Berättelsen om denna olyckshändelse var beledsagad af några förnumstiga reflexioner öfver tjenstefolks vana att spilla vatten i trapporna, öfver husvärdars uraktlåtenhet att hålla sina förstugor upplysta o. s. v.
Man talade någon tid om olyckshändelsen, men ännu längre om den unga, rika och älskvärda enkan, som nu allraminst borde ha en president, ty man tog för gifvet att hon ville stiga i graderna, eftersom hennes håg ansågs uteslutande luta åt rangen och ancienniteten.
Huru öfverraskad blef man ej derför, när man fick höra, att kammarrådet W:s enka efter sorgeårets förlopp gifvit sin hand åt sin förste friare, den afskedade löjtnanten von H. De som icke kände hennes äldre förhållande till denne förvånades vida mer öfver detta parti än öfver det förra, ty von H., som fortfarande vandrade i den riktning
Källa: Project Runeberg ·