Idun: 1888

N:r 43. Fredagen den 26 oktober 1888.

l:sta årg.

B yTà:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris: 25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerfdrsäljning!

Redaktör och utgifvare:

FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ä byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt & tidningskontoren.

Det rätta är evigt: ej rotas der ut från jorden dess trampade lilja Eröfrar det onda all verlden till slut,

sà kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, sin fristad det har i ditt bröst fördold.

JHnttlas Tegnér*

Något om att slå barn.

Funderingar i uppfostringsfrågan af en ungkarl.

fgglm någon, som aldrig haft med trädgårds-^ë^ skötsel att skaffa, komme till en trädgårdsmästare och ville säga honom, hur han borde sköta sina aplar, hur och när han borde beskära och tukta dem för att få vackra, starka oeh rikligt bärande träd, ja då skulle sannolikt trädgårdsmästaren rycka på axlarna och svara: »Det der begriper ni inte, min vän; ni har ingen erfarenhet.» Jag väntar mig, att de af Iduns läsarinnor, som äro mödrar, skola möta mig med något liknande inkast, då jag nu gör den bekännelsen, att jag sjelf ej eger eller någonsin haft barn att uppdraga, men icke dess mindre dristar mig att uttala en blygsam mening i barnuppfostringsfrågan. Till mitt försvar ber jag dock få anföra, att jag sjelf varit — om jag så må uttrycka mig — en ung apel, som fått smaka tukten, sjelf som alla andra erfarit veik-ningarna af olika uppfostringssätt, olika slag af aga och tillrättavisning, oeh monne icke blotta egenskapen af f. d. barn ger en viss rätt att uttala sig om huru barn från början böra uppdragas? Detta inledningsvis.

På uppfostringens område förefalla vissa saker vara obestridliga, såsom att tillrättavisningar icke böra utdelas utan orsak, och att agan är till för barnens skull och icke för föräldrarnes. Detta vill med andra ord säga, att de föräldrar göra sig skyldiga till grof missuppfattning, som använda riset för att sjelfva motionera sig eller förströ sig eller skaffa aflopp åt elakt lynne eller tillfälliga misstämningar. Agan får icke ens bära skenet af att hafva hämdkänsla oeh onda lidelser till grund, ty då framkallar den alldeles gifvet verkningar, belt och hållet motsatta dem som åsyftats. Och barnen, som förlåtligt nog hafva svårt att sätta sig in i uppfostrarens Ingna och upphöjda sinnesstämning, under det han svänger karbasen som värst,

äro som bekant ytterst misstänksamma i det hänseendet. Det lär icke alls vara ovanligt, att man från de små kyttingarnes läppar får höra sådana reflektioner öfver nyss undfången aga som att »pappa ä' elak» eller något liknande.

Till det obestridliga hör väl äfven, att agan aldrig får appliceras på sådana ställen af kroppen eller utföras så hårdhändt, att deraf kan vållas kroppsligt men. Luggning lär vara skadlig till följd af den omskakning, som dervid bibringas hjernan och ryggmärgen. Likaså kan en vårdslöst anbragt örfil, såsom mer än en gång inträffat, spräcka örhinnan och dermed göra barnet olyckligt för bela lifvet. Slag mot ansigtet borde aldrig förekomma, redan derför att de innebära något mera brntalt och kränkande än hvilken annan form af aga som helst; och aga bör aldrig närma sig misshandel.

Om således ett och annat finnes, hvarom de flesta uppfostrare ena sig, blir deremot meningssplittringen så mycket större, då vi komma in på den stora principfrågan: Bör man öfver hufvud taget slå barnen? Är kroppslig aga ett berättigadt, nyttigt och till ändamålet ledande uppfostringsmedel?

Det var en gång — det berättas med olika namn — en gammal militär, som aldrig kunde möta en pojke på gatan, utan att ban gaf honom ett grundligt kok stryk. Han resonne-rade som så: Antingen har pojken gjort något tjufpojkstreck eller ämnar han göra det. Den uppfostringsprincipen känna vi till litet hvar från gamla dar: stryk för allt, stryk för glömska, lättja, tröghet (utan tanke på hvad dessa fel kunde vara orsakade af), stryk för svagheter i karaktären, nödlögn, tafatthet, grinig-het, sqvaller, stryk for styrka i karaktären, in-bundenhet, trots, envishet, olydnad, uppstudsighet. Man glömde att i det ena som i det andra fallet taga reda på de själsegenskaper, ofta ärfda af föräldrarna, som togo sitt uttryck i den ena eller andra oarten. Envishet kan innesluta gryet till karaktärsfasthet, trotset

oeh olydnaden äro ju inga fel i och for sig

— allt beror ju på hvad som trotsas eller icke lydes — martyrskapet är icke förbehållet den mognade åldern, det fins tusentals barn i hvarje ögonblick, som trotsa, kämpa emot och envisas, derför att deras känsla af naturlighet, af sanning, af rätt icke harmonierar med föräldrarnes mer modifierade begrepp om samma vackra saker. Man har i allmänhet offrat för liten tid på att sät.ta sig in i barnets åskådningssätt, att förstå barnet. Man har, påverkad af religiösa och andra föreställningar, sett något mera, något högre utveckladt, i barnet än som finnes der — och på samma gång något mindre. Man har på det om sig sjelf så föga medvetna barnet lagt den medvetna, mångpröf-vade, fullvuxna menniskans måttstock for rätt och orätt oeh för tidigt sökt inplanta i de små en bel hop begrepp, allt för abstrakta, att de skulle kunna fatta dem med sina af onödig reflektion ännu icke oskärade små hjernor. Och man har å andra sidan missförstått och underskattat en del yttringar af frisk, sund kraft, som af beqvämlighetsskäl undertryckts

— kanske för att fruns nerver icke tålt vid så mycket bråk, eller att hennes kläder varit allt för fina att sä hänsynslöst nötas sönder eller att hennes örhinnor »icke varit utaf jern». Kesultat: man har i långliga tider slagit barn, derför att de icke med ens varit fullvuxna i skick och seder, slagit dem, derför att de i den gryende utvecklingen haf| den lifskraft och sjelfständighet, som man sedan efter metodisk tämjning, förebrått dem vara i saknad af. Man har slagit dem orättfärdigt, och mången förskrämd natur, som sedan aldrig kunnat taga sig fram i verlden, skulle, om ban icke vore så förskrämd, anklaga sina föräldrar såsom skyldige till hans misslyckande. Oeh orättvis och hård kroppsaga kan äfven medföra andra menliga följder. Stryk har helt säkert skapat flere dåliga menniskor än smek, — ehuru derför klemighet ingalunda är att förorda, —

Med detta n:r följer såsom bihang Iduns mönsterbilaga mr 10.