Idun: 1888

Nir 18.

Fredagen den 4 maj 1888.

lista årg.

B yrå: 8 Sture gatan 8 (ingång Inin Humlegiirdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljuing!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas S byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm Telef. 61 47.

Utgfifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

[ landsorten: ft postanstalterna. I Stockholm: bos redaktionen, a Stads-postens liufvudkontor, i de större boklådorna samt il tidningskontoren. •

Ringa verk är ej begrafvet: se, af droppar bildas hafvet; korn pà korn kan alper bli!

tfi två.

uänDe- »ig om, o (^uD, jag jW-ÄtoD

Det PiPPa j^inßa ogonftaitet — Set |Tog som ePD genom ini 11 fiPoD, Det »ptang som en DaPPttng genom- mitt

fij-etta:

tif ueti ftöj-D o c fi aPP Pij'uet» »mätta, Det Påg en »atinaD t Det ögonpat, 6om Pju6ate, Pjuiate ciix PumPen uat!

&! näs Pion uànDe i ig om -—-Det öj'uet mig PtHsom en ßäf uan Pi o m: jag fotitoD, jag lotiloD, att ut tuå genom »tunDet aj' Aotg en gång aftu PPe na aPP jotDPij't>el» »àPPItet — vt tuå, vi tuå!

JCuaD Pion uat afton! - «£tten ocPi fi-n,

i De motPia ögon en t-fcotitg mm -

men Hon vända »ig om, uanDe lt EP ftPut-

mitt fif, mitt Pij' Pag t Denna minut, ©efa jag ulsAle Då, att en gång vi tuå

ttoti aPPt, tloLs aPPt äHuPPe Pijcßan nå.

Daniel Fallström.

Hemmets uppfostran.

Ur »Vi oeh vira söner», af Mathilda Langlet.

(Slut fr. föreg. n:r.)

iHerr Strindberg och hans efteraägare må aldrig så mycket predika, att »familjen» förqväifver all sjelfständighet hos individen —

det står dock fast, att det är en olycka för hvarje menniska att få uppträda sjelfständigt, innan han eller hon lått någon förståndsmognad och lifserfarenhet. Det skulle väl icke falla någon in att sätta en pojke till att styra en yster häst, innan han egde nog styrka i armen för att hålla djuret eller nog förstånd for att kunna rätt sköta tömmarne. Och dock är det vida lättare att styra en häst och hålla honom på rätt väg, än att styra öfversvallande känslor oeh ohejdade begär.

Nej, den ovilkorliga lydnaden är utan tvifvel den bästa. Den är af de band, som stödja. Men den måste tidigt inpräglas och måste vara en vana, lika naturlig, som att äta eller sofva. Dock är det tydligt att föräldrarne härvid måste gå till väga med forstånd och rätta sig efter olika karaktär hos barnen. Det är modrens sak att inlära denna vana hos barnen, och båda föräldrarnas att med förstånd begagna sig deraf. Så fort det lilla barnet kan sjelf taga eller hälla i en sak, bör modren vänja det — med vänliga ord och åtbörder vänja det — att gerna lemna den ifrån sig. Detta är företa grunden till lydnaden. Försummar man att lägga denna lilla hörnsten, bereder man både sig och barnet många ledsamma stunder. Den nästa är att, då man tillsäger barnet: »kom hit!» aldrig låta det springa åt annat håll, utan vänligt, men bestämdt fora det dit man önskar. Man får aldrig häftigt rycka ifrån ett barn någonting, eller förargad och förbittrad släpa det med sig — det retar och plågar barnet onödigtvis. De, behöfves ej heller. Börjar man blott i tidt vänligt och bestämdt, söka lära barnet lyda, blir all skärpa och häftighet öfverflödig.

Det är nästan ändå nödvändigare att hos sönerna än hos döttrarna inpränta vanan vid ovilkorlig lydnad. Ty hvilken ställning i lifvet de förra innehafva, måste de dock alltid i början af sin bana subordinera under lärare och förmän. Detta går lätt, om de från hemmet medföra den vanan att utan prut lyda dem, som

äro öfver dem. Det går tungt och svårt, och svårigheten bereder ynglingarne tusen obehag, om de äro vana t. ex. att lyda först dä, när den befallande nöjaktigt redogjort för skälet till sin befallning. Ty det bry sig förmän ocli lärare ganska sällan om.

Vi föräldrar fela ofta deruti, att. vi med onödig hårdhet gifva barnen aga och tillrättavisningar. Detta är alldeles obehöfligt. Vi måste blott vara bestämda — vi behöfva ej vredgas. Är aga alldeles nödvändig, måste vi låta barnen se, att vi gifva den, just emedan vi älska dem, och att. det skär oss i hjertat, då vi nödgas dertill. Ty det händer så lätt, att barnen få för sig, att föräldrarna finna ett slags nöje i att aga dem, ocli att de blott, låta sin vrede bryta ut på dem, mera än de straffa den begångna förseelsen, helst som i deras, barnens ögon, straffet alltid måste synas för stort, jernfördt med felet.

Det är här, som alltid vid beröring mellan menniskor, kärleken, som är hufvudsumma!] af alla bud. Barnet bör veta, att allt hvad föräldrarna göra oeh låta med afseende på barnen, har kärlek till grund. Detta är det första och yppersta budet också här vid lag. Derigenom förebygges hvarje missförstånd och endast derigenom förvärfva sig föräldrarna barnens kärlek till baka. Ocli den son, som är verkligt och varmt öfvertygad om sin faders och moders kärlek oeh som derför ömt älskar dem till baku, lian gör sällan sina föräldrar sorg, ty han aflägsnar sig icke långt från den väg, han vet de vilja se honom vandra. Men en sådan kärlek mellan oss oeh våra söner uppkommer ej, om ieke sönerna från barndomen vant sig att lila på fader och moder och att hos dem finna icke blott ömhet, utan också stöd. Derför skall föräldrakärleken vara lika stark som varm, och föräldrakänslan icke blott smekande, utan ock ledande och stödjande. Oeh fast vi ömt älska våra barn, få vi ej klema med dem, ocq fast vi unna dem allt godt., måste vi dock lära