Idun: 1888

N:r 49. Fredagen den 7 december 1888. l:sta årg.

B yrà:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning I

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid;

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Bed, att det dagas! Än är natt och dimma från fordomtid utöfver månget sinne; bed, att de nya tiders morgontimma

för oss må gry och ej i moln försvinne; bed, att på våra furor sol må glimma och sagan ensam gömma nattens minne.

/.. Topelius.

Ledsam tystnad.

Ett ord för dagen, af Ave.

ft|l|Ila, som bevistat sammanträden, hvarest öHK både män och qvinnor äro kallade att deltaga i förhandlingarna, görad en erfarenheten, att damerna sällan eller aldrig yttra sig i någon fråga, ej ens då den uteslutande rör sig kring deras egna vigtigaste intressen.

Jag har gjort denna erfarenhet i Stockholm lika så väl som i våra landsortstäder, och för kort tid sedan såg jag två referater öfver sammanträden, det ena från hufvudstaden, det andra från Helsingborg, deri referenterna (den ene var dock en korrespondent vill jag minnas) omnämde qvinnornas passiva hållning vid förhandlingarne. »De hviskade med männen och med hvarandra,» hette det från det ena stället,» men det hade varit önskvärdt, om de högt uttalat sina tankar.»

Orsaken till att qvinnan tiger i församlingen är naturligtvis — männens tyranni, kunde man ju påstå, om det vore sundt förnuft och rättvisa uti att gräla på nutidsmännen för gamla tiders fördomar och åsigter, i stället för att ärligt erkänna, det vi sjelfve ännu äro så bundna af eget småsinne, småfnaskig fruktan för de närvarandes kritik, att vi antingen sitta rent stumma och svälja våra tankar eller också bviska, som man »hviskar i ungdomens vår».

Jag har träffat en tänkande förståndig qvinna, som under flere år led af minnet att ensam af sitt kön en gång ha yttrat sig offentligt om små barns uppfostran; led, som man kan lida vid minnet af att ha begått ett fel; led af qvinnornas ogillande blickar och ett par dumma ord af en man, och hon blef ej befriad från denna pinsamma känsla, förr än hon en gång, rent händelsevis, fick höra en annan |

qvinna offentligt yttra sig öfver samma ämne. Jag känner andra, som ej nöja sig med att blott tiga eller hviska på sammanträden, men som derefter anfäktas af bondånger och sjelfkritik så häftigt, att de hvarje gång lofva sig sjelfve »att aldrig göra så mer.»

För några år tillbaka talade jag med nu aflidne professor Svend Grundtvig om en qvinna, som led af det grymmaste sjelfplågeri hvarje gång hon talat offentligt. »Är hon ej betryckt, innan hon beträder talarstolen för att hålla ett föredrag, ty det kan jag stundom vara?» sade han. — »Nej, då är hon glad oeh väl till mods.» — »Såå!» sade lian allvarsamt. »Då är det nog bäst hon undersöker, om hon ej i grund och botten är en fåfäng menniska.»

Om vi nu också alla skulle undersöka, om ej orsaken till vår tystnad på sådana sammanträden, der det är vår pligt att tala, till en del har sin grund i personlig fåfänga, som förbjuder oss att göra så godt vi förmå, så fort vi ej dermed kunna hoppas vinna bifall eller smickrande uppmärksamhet!

Det gör ett egendomligt intryck att på ett sammanträde blott höra män förhandla om saker, hvilka närmast röra oss, under det att många af de närvarande qvinnorna, hvilka sitta som om det hela ej anginge dem det ringaste, dock känna de afhandlade frågorna vida bättre än åtskilliga af de män, som så obesväradt yttra sig om desamma. En sådan tystnad blir betänklig, då man besinnar, att här sträfvas och arbetas varmt för en fullständig likställighet mellan man och qvinna.

»Qvinnor kunna nog prata, men ej tala. De äro ologiska, kunna aldrig draga en ordentlig slutsats af föregående premisser; hålla sig aldrig till ämnet i ett ordskifte,» påstå många män. Ja, någon har just sagt, att skilnaden mellan ologiska män och qvinnor är den, att i en diskussion säga männen: två gånger två

är fem, men qvinnorna säga: två gånger två är talgljus.

Det ligger icke så liten sanning i dessa påståenden, ty flertalet af qvinnor har ej ännu insett nödvändigheten af, att äfven vid de ordskiften, som dagligen -— i all vänlighet förstås — förefalla i hemmet, ordna sina tankar så, att man håller sig strängt till saken, dels aktar på, att man ej i ett ordalag försvarar en åsigt, som man i nästa minut med något annat talesätt förkastar.

Ingenting är mera retsamt och tålamodsprövande för en logisk menniska än sådant prat hit och dit om en sak, och denna osed förderfvar lätt sjelfva förmågan att tänka redigt. Vi kunna iakttaga detta senare, då sådana män som i dagligt tal nämnas pratmakare, uppträda och försöka tala offentligt. Det förekommer en då, som om tankarna leka titt-ut med en dylik talare, medan orden leka tag-fast med hvarandra. Ack, som man kan sitta och pinas under ett dylikt anförande och blott önska, att hela ordflocken på en gång ville försvinna för honom.

Många qvinnor föreställa sig, att man, vid ett anförande på något sammanträde, måste tala som en bok »i väl valda ordalag», och dock verkar en dylik förkonstling frånstötande på åhörarne, när det ej rent af höres löjligt. Har man i hemmet vänjt sig vid ett hyfsadt talspråk och att på ett vänligt, lugnt sätt uttala sina tankar och åsigter samt kan motsäga en olika tänkande utan att bli het eller gå från sak, så bör man blott föreställa sig, att man talar till vänner för att öfvervinna det obehag, som föregår det ögonblick, då man beslutat stiga upp och säga sitt: »herr ordförande!»

Det är ej sällan männens högtidliga uppträdande, äfven vid ett anförande af enklaste slag, deras cirklade talesätt och konstmessiga