Idun: 1888

N:r 29.

Fredagen den 20 juli 1888.

l:sta årg.

B yrå:

8 Stupega.ta.il 8 (ingång från Humlegårdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartatet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 ocb 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: bos redaktionen, å Stadspostens bufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Ve honom, som vishetens råd har försmått och offrat sin ungdom åt nöjena blott,

ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt: han slutar visst leken med tårar.

Michael Choraeus*

En nutidskonkurrens.

enom grinden till den lilla landtgården rullade en tarflig enspänd vagn, och den unga flicka, som kom åkande, nickade och vinkade mot fönstren på byggnadens fasad, sväfvade sedan lätt som en fogel öfver hjulet och mötte med ett jublande: mamma! husmodern på trappan.

Det var en gråkall decemberdag, men med Lydia inträdde i hemmet liksom en varm stråle af vårsol.

Fadern, en äldre man, som ännu syntes kraftfull, mottog henne på tröskeln med öppna armar.

»Välkommen, min raska flicka I Du ser glad ut; det är ett godt tecken...»

Först nu vågade syskonskaran fram med sin glädje.

Den brusade likt en skogsbäck, nyss löst ur isens boja. Ett, två, tre, fyra högljudda: välkommen hem! hördes i olika tonarter, fyra par armar slogo ring om henne, sist kom lillan i modersfamnen med rosenröda kinder, ett finger i munnen och undran i den blå blicken. Hon fick sin lilla puss och log.

»Lugna er nu en stund,» bad Lydia godmodigt, »pappa skall först få nägot.»

Det låg ej stolthet, än mindre öfvermod, endast ett godt litet leende öfver hennes drag, då hon öppnade på sitt klädningslif, tog fram några papper, som varit gömda vid barmen, och lemnade dem till sin far.

Hennes mor lutade sig öfver hans axel, Lydia knäppte upp bärremmen och den yngre flickan höll sig på andaktsfullt afstånd.

Alltsom föräldrarne läste, spred sig fröjd öfver deras drag. — »Tack, min dotter 1 Dina betyg, de högsta, som kunnat erhållas, skänka oss stor glädje, och det bref du medfört icke mindre. Vet du dess innehåll?»

»Icke så alldeles visst, pappa,» sade lion och såg lycklig ut, då modern i det samma omfamnade henne.

»Jo, skolans föreståndarinna ger dig särskildt ampla loford samt lofvar skaffa dig plats, den bästa möjliga, samt tror, att du bör kunna få fyrahundra kronor årligen i privat skola samt mera sedermera i något elementarläroverk. Hennes rekommendation gäller. Gud välsigne henne!»

En storm af jubel från syskonen afbröt här vidare ordande, men Lydia bad dem åter vara tysta, smög sig intill sin mor och sade: O, då skall jag snart knnna återgälda, hvad jag kostat eder. Ett hundra kronor kläder jag mig på, resten skickas hem. Gud, så roligt det skall bli!»

Plötsligt allvarsam, såg hon sig omkring i rummet — en liten sal med de tarfligaste möbler, der ett uttryck af modig sträfvan att dock bereda hemtrefnad påminde om förra tiders små anspråk, då fernissa, polityr, förgyllning och svällande divaner ännu endast i de hög-förnämas gemak voro synliga. Hennes blick stannade vid ena väggen, der ett klumpigt, omåladt bord, öfvertäckt med en tunnsliten linneduk, stod.

»Pappa!» Hon ilade bort till honom och slog armarne om hans hals. »Aldrig kan jag glömma att du sålde den sista möbeln från ditt föräldrahem, chifibniern med de mänga små lådorna, för att betala min skolgång under sista terminen, När skall fattigdomens förtryck lättna, så att jag kan återbörda denna vackra pjes åt dig ...» Lydias glada uttryck var borta, utbytt mot ett sorgset, med tår i ögat.

»Åh, min flicka, sörj ej för det! Hvad betyder en möbel? . . . bordet är vida nyttigare än chiffoniern . .. sedan dess lådor stodo tomma. Dessutom har du nu gifvit mera än så. . . fört glada förhoppningar till oss; det har ju allt gått enligt önskan för dig. Låt det vara nog för i dag.

»Om ändå det varit endast denna möbel» hviskade Lydia och vände sig bort.

Modern kom nu in frän köket med mat pä en bricka och dukade bordet.

Anrättningen var ej stor: der sågs ej stek eller vin, ej ens en flaska öl, brödet groft och soppans innehåll obestämdt med undantag af några rotbitar. Dock, det var likväl en festmiddag, en hjertefest firades, och nägon yttre symbol måste fram: här presenterades den i form af ett fat plättar med lingon och grädde.

»Plättar, mamma, det är för min skull!» Molnet vek undan.

»Pättaj, pättaj,» jollrade lillan, fäktande med armarne, som om hon velat flyga och slå ner på denna raritet.

»Vi skola ju på något sätt fira din hemkomst, Lydia. Det är en högtidsdag i dag... hvad jag är stolt öfver dig, du min äldsta dotter, och tacksam mot Gud.

Efter middagens slut plockade Lydia ur sin lilla anspråkslösa kappsäck den lilla enkla garderoben, som var halft urväxt, halft utsliten. Modern mönstrade den och en suck smög sig ut förstulet.

»Så länge jag är hemma, behöfver jag intet nytt,» förklarade Lydia muntert. Jag syr mig en ny klädning af dessa två gamla, som blifvit för korta. . . och se här bara hvad jag köpt för de penningar jag fått genom att hjelpa några skolkamrater med deras lexor. De flickorna voro rika och öste ut penningar, derför tyckte jag mig kunna emottaga den kontanta erkänsla, de erbjödo; och nu ha vi skolböcker, så att jag kan undervisa syskonen, medan jag väntar på plats. Lina, Otto och Karin behöfva rätt väl börja studera något annat än i folkskolan. Ja sen I, det ska' bli lifvadt... ska' det inte?»

»Och detta tänkte du på . . . Men hur skall det nu gå med ditt käraste studium, musiken, utan instrument? . . .

»Jag har en plan, pappa. »Bättre brödlös än rådlös,» heter det.