Idun: 1888

N:r 38.

Fredagen den 21 september 1888.

l:sta årg.

Byrå: 8 Sturega.ta.il 8 (ingång från Humlegårdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen 3ösnummerförsäljning 1

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 ocli 4-5. Allm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Pre innu era,tion sker: I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt ä tidningskontoren.

Den make, som dig blir beskärd,' (Märk denna stora hemligheten!) Var huld, om han är huldhet värd, Om ej — så var det i förtreten.

Gör nöjet bofast i ditt hus, Eg i ditt hjerta samvetsfriden; Den gör vår uppsyn mild och ljus, Den rår på sorgerna och tiden.

A. i)/. JLcnnf/vcii.

som veta sig ej hafva erlagt abonnements-afgiften för något af Iduns 3 första qvartal, men det oaktadt erhållit tidningen, torde oför-dröjligen fullgöra sin skyldighet i detta afseende. Tidningen indrages eljes från och med nästa nummer.

Våra qvartalsprenumeranter erinras om q v ar-talsskiftet den 1 Oktober och bedjas i god tid förnya sin prenumeration. Stockholmsboar kunna göra detta å Iduns expedition, Klarabergsgatan 54, en tr., eller å stadsposten; landsortsboar å närmaste postanstalt. Den, som samlar fem prenumeranter och insänder afgiften för dessa till tidningens expedition, erhåller sex exemplar sig tillsända under korsband.

Iduns

Byrå oeh Expedition äro fr. o. m. måndagen den 24 september flyttade till Klarabergsgatan 54, 1 tr. upp.

Fru Haraldsons ideer.

Återgifna af Ave.

»feon är en mycket snäll oeh bra men-niska, det betviflar ingen; men hon har allt sina egna ideer, det är då visst.» Så lyder för ögonblicket det s. k. allmänna omdömet om min värderade väninna, och med hennes tillåtelse skall jag här rent opartiskt

framställa en af de »ideer», som stött flere af hennes bekanta.

Det var i slutet af sistlidne juni, som hon och jag företogo en resa tillsamman för att besöka gemensamma vänner i en af Sverges medelstora städer.

Hände det då, att vi en dag, tillika med den familj, vi gästade, blefvo inbjudna att deltaga i en sammankomst och vara behjelp-liga att sy en del kläder åt barnen i en välgörenhetsanstalt, som är grundad och upprätthålles med frivilliga bidrag.

En stor krets damer i smakfulla sommar-drägter var församlad i en elegant trädgårdssalong, med lätta ljusa möbler, och ute på den friska gräsplanen emellan blommande buskgrupper fladdrade barn omkring, likt mångskiftande fjärilar, under lek och jubel. Det hela var en särdeles tilltalande tafla.

Då öfliga förfriskningar blifvit intagna, inburos tre stora packor blått och hvitt bomullstyg, af den färg, som vanligen kallas »peppar oeh salt», samt ett stycke blått och hvitrandigt bomullstyg, allt af temligen dålig väfnad.

Det förra tyget var afsedt till klädningar åt anstaltens flickor, det senare till förkläden åt barn af båda könen derstädes. Man väntade på anstaltens föreståndarinna, som skulle skära till kläderna, och der började breda sig en viss otålighet i damkretsen.

»Kanske jag kan vara till tjenst?» sade då fru Haraldson. »Det gör väl det samma, hvilket af dessa tre stycken jag klipper af; tyget tyckes vara alldeles lika?»

»Ja, vi begagna alltid ett och samma slags tyg till barnen.»

Fru Haraldson började tigande att veckla upp det ena stycket, men der låg nu något sorgset i hennes nyss så glada ögon.

»Vi göra ingen åtskilnad emellan barnen,» upplyste en dam; »finner ni ej det vara rättast?»

»Då jag öppet tillfrågas, säger jag lika öppet nej.» svarade hon på sitt vanliga stillsamma sätt. »Om jag hade något att råda här, så skulle det vara, att det ena af dessa gråblå tygstycken utbyttes mot ett i rödt och hvitt, det andra mot samma slags randiga bomullstyg, som det den lilla flickan der har till klädning; priset är ju lika på alla dessa tyg.»

Då ingen svarade, lät fru Haraldson ämnet falla och bad blott om att få mönster eller modell till den lilla klädning, hon skulle klippa, och man lade fram en illa tillskuren drägt, bestående af kjol och kofta.

»Skola vi ej först höra efter, om ej föreståndarinnan har några på en gång lämpligare och prydligare modeller? Det är ju att skämma ut en drägt. Men se der!» utbrast fru Haraldsson lifligare, »den lilla flickans klädning — den der hvita tvättklädningen menar jag — den är både beqväm och treflig, kunna vi ej klippa t. ex. två efter den och så ett par eller tre med en liten förändring —»

»Bästa fru Haraldson, här är fråga om föräldralösa barn, barn, som lefoa på andra barmhertighet, och då kan det väl ej komma i fråga, att de skola klädas som våra egna.»

»Förlåt, jag antog, att just emedan det var stackars fattiga föräldralösa, så ville ni alla handla så emot dem, att de små skulle känna sin olycka mindre hård och —»

»Det är ett allmänt antaget bruk, att sådana barn ha en bestämd drägt; nog vet fru Haraldson detta.»

»Men detta är ju dock ett grymt oeh tilllika ett dumt bruk, fru Wilén.»

»Vill fru Haraldson ha godheten uttala sig något närmare om saken!»

Min väninna var något blek, när hon nu lade saxen ned på det upprullade tyget och satte sig. Hon lider ju alltid, då hon så