Idun: 1888

N:r 52. Fredagen den 28 december 1888. l:sta årg.

B yra:

mara.bergsga.taxi 54, en tr. Annonspxis:

25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona fSr qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen JBsnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ä byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvaqe månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Nu ringes det gamla till ro, till ro,

nu ringes det nya till strid; ett slägte bäddas i grafvens ho. Ett annat står upp bredvid.

O dag af sorger och längtan, om

vår väntan du så bedrog, då låt oss dö, förr än qvällen kom, och innan vår fröjd du tog.

Men om du en framtid skänka vill,

som löftena skön och ny, o slut ännu ej vårt öga till, förr än vi ha sett den gry!

Z. Topelius.

Permar

till

xdt71t

för årgången 1888

— trefliga och billiga — tillhandahållas hos redaktionen. Rekvisitionerna böra dock vara inkomna innan januari månads utgång. Priset är

endast 1 krona,.

som jemte portot uttages medels eftcrkraf.

Redaktionen.

Träldomsok.

Några små betraktelser öfver ett och annat

upptecknade af

Mathilda Langlet.

(Forts.)

|pl ålen hvad skall man då göra? Icke kan H 'g man smickra, beundra och berömma barnen for allt hvad de göra!

Nej, det borde man i alla fall icke kunna göra, och gör man det — de äro icke så få, som gå till denna ytterlighet — så arbetar man ju systematiskt på att göra sina barn till fåfängans trälar. Nej, man skall ieke smickra och beundra sina barn, men man skall uppmuntra dem. Man skall lära dem glädjas öfver framsteg oeh kunskap och duglighet, icke att yfvas deröfver. Man skall lära barn att betrakta hvarje framsteg såsom en grund till nya framsteg och låta dem vara lyckliga och glada öfver, att de hafva något att bygga

vidare uppå. Man skall icke säga: hvad du är kunnig, dugtig, skicklig o. s. v., utan man skall säga: hvad du är lycklig, som nu kan gå vidare. Och säger man: detta är väl, utmärkt, ypperligt gjordt, så bör man alltid tillägga något, som visar barnet dels hvad ledningen vid arbetet uträttat, dels hvilka fordringar på ytterligare arbete och hvilket allvar förmågan att arbeta medför.

Ty det är ytterst farligt att t. ex. forevisa for vänner och bekanta ett arbete af barnet och dertill foga den anmärkningen: »och detta har han gjort utan någon egentlig undervisning; jag vet inte, när han lärt sig det,» och dylikt. Huru ofta hör man icke belåtna föräldrar i sin gosses närvaro yttra: »jag vet inte, när han lär sig sina lexor! Han får så mycket beröm af sina lärare, han har flyttat öfver så och så många kamrater» m. m.; eller också heter det: »ja, den flickan, hon har sådana anlag för språk (eller musik), lärarinnan säger, att hon har aldrig haft en sådan elev,» o. s. v. i oändlighet.

Öfverhufvud bör man aldrig, icko ens till sina intimaste vänner, i barnens närvaro tala om deras framsteg eller förevisa deras arbeten. Endast sällan kan sådant ske utan skada, och blott undantagsvis kan det vara nödigt, der barnen tydligen allt för mycket sakna sjelfFörtroende, hvilket senare ju till en viss grad är oundgängligt här i lifvet.

Men deremot kan och bör man taga vara på och uppmuntra alla små framsteg, så att barnet lär sig lita på egna krafter och hoppas på framtiden.

Hvad särskildt den qvinliga fåfängan beträffar, så kan det väl ej nekas, att denna som oftast ordentligt uppammas och fostras hos barnen genom mödrars, tanters och barnjungfrurs förenade och nitiska bemödanden. Innan ännu den lilla kan tala och nätt och jemnt

uppfatta några intryck, sätter man på henne en plymbeprydd hatt eller mössa, spetskan-tadt förkläde eller dylikt, och då håller man upp det och ropar med förtjust min: »lullull, grannt! åh, så grann lillan är! lullull!» med mera i samma stil. Senare heter det: »åh, så vacker klädning lillan har! Om nu lillan är snäll, så skall hon få på sig nya hatten när vi gå ut.» Och efter promenaden heter det: »vet frun, att alla menniskor tyckte så mycket om lillans hatt, och flera frågade, hvar den är köpt. Det var ingen, som hade så vacker hatt som lillan — nehej, det var det inte!» Och då tager mamma klenoden i famn och kysser henne, likvisst med skyldig »aktning» för den förtjusande hatten. Barnjungfrun får en vänlig blick och går med det medvetandet, att hon stigit ett par grader i sin matmoders ynnest, och hvarken den ena eller den andra tänker på att i det späda sinnet blifvit nedlagdt ett frö, hvilket likt senapskornet skall växa och öfverskygga många, om icke alla de goda egenskaper, som samtidigt skjuta upp i det unga hjertat.

Så kommer det- främmande; den lilla fyra-eller femåriga skall iföras sällskapsdrägt och komma in och »helsas. Så blir det ny beundran. »En sådan vacker klädning du har, lilla Ninni! Och hvad det är nätt med den kragen! Är skärpet af siden? Nej, sidensars — ja det är mycket vackrare. Men det skulle vara en liten turnyr, det blir vackrare fall på klädningen. Jag har sytt åt mina flickor etc. etc.» Och nu böljas ett långt och intressant samtal om nyaste modet på barnkläder, till hvars enskildheter den lilla med mycket öppna öron lyssnar. Det är ej heller utan exempel, att en sådan liten dam, när hon skulle klädas till promenad, helt enkelt vägrar att taga på sig »den gamla» hatten, utan nödvändigt vill hafva »den nya»,