Idun: 1888

B yr å:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (== 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen }5snummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Mm. Telef. 01 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. B i sta numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, a Stads-postens hufvud kon tor, i de större boklådorna samt à tidningskontoren.

Att våga tänka tanken ut, Det är det svara, är det stora,

Att ej pà vägen sig sjelf förlora, Att icke stanna förr än vid slut.

O. J*. Stfirzrnbeckei1.

Fredagen den 5 oktober 1888.

l:sta årg.

N:r 40.

Iduns

Byrå och Expedition äro fr. o. m. måndagen den 24 september flyttade till Klarabergsgatan 54, 1 tr. upp

och hållas öppna dagligen kl. 10—3.

Ett föredrag af fru Haraldson.

Upptecknadt af A ve.

||è|ijet är en allmän åsigt, alt allt hvad (^sSø vi, utan den borgerliga lagens tvång, göra för alt hjelpa våra fattiga oeh värnlösa likar, förtjenar beröm och beundran af våra vänner och bekanta, utmärkelser från samhällsmyndighelerna och en obegränsad undergifvenhet och tacksamhet från iinderstödslagarne.

Om vi vore hedningar, som blifvit uppfostrade i sträng kastskilnad, och ej kände, att vi äro af samma ursprung och hafva samma lifsmål, på skilda vägar, så vore denna tankegång alldeles i sin ordning. Men belyst af det ljus, som kristendomen tänder i elt hjerta, hänfaller denna välgörenhet med betingad lön helt och hållet inom den rent verdsliga företagsamhetens område och får således dela lott med hvarje annan spekulation, den nämligen att bringa jordisk vinst eller förlust åt dem, som inlåta sig deri.

Derför är del också många, som hell tvärt draga sig tillbaka från detta slags affars-lif under öppen förklaring, att de aldrig mera tänka öfva någon sorts välgörenhet, emedan allt hvad de dermed vunnit varit

otack, förargelse och — ekonomiska missräkningar.

Har deremot ett menniskohjerla blifvit genomträngdt af kristendomens ljus och lifs-värme, då framstår menniskoslägtel som en enda familj, der individerna ha samma ursprung oeh samma lifsmål, fast på skilda vägar, och att följaktligen hvarje enskild menniska har lika rättighet att tå sina gifna anlag utvecklade.

Ty i hvarje själ gömmes en gudstanke, som är menniskan gifven att genomföra till gagn för henne sjelf och det allmänna.

Med denna blick på lifvet försvinna alla klyftor emellan rik och fattig, och vi se oss alla som arbetare eller ämnen till arbetare i den underbara väf, som kallas verldsplanen, hvars fullbordande en vrång och upprorisk menniskovilja kan fördröja och en god men-niskovilja framskynda, men hvars alla trådar hänga i en kärleksfull Faders hand, som — för att nyttja skaldens ord —

:>hvar gång stoftet tvingar itu hvad han band fast med långmod dock hans fingrar hopknyta del som brast. ■

Har vårt öga så blifvit öppnadt för hela slägtets samhörighet, då inse vi också vigten af det band, hvilket bör förena hvarje syskonflock, som talar samma språk och som fått samma fläck på jorden till sin särskilda verkningskrets. Och härmed komma då många saker i en rätt belysning. Då blir det, att få lof att hjelpa fram andra, den rikaste källa till glädje och tacksamhet. Ty liksom det är en källa till fröjd för väl uppfostrade barn att få uträtta något gagneligt arbete, så är det äfven för det kristna barnasinnet den största lycka, alt af sin himmelske fader ha fått det uppdraget att kärleksfullt lindra andras bördor och nöden.

Sedd från denne, den kristliga syskon-

kärlekens och fosterlandskärlekens synpunkt, blir välgörenheten helt enkelt en lifsvttring, lika naturlig för vår andliga tillväxt och utveckling som andedrägten är för det kroppsliga lifvet.

Den gamla hedniska tanken, att de värnlösa och fattiga, de som allra mest ha kraf på att bli väl utrustade för lifvets kamp, böra ha den mest tarfliga undervisning, den flyr bort som en mörk skugga från slafveriets dagar. Och den sanning, att Gud har gifvit olika anlag, utan afseende på börd och rikedom, gifvit dem för alt de skola utvecklas och begagnas i ljusets tjenst, den sanningen blir då ledstjernan för all slags uppfostran och undervisning.

Vi förstå då äfven, att med hvarje barnasjäl, som genom menniskokärlek drages in i den kärleksrike Faderns famn och så finner sin rätta plats, sin rätta verkningskrets bland oss, vinna vi alla genom en tillökning af goda krafter.

Jag hörde en gång för länge sedan hustrun till en af våra äldre, nu bortgångne, författare uttala sin fruktan för, alt vi om några år ej mera skulle hafva tjenslpigor och drängar i vårt land. Och hon blef* ytterst bestört, när hennes klarsynte man helt lugnt svarade, att det ej vore någon synnerlig olycka.

De två förstodo ej hvarandra i denna punkt, ty hon höll fast vid den gamla föreställningen, att en klass menniskor, de fattiga, blott vore till för att göra lifvet beqvämt för den öfriga delen af landets invånare. Men han, länkaren, insåg, att vi, för atl vara lyckliga i en högre, menniskovärdig mening, måste tjena hvar andra inbördes hvar med sin gåfva. •

Den sak, som närmast föranledt dessa mina uttalanden här, var ju den så kallade välgörenheten mot värnlösa barn; derför känner jag del äfven som en pligt att tala