Sida 61
Idun rÀknar nu minst 35,ooo lÀsarinnor. spridda öfver hela landet.
Qvinnan tĂžemĂj.
N:r 8. Fredagen den 24 februari 1888. l:sta Ă„rg-
B yr Ä: 8 Sturegatan 8 (IngÄng frÀn HumlegÀrdsg. 19) Annonspris:
25 ore pr petitrad (= 11 stafvelse^.
â Tidningen kostar
endast 1 krona fSr qvartalet.
postarvodet inberÀknadt. Ingen lösnummerförsÀljning!
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
TrĂ€ffas S byrĂ„n kl. 9â10 och 4â5. AHm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje mÄnad innehÄller en fullstÀndig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: Ä postanstalterna.^ I Stockholm: hos redaktionen, Ä Stadspostens hufvudkontor, i de större boklÄdorna samt Ä tidningskontoren.
Frihet och tvÄng.
|jijajet Àr en rÀtt egendomlig företeelse, att i en tid, dÄ man sÀ oupphörligt ropar pÄ och fordrar frihet inom det andliga omrÄdet och i alla rent menskliga förhÄllanden, dÄ man yrkar pÄ det materiellas rÀtt att blifva beak-tadt och ytterst hÀnsynsfullt beaktadt, att man dÄ förbiser den stackars kroppens högst berÀttigade fordran pÄ en viss frihet och pÄ att icke i vissa delar blifva allt för hÄrdt behandlad! PÄ samma gÄng, som man fordrar, att hjertat och sjÀlen skola fritt fÄ »vidga sig», fritt fÄ »andas ut», snör man ihop den stackars kropp, som innesluter just detta hjerta, som skulle »vidgas af lefnadslust». PÄ samma gÄng man fordrar att fÄ vandra pÄ hvilken som helst af lifvets beqvÀmliga banor, klÀmmer man ihop sina fötter i skodon, sÄsom tortyrinstrument ganska utmÀrkta, men i hvarje annat afseende olÀmpliga, och hvilkas fortsatta bruk helt sÀkert skall göra foten oduglig att vÀl och spÀnstigt vandra pÄ till och med det slÀtaste kammargolf. PÄ samma gÀng man vill lossa alla de band, som trycka anden, sammanpressar man den arma kroppen pÄ ett vis, som helt enkelt Àr ömenskligt.
Jag vet, att mÄngen Àr fiendtligt stÀmd mot den s. k. »frigörelsen» och »likstÀlligheten» for qvinnan, mÄngen gör gÀck deraf och hÄnar den. Men Àr det att undra pÄ? Kan man komma och tala om »frigörelse frÀn förtryck», nÀr man icke förmÄr frigöra sig frÄn modets slafveri, som man dock sjelf pÄlagt sig? Kan man fordra sjelfstÀndighet, nÀr man icke ens har en ordentlig fot att stÄ pÄ, utan förkrympta, liktornsprydda, »ömma» fortkomstledamöter och en tung, vacklande gÀng? Man fÄr förlÀta, om sÄdant vÀcker löje eller Ätminstone tvifvel om förmÄgan att rÀtt anvÀnda den sjelfstÀndighet, som pÄyrkas.
Man har sĂ„ mycket talat och skrifvit om snörlifvets skadlighet, om huru farligt det inverkar pĂ„ kroppens Ă€dlare delar â huru t. ex. lefvern ofta befinnes genom snörning sammanpressad, sĂ„ att detta förhĂ„llande ytterst skadligt
Som man Är klÀdd, sÄ blir man hÀdd.
Gammalt ordsprÄk.
inverkar pĂ„ kroppeDS vĂ€lbefinnande, mycket annat att förtiga â att det ej kan komma i frĂ„ga att Ă„ nyo hĂ€r upprepa det, helst det skulle för denna lilla uppsats blifva alltför vidlyftigt. Och nĂ€r man icke vill tro dem, som sagt detta i första hand, lĂ€r det vĂ€l icke i andra hafva större verkan. MĂ€nga föisnörda, hopklĂ€mda fruntimmer lefva ju och uppnĂ„ hög Ă„lder â det Ă€r ju ett bevis för att det inte Ă€r sĂ„ farligt! Visserligen â men alla de plĂ„gsamma krĂ€mpor, det »humör», den »nervositet,» hvarmed de plĂ„ga sig och andra â hvarifrĂ„n kommer detta?
I vÄr tid, dÄ man sÄ mycket talar om »natur» och det naturliga, ja, egnar det sin dyrkan, Àr det dock underligt, att man alldeles bortser frÄn det naturliga i detta fall. En smÀrt midja Àr visserligen bÄde vacker och naturlig, men blott dÄ den stÄr i förhÄllande till kroppens öfriga delar, till lÀngd, fyllighet, skuldror, höfter, Älder o. s. v. Men en försnörd midja Àr hvarken naturlig eller vacker.
LĂ„tom 03S kasta en blick pĂ„ en modeplansch hvar som helst â ja, hvarför icke i Iduns senaste modenummer? Der se vi tre bilder, tvĂ„ fullvuxna damer och mellan dem en liten flicka, som uppgifves vara tio Ă„r, alla tre klĂ€dda i Ă„tsittande kappor. Naturligt vore vĂ€l nu, att den lilla tioĂ„ringens midja hade mindre eller Ă„tminstone icke större omfĂ„ng Ă€n de fullvuxna fruntimrens. Naturligt, ja, men icke modernt, hvilket för nĂ€rvarande Ă€r tvĂ„ skilda saker. Och mĂ€ter man figurerna, sĂ„ har den lillas midja jemförelsevis en och half gĂ„ng större omfĂ„ng Ă€n de vuxna damernas.
Att detta Ă€r galet, kan vĂ€l ej bestridas, och att det skall vara ohelsosamt och farligt, mĂ„ vĂ€l hvar och en kunna inse, om nu ocksĂ„ en och annan stĂ„r emot och öfverlefver tortyren. Men nu skulle det, förstĂ€s, vara sĂ„ vackert, detta smala lif, sĂ„ att man för den skull mĂ„ste taga ad notam det gamla ordsprĂ„ket: den som vill vara fin, fĂ„r lida pin? Men Ă€r det vackert? Kan nĂ„gonting onaturligt vara vackrare Ă€n det, som Ă€r naturligt? Om man nu skulle tĂ€nka sig att klĂ€da af dessa dockor â kan vĂ€l en
menniskokropp vara sÄ hopklÀmd strax ofvan höfterna och sÄ vansinnigt utsvÀngd strax nedom midjan? Nej, det mÄste ske med konst, och dÄ kunde man sÄ gerna i den blommiga sidenkappan sÀtta en klÀdhÀngare och en turnyr, som en menniska; det skulle ungefÀr vara lika mycket likt en mensklig gestalt,-: "'Som den figur man mÄste tÀnka sig insatt i modeplanschernas kostymer. Och förhÄllandet Àr öfverallt det samma. Basaren, Mode de Paris, utlÀndska som inlÀndska modeplanscher framvisa alla samma turnyrbehÀngda klÀdhÀngare i »rober» och »redingoter».
Nu invĂ€ndes mĂ„ hĂ€nda, att dessa planscher Ă€ro öfverdrifna, och att »ingen menniska» lcan snöra sig eller brukar snöra sig sĂ„. Det Ă€r nu en lycka, att man ej kan det, men nog vill jag hafva klara papper pĂ„ den saken, om jag skall tro, att man icke bjuder till att göra det! Och modeplanschen Ă€r ju och förblir det ideal, hvarefter man strĂ€fvar, nĂ€r man skall följa modet. Och följa det förstĂ„ndigt â huru mĂ„nga göra vĂ€l det?
Men lĂ„tom oss nu medgifva, att det Ă€r vackert att, Ă€fven nĂ€r naturen begĂ„fvat oss med riktiga proportioner, knipa in, der vĂ„rt hĂ€rliga skönhetssinne finner det vara för mycket, och lĂ€gga till, der nĂ„got synes oss fattas â med ett ord lappa och fuska pĂ„ naturens verk, tills vi fĂ„tt det sĂ„ likt en svarfvad trĂ€docka som möjligt â lĂ„tom oss antaga, att det Ă€r vackert! DĂ„ stĂ€ller sig frĂ„gan sĂ„: Ăr det. rĂ€ttâ har man ens rĂ€ttighet att, för att »förbĂ€ttra» sin figur, vedervĂ„ga sin egen helsa och sina efterkommandes? Och dĂ„ det Ă€r till komplett evidens bevisadt, att snörlifvet skadar qvinnan till kroppen icke blott sĂ„som menskligt vĂ€sen, utan lika mycket och kanske Ă€nnu mera sĂ„som moder, och i följd af detta naturligtvis hennes ofödda barn â under sĂ„dana förhĂ„llanden borde det vara hvarje tĂ€nkande qvinnas pligt att bjuda till att bort-arbeta ett mode, som Ă€r i sĂ„ mĂ„nga afseenden förderfligt. I synnerhet borde vĂ€l mödrar kunna frĂ„n början sĂ„ rikta sina döttrars uppfostran och smak, att de föredraga det helsosamma och förstĂ€ndiga framför det ytterst moderna.
Ărade lĂ€sarinnor, arbeten för spridningen
af eder tidning!
