Idun: 1888

N:r 14.

Fredagen den 6 april 1888.

lista årg.

B yra:

8 Sturega.ta.2i 8 (ingång från Humlegärdsg. 19) Annon spr is:

» öre pr petitrad (= 11 stafvelser):

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgrifningrstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. möns4ertidning.

Prenumeration sker:

T landsorten: i postanstalterna.^ I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

öy£d är makt.

Emersson.

NytUlträdande abonnenter

kunna mot insändande aj' SO ore i frimärken erhålla de till första q rartalet horande numren 11, Vi o. IS, i hvilka hör jan af Ernst Lundquists intressanta följetong" -En lifsuppgift finnes införd.

Första qvartalet

af Idun kan ej vidare expedieras. all den stund de flesta numren (undant. n:r 11. 1'Z o. /.», som erhållas mot 30 ore) äro utgångna.

Tjugu (20) kronor

som hedersbelöning-

erhåller den af Iduns läsarinnor, som före den 20 dennes samlat det största antalet abonnenter å

Idun till arets slut, af dem uppburit årh inom nämda tidrymd direkt till Hed. af Idun insändt afgiften, hvilken från den 1 april till arets slut uUjörkronor för hvarje abonnent.

OBS.'. De samlade abonnenterna, hvilkas antal måste belöpa si*/ till minst fem (.5), böra rara bosatta inom samma trakt, på det de abonnerade exemplaren måtte kunna sändas i ett gemensamt, paket, till abonnentsam l. att af henne utdelas eller hos henne af-hemtas.

OBS.! Täflingen under nyssnämda vilkor gäller endast, för landsbygden; men kan äfven gälla för städer och köjringar, så rida det samlade abonnent-antalet uppgår till minst femton (1 o).

OBS.! Täflingen gäller endast, för privatpersoner. Bokhandlare, ef/are af tidnvngskonUrr, posttjenstemän oeh likstälda äro uteslutna från den samma.

OBS.! En hvar, som samlat och hos Med. erlagt afgiften för minst X abonnenter, erhåller dessutom det sjette exemplaret gratis; för lO abonnenter erhållas ü gratisexemplar o« s. v.

Stockholm den 6* april 1888.

Redaktionen-

Likställighet.

Se, deri er jeg af sneglearten, at huset bærer jeg med på farten.

B. Björnson.

Bi||ll en tidskrift i Riga har under |g|! förra året som prisuppgift blifvit iS® framstäld frågan, om det är fördelaktigt för den husliga lyckan, att makan och modern bidrager till förvärfvandet af medel för betäckandet af familjens lefnads-omkostnader.

Frågan tål att tänka på, fast än hvarje försök att uppställa bestämda regler för makars samlif är ett fruktlöst arbete; ty hvad som lämpar sig för det ena parets förhållande passar ej för det andras, och hvad som är lycka för en individ, kan kännas som ett tvång eller en förödmjukelse för en annan. Men vilkoren för all huslig lycka äro dock alleslädes de samma. En ömsesidig redlig vilja och en ärlig sträfvan att i kärlek och fördragsamhet dela allt med hvar andra och att fastställa för sig samma mål: familjens sanna bästa och dermed äfven det allmännas väl, ty der ligger en djup sanning i Björnsons ord: Hvem ej kan bygge sit egei hus, livad stort han bygger går og i grus. Med sejr fra Moskva till Kartagena, han dör dog ensom på Sankt Helena.»

Hvarken man eller qvinna förvärfvar sig någon rättighet, utan att dermed följer ett nytt kraf på ansvar. Med hustruns vunna rättighet att sjelf råda öfver sin arbetsför-tjenst följer ovilkorligen pligten alt arbeta så, att hennes verksamhet blir, i ordets djupaste mening, till välsignelse för hela familjen, och på hustrun hvilar nu företrädesvis ansvaret, om hennes kontanta ar-betsförtjenst skall bidraga till att söndra eller starkare befästa familjebanden.

Vi kunna ju nämligen ej med elt lag lösgöra oss från åsigter, som från urminnes tider ansetts utgöra familjens enda rätta grundval, och om vi qvinnor nu än börja inse, alt en bättre grund kan läggas till huslig lycka än det gamla enväldet, så få vi dock ej förbise det faktum, att denna ställning af envåldsherre öfver familjen satt så djupa märken i mannens karaktär, tankegång och handlingssätt, att det vill lång tid och stor qvinlig omtanke till att icke blott försona honom med likställighetstanken, utan äfven visa honom, att med en förnuftigare delning af makten följer äfven en menskligare fördelning af arbetsbördan och ansvaret.

Med familjefaderns envälde följde ju också skyldigheten att ensam försörja familjen.

Både envåldsmakten och den dermed följande pligten äro så starkt sammangrodda med mannens begrepp om heder, att han tror sig lida skada till denna senare, i fall han skulle afstå från den förstnämda samt dermed äfven åt hustrun öfverlemna en del af skyldigheten att förvärfva utkomsten.

Detta gäller naturligtvis blott i fråga om hederlige, ordentlige män; de andra lemnas här å sido.

Det är klart nog, att båda makarne lidit under detta envälde, men ända in i våra dagar torde de båda hafva ansett delta som en orubblig lag för det äktenskapliga lifvet.

I allmänhet är det ännu så, att i de familjer, der hustrun nödgas öfvertaga för-sörjarepligten, söker hon, så mycket ske kan, dölja detta förhållande, äfven då mannen genom lätja eller laster tvingat henne att skaffa uppehället åt familjen. Mon har i sådana fall alltid ett förråd af ursäkter och skäl att framföra till hans försvar, ej så sällan mindre af ömhet för maken, än af en viss feghet. Hon fruktar att se honom som lian är; hon vill inbilla sig sjelf,