Idun: 1888

B yrå: 8 Sturegatan 8 (ingång från Humlegärdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen Jösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 ocb 4—5. A lim. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

T landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, a Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

N:r 34.

Fredagen den 24 augusti 1888.

l:sta årg.

Bida och försaka, kränkas djupt och glömma och om himlar drömma

under nöd och vaka: Blott en mor och maka kan den kalken tömma.

Ii. Hlaltti ström.

Utan lifsmål.

Teckning af Ave.

t (Forts.)

arin stod ännu med halsduken i handen, då den med henne jemnåriga Ina, varm, glad och ifrig, for in i rummet.

»Du skulle väl inte vilja vara snäll och komma ned och duka bordet; Stina är

så--. Men hvad i all verlden är det

för en brandüagg du har der? Tänker du klä' ut dig?»

»Det är din mammas konfirmationsgåva till sin guddotter, Karna Olsdotter, ser du ju. — Befaller hon, att jag skall biträda pigan?»

»Förlåt! Mamma befaller ingenting; jag trodde du skulle velat hjelpa mig en smula. — Nu skall jag skicka upp Stina och säga till, när det är serveradt.» Der låg harm och otålighet i tonen, när hon tillade: »Gud vet, hvarför du vill bo hos oss, då du ej kan tåla någon af oss, hvarken mamma, mig eller Robert?»

Frågan förbryllade Karin, och hon mumlade något om, att hon skulle komma ned och duka, blott hon fått på sig ett par andra skor; de hon bar voro något för korta.

»Då undrar jag minsann icke på, att du ej ville dansa, ty ingen ting är värre än för korta skor! Robert ville springa och hemta dig--»

»Robert?»

»Ja, tror du ej han vet hur väl du dansar, fast han aldrig sett det sjelf. Min fri-herrlige kusin Uno har förklarat honom, alt du dansar som — som — —»

»En kapplöpningshäst, kanske.»

Karin tinade upp mot sin vilja genom Inas glädje, som var så stor och äkta, att

den liksom omslöt Karin med en varm, strålande glans, så snart blott hennes eget hjerta öppnade sig den allra minsta smula.

»Ja, det är ju det högsta beröm Uno kan tilldela en dam,» skrattade hon, »men jag visste ej, hur du skulle upptaga det,» skrattade hon. »Nå, du kommer ned då? Det var snällt!» Och sjungande sprang Ina ned för trappan.

Karin tog på sig ett par andra skor; det skedde blott af ett slags samvetsgranhet, ty de tycktes göra den lilla nätta foten ännu mindre än de förra, och sedan hon granskat sitt utseende oeh återtagit sin lugna, högdragna min, gick hon ned till det glada sällskapet.

Dansen, en polka, var i full gång i den dertill utrymda salongen, och just som Karin ville glida förbi paren för att komma in i matsalen, grep Robert henne om lifvet och med ett: »Du slipper icke undan längre!» drog han henne in i hvirfveln.

Hon gjorde ej något motstånd, ty hon hade hela aftonen känt en brinnande längtan att få dansa med honom; men hvarje gång han närmade sig, för att bjuda upp henne, kom misstanken, alt det blott var en skyldighet, han ville afbörda sig, och så försvann hon. Och hon vägrade att dansa med andra, emedan hon hyste den föreställning, alt hon skulle komma att på något sätt göra sig löjlig, om hon i hans närvaro vågade sig upp att dansa med någon annan.

Nu flögo alla griller bort, och som om hon plötsligt blifvit befriad från en tung last, flög hon, förd af Roberts kraftiga arm, genom salen. Leende såg han ned på hennes nu så solljusa ansigte, men hon såg ej upp; det var som om hon dansade i en öfversäll dröm, högt öfver allt jordiskt.

Det ena paret efter det andra drog sig in under ljuskronan för att beundra dessa

två stora kraftfulla menniskor, som dansade så utomordentligt väl. Karin märkte ej, att de nästan dansade allena, men Robert såg det med en känsla af obeskriflig fröjd öfver den dystra, tillbakadragna flickans lilla triumf, och han svängde henne ännu ett par hvarf, sedan blott hon och han voro det enda dansande paret. Men då de stannade och hon såg sig vara ett föremål för hela sällskapets uppmärksamhet, ryckte hon sig lös med en tvär, kantig rörelse och skyndade in i matsalen, der Ina börjat duka bordet.

»Det är ett karaktäristiskt utseende på den der flickan,» sade proslinnans syster, friherrinnan S., genom lorgnetten mönstrande Karins sätt att dansa. »Det ligger ett uttryck af så äkta glädje i hennes dans, att man rent glömmer, hur tvär och dyster hon eljes ser ut. Hon skulle vara vacker, om hon vore glad och liflig. — Hurudan är hon egentligen?» frågade hon, sedan dansen slutat oeh Karin lemnat salongen.

»En underlig sammansättning af högmod, sjelfviskhel, anspråkslöshet, snålhet och frikostighet, af rastlöst arbelsbegär och den största maklighet, jag någonsin sett,» svarade prostinnan.

»Det var sannerligen en brokig mosaik!» skrattade friherrinnan. »Håller den färgen, du, Robert?» tillade hon tviflande, vänd till festens hjelte, som obemärkt af modern, närmat sig dennas stol.

Prostinnan fattade eld vid denna något gäckande vädjan. »Jag tror ej Robert kan kalla det annat än sjelfviskhet, högmod och maklighet — girighet att förtiga — att hon här ej rör så mycket som ett finger för alt hjelpa oss med de husliga göromålen, men deremot flere gånger har försökt att få göra finare arbeten, broderier och sådant, för butiker. Men man har naturligtvis afvisat henne; här är i staden en stor flock fattiga