Idun: 1888

N:r 45.

Fredagen den 9 november 1888.

l:sta årg.

B yr å:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris: 26 öre pr petitrad (= 10 siafvelser).

Tidningen kosiar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen }ösnumraerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas £ byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgif n ing-s tid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: à postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvndkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Jag vet en helsning mera kär än, verld, hvad du kan ge: Den heter frid — Guds frid det är, och derom vill jag be.

Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll! Blif bästa gästen min! Ty dagen skrider, — det blir qväll, och natten bryter in.

JSvih Gustaf (leijer.

Fru Haraldsons tredje föredrag.

Upptecknadt af Ave.

(föl| 11 varliga frågor förtjena, allvarliga svar; vMSs. derför tror jag det vara min pligt, att i detta lag af vänner äfven förklara de skäl, som föranledde mig, alt ej taga del i sammankomsten i och för bön oeh bibelläsning med ortens yngre tjenstefolk.

Det är min kärlek till de unga okunniga, i förening med min kärlek till kristendomen och dess heliga skrifter, som bjuder mig att iakttaga den största varsamhet i fråga om sådana sammankomster med en nästan rent okunnig ungdom.

Vi veta alla, att landets fattigare ångdom genom död läsning, långt mera än genom undervisning och kristligt lif, gjort bekantskap med kristendomen. Följden häraf är, att det oupplysta sinnet fattat religionen blott som en förening af ledsam läsning (ur böcker och utantill), af långa böner, sånger, förhör och vissa sedvänjor, under hvilka hufvudsaken är, att man påtager en anständig drägt och min samt håller sig ordentligt stilla.

Samma ungdom vet vidare, att här finnes en del folk (företrädesvis sådant, som har tjenare), hvilken hyser afsky för dylika nöjen, som t. ex. dans, skådespel, muntra lekar, sånger och musik af verldsligt innehåll, och så bilda de unga sig af allt detla den föreställning, att kristendomen är ett tungt ok, som skapar ett glädjefaltigt lif och i synnerhet är ett medel för de befallande att hålla sina underlydande i träldom.

Denna föreställning har ätit sig djupt in i de fattigare samhällslagren, så djupt, att blott frnklan för kristendomens förmenta

borgerliga magt hindrar oviljan mot »läsningen» alt gifva sig luft i ord. Men kommer så en bespottare, ser ungdomen upp till honom, som till en hjelte; man kallar honom fritänkare, emedan man tror hans gamla nötta lexa vara helt nya tankar, som föra till -frihet från läsningen af katekes, bibelspråk, psalmer och allt, som utgjort barndomens skräck och plåga samt vållat så många tårar och straff.

Sen I, vänner, det är en noggrann kännedom, om hur utbredd denna vrånga tankegång är, som gör, att jag aldrig vågar oombedd läsa de heliga skrifterna för någon okunnig yngling eller flicka. Jag vet, att i de allra flesta fall skulle skol- eller kyrk-minen påtagas och tankarne vandra fjerran, medan hjertat suckade: »Det måtte väl ej vara ett allt för långt kapitel!»

Nu kan här finnas många skäl och förhållanden, som föranleda unga menniskor, utan en gnista lefvande kristendom, att infinna sig till bibelläsningsstunder. Föreställningen att icke ens de strängaste föräldrar eller husbönder våga neka sina underlydande att lemna arbetet eller pligterna i hemmet, då det gäller frihet att gå på bibelläsning, frestar starkt en okunnig och förströelselysten ungdom att gå på sådana sammankomster. Hoppet att dermed vinna en eller annan verldslig förmån drager dit andra, och vissheten att »det till slut har en öfvergång» och att man der efter kan få prata med bekanta om helt andra ting, lockar dit ännu andra.

Nu är det ju så, vänner, att om man med vaken själ läser eller talar till en församling, så känner man, om det ord, man har att föra, väcker lif och tänder ljus i åhörarnes sinnen och tankar, eller om det faller stendödt till marken. Ingen ting är

mera plågsamt för en talare eller föreläsare än att känna sig stå utanför sin församlings tankar och uppmärksamhet.

Men nu händer det så ofta, alt bibelläsning med en okunnig och ointresserad ungdom företages af personer, hvilka aldrig varit i tillfälle att närmare sätta sig in i denna ungdoms tankegång, känslor och intressen och derför läsa utan urskiljning och under formenande, att äfven lösryckta bibelord eller för de okunnige svårbegripliga ordalydelser äro mägtiga att tränga rakt till hjertan, hvilka ännu ej känt något verkligt behof af religiös tröst eller väckelse. Sådana föreläsare märka naturligtvis också, att deras möda är spild samt komma dervid i misstämning, tillgripa hotande skriftställen, i hopp att väcka, men lyckas blott antingen uppjaga en nervös förskräckelse för något mörkt hotande, af ofattlig natur, en förskräckelse, som är nära i slägt med spökrädsla, eller ock verkar dylik straffläsning blott en smula uppiggande, som då en hagelskur under en qvalmig dag plötsligt afkyler luften och smattrar mot fönsterrutorna.

Äfven detta kan ej undgå de personer, som nitälska för ungdomens dragande till kristendomen; men när dessa nitälskande menniskor sällan lyckas få se sin unga församling ute i lifvet och ej känna dess verkliga ståndpunkt, så antingen drifves strafTläsningen och de många bönerna upp till en osund exaltation, som än ytterligare bidrager till att befästa de okunniga i den föreställning, att religionen ej har sitt fäste i det verkliga lifvet, utan står utom det samma, eller också blir det nya anledningar till spe oeh hån.

Och så har man sökt att genom s. k. kristliga kaffe- och temöten söka locka unge