Idun: 1888

N:r 48.

Fredagen den 30 november 1888.

l:sta årg.

B yra:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelse!-).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvarialet.

postarvodet inberäknadt. Ingen }ösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas & byrån kl. 9—10 och 4—5. A lim. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Väl är den lång, den kalla vinternatten, som land och haf till blodlöst hjerta sluter och andas is på jordens bleka kind.

Men ej den evig är: — en gång skall solen sitt eldspjut rikta mot den grymmes panna och nordanvinden dö för vestanvind.

Aitf/itst Blanche.

e

A

Skandinavisk Modetidning,

den finaste prydnad för salongsbordet samt den rikhaltigaste och tillförlitligaste mode- och handarbetsjournal,

torde prenumeration oför-dröjligen ske.

Tidningen är ej afsedd endast för sömmerskor och damskräddare, utan derjemte till en hjelpreda i hemmet. Särskildt vilja vi framhålla dess ytterst rikhaltiga handarbetsafdel-ning samt den goda handledning i förfärdigandet af barndrägter, som den lemnar. För öfrigt är tidningen genom sin synnerligt eleganta utstyrsel, i hvilket afseende den ej öfverträffas af någon tidning i vårt land, särskildt lämpad till en prydnad i hvarje hem.

Tidningens anmälan å sista sidan i n:r 1, som medföljde till Iduns alla prenumeranter, torde noga genomläsas. Skandinavisk Modetidning, som är en alldeles sjelfständig, från Idun skild tidning, kostar för november och december

end&st 1 krona,.

Annonsen om

Iduns XJträttningsbyrå

å sidan 352 i detta nummer af Idun torde af tidningens läsarinnor noga observeras.

Redaktionen.

ttàf

Träldomsok.

Några små betraktelser öfver ett och annat

upptecknade af Mathilda Langlet.

i 7 år tid vet ej af någon träldom — det finnes inga slafvar mer. Menniskohan-del och slafveri upphäfvas äfven i länder, der det senare ansetts som oumbärligt, och snart skall det knappast finnas någon fläck på Guds gröna jord — i alla fall inom civilisationens råmärken — som icke trampas af fria män oeh qvinnor.

Visserligen. Bojor och band lossas på alla håll, äfven inom andens rike. Forskningen är fri, tanken är fri, ordet — både det talade och det skrifna, sedermera tryckta ordet — är fritt, och ehuru det visserligen nu är mycket, som icke är »tullfritt», kan dock ingen säga, att den personliga friheten är på något obilligt sätt kringskuren.

Oeh dock gå här i verlden så många hårdt bundna trälar, stundom suckande öfver sitt slafveri, stundom omedvetna derom, men derför icke mindre trälbundna, stundom i en träldom som faller enhvar i ögonen — mam-monsträlar, syndaträlar, arbetsträlar, hvem har ej sett, hvem igenkänner icke dem? — stundom åter släpande på en boja, som ehuru icke synlig, dock trycker lika hårdt. Det är den gamla historien om, att ingen vet, hvar skon klämmer, utom den som har henne på, här så tillvida varierad, att äfven den, som bär skon, stundom icke vet hvar hon trycker, förrän någonting upplyser honom eller henne derom, eller måhända hellre bär den tryckande bojan än gör sig besvär att upplösa och af-skaka den.

En af de tyngsta af dylika träldomar är nog, exempelvis, den att vara slaf af sin vrede. Och denna är måhända också en af de träldomar, man minst tänker på att af-skudda sig. »Jag vet nog, att jag är häftig,» erkänner man, »men det rår jag inte for,» tillägger man ursäktande, och så är allt väl bestäldt. Man är häftig, man är obillig, man förgår sig, man plågar sin omgifning med sin hänsynslösa häftighet, men — det kan ju ej hjelpas, man är nu en gång sådan, man kan ej rå for sitt humör!

Nej, visserligen, man kan ej rå för sin häftighet, men man lcan rå på den. Det är visserligen icke så lätt, men det går dock, när man blott en gång fått ögonen upp för det olyeksbringande att låta vreden taga öfverhand. Men det är deruti felet ligger, att man ej har detta klart för sig. Så länge ej vreden öfvergår till ursinne oeh så länge ej dess utbrott förorsakar materiell eller synbar skada, anses dessa utbrott temligen berättigade eller i alla fall bestämdt ursäktliga. Omgifningen anses böra med tålamod underkasta sig alla de ledsamheter, som häraf uppkomma, och benäget öfverse med den felande, derför att han är «så häftig» oeh inte rår för, att han är det.

Det måste medgifvas, att uppfostran ofta är skuld till detta. Och det är också genom uppfostran vi skulle lära oss beherska vår vrede, så att vi icke öfverila oss. Men huru sällan ingår icke detta i planen för våra barns utveckling — om vi öfver hufvud uppgöra någon plan derför! I allmänhet bryr man sig ej stort om ett barns vrede — den får väl gå öfver, menar man, och den går också öfver, men huru? Lemnadt åt sig sjelf, behåller alltid barnet i sitt lilla hjerta qvar något af den bitterhet vreden uppväckt, oeh detta får