Sida 337

N:r 42.

Fredagen den 19 oktober 1888.

l:sta Ă„rg.

B yrÄ:

Klarabergsgatan 54, en tr. Amoispiis:

26 öre pr petitrad (— 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberÀknadt. Ingen JosnummerförsÀljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

TrĂ€ffas Ă„ byrĂ„n kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje mÄnad innehÄller en fullstÀndig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: Ä postanstalterna.^ I Stockholm: hos redaktionen, Ä Stadspostens hufvudkontor, i de större boklÄdorna samt & tidningskontoren.

Men om ock ekens blad till jorden falla, om höstens vindar gröna skruden röfva, en nyfödd vÄr den dock pÄ nytt skall lofva.

Heinrich Heine.

VĂ€lmening.

Af A ve.

I]Ă„gra dagar efter den, dĂ„ fru Haraldson hĂ„llit sitt första — hon sade dĂ„ sjelf sitt första och troligen sista — föredrag, erhöllo hon och jag en vĂ€nlig inbjudning att deltaga i en utfĂ€rd tillsammans med barnen i den förr omnĂ€mda vĂ€lgörenhetsanstalten. MĂ„let för utfĂ€rden var en skog, dit man kunde komma pĂ„ jernvĂ€g.

Under den ett par timmar lÄnga resan sÄgo vi ej en skymt af barnen; de voro inhysta i en kupé, innan vi anlÀnde till .stationen, och med vÀnligt vÄld och en glÀdtig hemlighetsfullhet blefvo vi af vÄrdanstaltens beskyddarinnor hindrade att nÀrma oss denna jern vÀgsvagn. Det var frÄga om nÄgon öfverraskning, det syntes tydligt.

Jag har en viss fasa för alla arrangerade öfverraskningar, emedan de sÀllan öfverensstÀmma med smaken hos den, för hvilken de blifvit tillstalda; men dÄ jag kÀnde, hur innerligt tacksam fru Haraldson Àr för hvarje Àrligt menad vÀnlighet, lade jag ej nu vidare vigt vid saken.

ȁh' se! Åh, kĂ€ra, snĂ€lla vĂ€nner, Gud vĂ€lsigne er!» utbrast fru Haraldson strĂ„lande lycklig, dĂ„ vi, utkomna ur vĂ„r kupĂ©, sĂ„go en stor flock flickor i olika drĂ€gter hoppa ned pĂ„ perrongen.

»Som ni ser, ha vi tagit edra ord till hjertat, fru Haraldson,» sade en af fruarna; »vi ha afskaffat den der slafdrÀgten.»

Fru Haraldson tryckte hÄrdt fruns hand, hon var i ögonblicket allt för rörd för att kunna pÄ annat sÀtt uttrycka sin glÀdje. Der blef nu ej heller taladt mera om saken, utan följde vi alla med barnen in i skogen, för att först och frÀmst hÄlla en liten festmÄltid tillsammans med dem.

Der lÄg en tung tryckande stÀmning öfver denna mÄltid i det gröna; det var som om luften varit tung af undertryckt grÄt och qvÀfda snyftningar, oaktadt alla damerna voro muntra och vÀnliga mot barnen. Det var blott anstaltens förestÄndarinna samt hennes nÀrmaste bitrÀde, hvilka tycktes lida af samma dÄliga lynne som de smÄ.

»De Àro blyga och försagda, det ger sig, bara leken kommer i gÄng!» hviskade en af fruarna.

Men ingen lek ville komma rÀtt i gÄng, hur vi Àldre Àn anstrÀngde oss. Barnen tillkastade hvar andra fiendtliga blickar, slöto sig i grupper, sÄ de i röda bomullsklÀd-ningarna stodo i en klunga, de rutiga i en, de i »peppar och salt» i en o. s. v., och det var blott pÄ förestÄndarinnans uttryckliga befallning, som en af dessa senare bjöd upp en af de röda i ringdansen.

»Det gÄr bÀst om barnen fÄ leka allena; vi Àldre Àro bara i vÀgen,» sade en Àldre godlynt fru. »SÀtt i gÄng enkleken, fröken Thora, sÄ gÄr det af sig sjelf sedan! Vi se oss om i skogen en stund.»

Den vÀnliga frun tog mig under armen; snart spredo vi Àldre oss i smÄ grupper och doldes af de breda granarna, mellan hvilka hÀr och der en smÀrt hvitstammig björk höjde sin fina krona.

Det var dock blott en lÄtsad promenad i spridd ordning, denna, ty efter en qvarts vandring möttes vi alla pÄ en liten öppen plats, der lemonad och smÄbröd vÀntade oss.

»Fru Haraldson! — Hvar Ă€r fru Haraldson? Hvem skulle fora henne hit?» frĂ„gades der lifligt, nĂ€r man ej sĂ„g henne hĂ€r i kretsen.

»Var det inte fröken Benner, som utbad sig den glÀdjen?»

»Jo, men fru Haraldson sĂ„g — Jag menar, hon önskade ensam pĂ„ afstĂ„nd se pĂ„

barnens lekar,» Den unga damen var tydligen missnöjd med min vÀn.

Det var sÄ föga likt fru Haraldson att lyssna i smyg pÄ nÄgot, sÄ jag anade, det fröken Benner gick en smula bredvid sanningen och att nÄgot förefallit, som gaf en annan förklaring öfver min vÀns ÄtervÀndande till barnen.

Min ledsagarinna antog visst detsamma, ty med ett raskt: »Vi tvÄ hemta henne hit!» drog hon mig med sig i riktning mot barnens lekplats. »Jag hör till anstaltens styrelse,» upplyste lion, »och det Àr min skyldighet att se till hur fröken Thora kommer till rÀtta med barnen. Jag anar att der varit brÄk och att fru Haraldson stannat för att hjelpa henne att skipa rÀttvisa. Barnen Àro ovanligt krÄngliga i dag,» till-lade hon smÄleende, »men sÄ Àr det ju alltid, nÀr man vill visa sina plantor för frÀmmande.»

Lekplatsen bortskymdes Ànnu för oss af en rad granar, men vi hörde dock derifrÄn afbrutna ord af nÄgot, som liknade hÀftiga förebrÄelser. Det var förestÄndarinnans röst.

Det var dock troligen blott jag, som hÀr gaf akt pÄ detta, ty fru HÀnsel, min ledsaga-rinna, hade med utropet: »Fra Haraldson! Hvad i Guds namn stÄr pÄ?» ryckt sin arm ur min och försvunnit bakom ett mossigt klippblock, der hon sett en flik af en ljusgrÄ kjol.

Det kunde ej vara nĂ„gon smĂ„sak, som kommit fru Haraldson att draga sig undan för att grĂ„ta — grĂ„ta sĂ„ tyst och sĂ„ tungt, som hon nu gret hĂ€r vid klippan, med pannan tryckt mot stammen af en björk, som med sina rötter sprĂ€ngt graniten.

»Skola vi lemna er ensam?» hviskade fru HÀnsel deltagande, dÄ hon sÄg fru Haraldson kÀmpa för att Ätervinna sin fattning.

»Nej, nej stanna!» bad denna. »Jag mÄste sÀga fru HÀnsel hvad det var.»

Skannad sida 337