Idun: 1888

Det gifs ett sätt, min son, att mildra sjelfva döden: Gör godt, — och tro mitt ord: det gifs ej fler än det!

Karl Gustaf af J.eopold.

Iduns

Byrå och Expedition äro fr. o. m. måndagen den 24 september flyttade till Klarabergsgatan 54, 1 tr. upp

och hållas öppna dagligen kl. 10—3.

IDUNS ärade läsarinnor

torde hafva godheten läsa igenom den på näst sista sidan i dagens nummer befintliga annonsen om

Skandinavisk Modetidning.

Hvad männen tänka om qvinno-emancipationen.

Af P. E. It.

ifrån chevaleriets dagar hafva damerna varit vana alt af herrarna höra idel vackra saker om sina s tjusande behag och sina englalika egenskaper men mycket litet af männens verkliga tankar om qvinnan, hvad hon är och hvad hon kunde vara. Att hon är en »stjerna», det vet hvar »tärna», men hvarför den stjernan så ofta får gå sin bana fram i ostörd enslighet, tillbedd kanske, men — på afstånd, det vet hon ej, ty det ha poeterna glömt att tala om för henne. Ungkarlens skrupler mot att ingå en förening för hela, långa lifvet — källan till de skyar af missmod, som stundom lägra sig på den äkta mannens panna — om detta

N:r 41.

Fredagen den 12 oktober 1888.

l:sta årg.

B yra:

Klara.bergsga.tan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Gör godt, i tysthet följ det gömda qvalets fjät, Styrk här ett krossadt mod, ryck der en dygd ur nöden.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utg-ifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt & tidningskontoren.

och mycket annat dermed sammanhörande äro herrarne i allmänhet nog ridderliga att lemna de himmelska förtrollerskorna i lycklig ovetenhet. Hvad sedan gamla vresiga enstöringar under anfall af podager oeh dåligt lynne behagat utsprida för irrläriga meningar om qvinnorna, har naturligtvis ingen kunnat lägga allvarligt på sinnet, och så har det blifvit som det är, att den minsta möjliga uppriktighet är rådande mellan de bägge hälfterna af menniskoslägte!.

Inom literaturen har man nog i alla tider, män och qvinnor, sagt hvar andra elaka sanningar; på sista tiden hafva enkannerligen uppstått skriftställare, hvilka i oförbehållsamt uttalande af sin uppfattning icke lemna något öfrigt att önska. Dessa hätska utfall mot hela qvinnokönet bära dock allt för tydligt det ytterligt abnorma undantagets prägel för att kunna tagas som allmängiltiga uttryck för männens opinion om qvinnorna. Lyckligtvis är intresset för qvinnan, hennes väsen, hennes uppgifter i lifvet och hennes förhållande till mannen, nu mera så allmänt och så allvarligt, att man af den derom pågående diskussionen i literaluren bör kunna vänta sig betydelsefulla resultat.

Större uppriktighet i sällskapslifvet vore emellertid en god sak — artighet och linkänsla behöfde derför icke bannlysas. Män och qvinnor skulle få litet bättre reda på hvar andras egendomliga drag, missförstånd och missräkningar skulle blifva sällsyntare, och ju mera man på så sätt finge säga &t hvar andra, dess mindre skulle man ha att säga om hvar andra.

Det är alldeles obestridligt, att karlar emellan säges en hel mängd saker om qvinnorna, som de i allmänhet nog icke ha en aning om. Ytliga, orättvisa omdömen förekomma naturligtvis, generella uttalanden, grundade på undantagsfall; hos många, i synnerhet yngre män, träffar man

en obehaglig jargon att yttra sig skeptiskt om qvinnorna, med en lätt anstrykning af ringaktning — det skall låta så erfaret, gudbevars! Allt detta fördunklar dock icke det högst naturliga faktum, att de flesta karlar i grund och botten äro qvinnans trogna beundrare, ja, att de, som hafva de flesta anmärkningarna, ofta äro könets varmaste vänner. Om fruntimren insåge detta, skulle de vara mindre ömtåliga för kritik — och så en sak till: om de kunde fatta, hur olik mannens natur är qvinnans deruti, att ban kan yttra sig skarpt och energiskt mot en sak, utan att deri ligger det allra minsta af personligt angrepp!

Som sagdt, de värsta anmärkarne äro ofta de största beundrarne af könet. De anmärka, derför att de allra helst skulle vilja se qvinnan absolut fullkomlig... och de tycka förmodligen, att det fattas så litet i fullkomligheten.

Strängt taget, är det också ganska små, oskyldiga anmärkningar, som bland herrar oftast pläga framställas mot fruntimren. Sådant t. ex. som att damerna gerna kunde lära sig att iakttaga trottoarrätten. Det förstås af sig sjelft, att herrarne ingenting högre önska än att fortfarande som förut få visa sig artiga och gå ur vägen för de sköna, men de vilja göra det frivilligt, de vilja - gerna afstå från sin trottoarrätt för hvart särskildt tillfälle, men ej en gång för alla utan något slags vederlag — ej ens vederlaget af en tacksam blick.

En annan sak tycker man också att damerna kunde lära sig, nämligen att spänna ned sina parasoll i folksamlingar, till större trygghet för manliga individers ögon, hvilka derigenom äfven skulle blifva i tillfälle att få se något af det, som vid dylika tillfallen är att se. Ja, herrarne hafva sådana futtiga fordringar. Derför att de sjelfva i regeln ej finna nöje i att prata under teaterföre-

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen }ösnummerförsä]jning!