Sida 293

N:r 37.

Fredagen den 14 september 1888.

l:sta Ă„rg.

B yra: 8 Sture gatan 8 (ingĂ„ng frĂ„n HumlegĂ„rdsg. 19) Annouspris: 25 öre pr petitrad (— 10 stafvelse!').

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberÀknadt. Ingen 35snummerförsÀ]jning 1

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

TrĂ€ffas Ă€ byrĂ„n kl. 9—10 och 4—5. Allin. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje lielgfri fredag. Sista numret i hvarje mÄnad innehÄller en fullstÀndig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: Ä postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, Ä Stadspostens hufvudkontor, i de större boklÄdorna samt Ä tidningskontoren.

Och gÄr jag fram med lustigt mod min vÀg och icke spöken rÀds, men finner verlden vara god

och fĂ€gnar mig derĂ„t och glĂ€ds — förtjensten Ă€r ej min ett grand, men din, min mammas förklĂ€dsband.

OJof Slig (B. O. Stackelberg †).

Hvarmed skall man roa sina gÀster?

Af P. IJ. K.

Ja vi kommit öfver ens om att ett hem, som aldrig mottager pĂ„helsningar af vĂ€nner och bekanta, i lĂ€ngden blir en ledsnadens och trĂ„kighetens boning, i stĂ€llet för att det borde vara glĂ€djens och trefnadens —- Ă€ro vi sĂ„ledes eniga om, att gĂ€stfrihet bör öfvas af hvar och en, som vill hĂ„lla lyckan qvar i hemmet, dĂ„ Ă„terstĂ„r oss endast att finna svaret pĂ„ den frĂ„gan:

Hvarmed skola vi roa vÄra gÀster?

Egentligen Ă€r det naturligtvis ett fattigdomsbevis, att man skall behöfva sĂ€rskilda anordningar för att gĂ€sterna vid afskedet ej skola tycka sig hafva haft en trĂ„kig afton. Vore vi alla riktigt Ă€lskvĂ€rda och glada och intressanta menniskor, skulle gifvetvis blotta samvaron vara tillrĂ€cklig för att bereda vĂ€rdfolk och gĂ€ster det nöje. som nu oftast sökes i spel och dans och andra förströelser. Gamla, förtroliga vĂ€nner emellan tarfvas ej vidlyftiga anstalter för att. man skalf ha roligt och angenĂ€mt tillsammans. Men Ă€fven de bĂ€sta vĂ€nner — det sĂ€ger oss erfarenheten dagligdags — kunna hafva sina stunder af misstĂ€mning, af trötthet, af tillfĂ€llig osĂ€llskaplighet, dĂ„ samtalet har svĂ„rt att komina riktigt i gĂ„ng — det kan hĂ€rflyta af mĂ„nga orsaker, hvaribland en af de vanligaste Ă€r, att man pĂ„ en tid varit för ofta tillsammans och derför tycker sig ha ingenting mera att tala om; vid alla sĂ„dana tillfĂ€llen Ă€ro sĂ€llskapsnöjena vĂ€l pĂ„ sin plats, men framför allt gĂ€ller det att förekomma allt sĂ„dant, som kan inverka tryckande eller rent af störande pĂ„ sĂ€llskapsglĂ€djen.

Redan frÄn början vill jag undanrödja det missförstÄndet, att hÀr skulle vara tal om de stora tillstÀllningar, efter hvilka bÄde

vÀrdfolk och gÀster tacka himlen, alt det »Àndtligen Àr slut.» De stora stela skyldighetsbjudningarna sysselsÀtta vi oss icke med. Deras offer beklaga vi, och till de olyckliga, som af konvenansen tvingas alf, en eller annan gÄng om Äret anordna dylika tillstÀllningar, kunna vi endast stÀlla den uppmaningen, att de mÄtte söka bÀra sitt kors med kristligt tÄlamod.

Nej, vi sysselsÀtta oss hÀr endast med sÄdana mindre samqvÀm, der goda vÀnner föras tillsamman för alt ha roligt. Och vi uppstÀlla för dessa smÄ familjeunderhÄll-ningar nÄgra hufvudregler, som helt visst ingen skall Ängra, att han iakttager:

Först och frÀmst: Bjud ickë för ofta! Och frÄn gÀstens synpunkt sedt: Gör ej för tÀta pÄhelsningar!

Visserligen ger oss Havamal, vĂ„ra forn-fĂ€ders urkund för lefnadsvisdom, det rĂ„det att »fara trĂ€get att trĂ€ffa» vĂ„ra vĂ€nner. Men som sĂ„ mĂ„nga andra gamla urkunder Ă€r icke »Den Ilöges sĂ„ng» alldeles fri frĂ„n motsĂ€gelser, hvarför vi pĂ„ ett eller annat stĂ€lle i densamma fĂ„ lĂ€ra att —

»GÄ skall man; ej Àr godt, att gÀst Àr stÀndigt pÄ ett stÀlle; ljuf varder led, som för lÀnge qvar pÄ en annans bÀnkar bidar.»

Det ligger mycken sanning i denna kĂ€rnfullt affattade lefnadsregel. Lifvet lĂ€r oss alt hushĂ„lla med det goda, om vi vilja bevara Ă„t oss en varaktig njutning af detsamma. VĂ€nskapen mĂ„ vara af den pĂ„litligaste art, vi Ă€ro dock menniskor, vi ha behof af omvexling och vi tröttna pĂ„ allt, Ă€fven det bĂ€sta, om vi njuta det för rikligt och ofta. Och hur helt olika blir ej umgĂ€nget mellan menniskor, som ej sett hvarandra »pĂ„ lĂ€nge» — det behöfver derför ej vara mer Ă€n fjorton dar gĂ„ngna — Ă€n emellan personer,

som knapt hinna skiljas Ă„t förr Ă€n de Ă„ter rĂ„kas — hur intressant, gladt och finkĂ€nsligt i ena fallet, hur hvardagsaktigt och derjemte ofta allt förtroligt i det andra!

Bjud vidare endast goda vÀnner! Det kan visserligen vara ett slags nöje Àfven det att kunna berÀtta för sina vÀninnor och vÀnner, att »vi umgÄs med X:s», och hur det vattnas i munnen pÄ dem vid de fma namnen. Men oafsedt att delta nöje icke just hör till de Àdlare, icke höjer sjelfakt-ningen och icke lemnar nÄgon behÄllning efter sig, sÀllskapsglÀdjen kan ej bli sÄ otvungen och sÄ innehÄllsrik, der en större eller mindre del af gÀsterna Àro inbjudna ej för sina personliga, vÀrderade egenskapers skull, utan pÄ grund af namn och samhÀllsstÀllning.

HÀrmed sammmanhÀnger nÀra, atl man bör söka fÄ samqvÀmet att utgöras af personer, som sins emellan komma vÀl öfver ens och trifvas i hvarandras sÀllskap.

Har man iakttagit dessa enkla regler, Àr redan det mesta gjordt för att gÀsterna skola finna sig godt och tycka sig hafva roligt. Att sedan uppstÀlla nÄgon sorts normalplan för aftonunderhÄllningen i familjerna vore en löjlighet, dÄ ju smak och vanor i det fallet Àro sÄ ytterst olika.

LĂ€ttare vore att angifva nĂ„gra sĂ€llskapsnöjen, som icke böra förekomma. I en del hus hafva herrn och frun för sed att underhĂ„lla sina gĂ€ster med smĂ„ skĂ€rmytslingar pĂ„ det hushĂ„llsekonomiska omrĂ„det, smĂ„ förberedande öfningar till den förestĂ„ende sparlakanslexan eller handgriplig och Ă„skĂ„dlig framstĂ€lning af de barnuppfostringsprin-eiper man hyllar. PĂ„ andra stĂ€llen gĂ„r man till en motsatt ytterlighet och Ă€r idel kĂ€rlek och klapp och smek mot hvarandra, hvilket nog i och för sig Ă€r mycket lyckligt och bra, men har det felet, att om det roar gĂ€sterna — ett starkt om! — sĂ„ sker

Skannad sida 293