Idun: 1888

N:r 36.

Fredagen den 7 september 1888.

l:sta årg.

B yrå: 8 Sture gatan 8 fingiing från Humlegärdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona fSr qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen Vjsnuromerforsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4-5. Allm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje lielgfri fredag. Sista numret i hvaije månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prennmeration sker:

I landsorten: à postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Man säger att en engel igenom rummet går, när efter glam och gamman en plötslig tystnad rår.

Jag har min tro: att englar i skaror lyssna gladt, när goda hjertan skämta och brista ut i skratt.

A. T. Gellerstedt.

»Tråkigheten» i hemmet.

En synpunkt af P. E. Ii.

IP|emmets ideal är icke det samma för cåfeG) ungmön eller ynglingen som för den trötte åldringen. Olika naturer fordra olika omgifning. Då den ene ej kan trifvas utan alt ha lif och glädje och muntert sällskap omkring sig, önskar den andre ingenting bättre än att få lefva i ostörd ensamhet och stilla ro.

Så finna vi äfven, att olika tider haft mer eller mindre skiljaktig uppfattning om hvad ett hem bör vara. I våra föräldrars ungdom höll man mera på hemmets af-skildhet från den yttre verlden än som faller våra dagars unga menniskor i smaken. Å andra sidan går man ofta och mångenstädes nu för tiden till en motsatt ytterlighet. I nöjen utomhus söker man en motvigt mot »tråkigheten» i hemmet, icke inseende, att ju ifrigare man jagar efter nerv-retande förströelser, dess förr och säkrare förlorar man sjelf förmågan att njuta af den frid och trefnad, som endast hemmet skänker. Man griper efter nöjets brokiga fjärilar och tappar dervid lyckans ros ur händerna. Man öfvergifver sitt hem och stänger porten till om tomheten och ödsligheten och undrar sedan, att det är tomhet och ödslighet man finner, då man kommer till baka.

Hur skall då hemmet blifva, hvad det bör vara, den punkt af verlden, der jag trifves bäst, den fläck af jorden, jag håller kärast, och der jag känner att min varelse har sitt säkra rotfäste — hur skall hemmet blifva en fristad för lyckan och icke endast mitt mätställe och min sofplats, rummet n:r x i verldens stora hotell for främlingar?

Frågan är så gammal som menniskoslägtets behof af lycka inom familjen. Och

svaret ha. vi alla hört i mångfaldiga variationer. Älsken hvar andra inbördes! Så lyder grundtemat. Befliten eder om alla husliga dygder! Hållen hemmet rent och snyggt oeh propert o. s. v. Af allt detta är det nu endast en enda synpunkt, jag önskar framhålla, emedan jag tyckt mig märka, att den icke är insedd eller uppskattad till hela sin vigt och betydelse. Jag förutsätter således, att alla öfriga vilkor äro uppfylda, blott icke detta enda, som vi nu skola undersöka litet närmare — och så vill jag se till, om icke detta enda förbiseende kan vara nog att utestänga lyckan från ett hem, som i allt öfrigt är fullt värdigt att mottaga den efterlängtade gästen.

Låt oss tänka oss ett ungt par, som hålla af hvar andra innerligt. De skola just sätta bo, och nu tala de om ingenting annat från morgon till qväll än om hur de skola inrätta sitt lif för framtiden.

»Inga bjudningar!»

»Nej, naturligtvis inte!»

»Vi behöfva ej något umgänge.»

»Ack nej, vi ha ju hvar andra.»

Och så gnola de tillsammans på »En liten vrå bland bergen» och tänka sig som den högsta lycka i verlden att få begrafva sig långt borta i en skog, der knappast menniskofot trampat, och der de i sin lilla trefna koja kunde få lefva helt för hvar andra, endast för hvar andra i oföränderlig kärlek, tills ...

Nej, de våga icke tänka för långt in i framtiden, och det har nog sina goda skäl.

Låt oss nu också tänka oss, att det unga paret fullföljer sin plan — naturligtvis i rrwrcket modifierad form. I stället för skogen välja de en aflägsen del ute på någon af malmarne, der de hyra en liten vacker våning, som de pryda med det mest förtjusande bohag. Och lyckan, som flyttade in med dem på bröllopsdagen, är deras stadiga

gäst allt framgent, icke allenast öfver smekmånaden, utan hela året om.

De hafva intet umgänge, de lefva endast för hvar andra och de trifvas icke på något annat ställe än hemma hos sig.

Men hur länge varar detta lyckliga förhållande?

Mannen hade vänner och hustrun väninnor, innan de gifte sig. Hvart ha dessa tagit vägen? I de första lycksaliga dröm-marne om det lif, som skulle lefvas i det nya hemmet, fäns ingen plats för mer än de tu. Då gick det så lätt att tänka sig frånvaron af umgänge, men med tiden börjar samspråket mellan man oeh hustru bli mindre lifligt, hemmet blir allt tystare och tystare, luften börjar kännas qväf, trots att det vädras tillräckligt, aftnarna förlängas, der står han vid sitt fönster och hon vid sitt och blicka ut öfver hustaken långt, långt bort, som om de bure på en trånande längtan till något annat, något nytt, något som icke finnes mellan hemmets trånga väggar; den der olycksaliga »tråkigheten» har smugit sig in och tagit vännernas oeh gästernas tomma platser i besittning.

Om nu våra fingerade unga nygifta i tid inse, hvar felet ligger, så kan ju skadan snart vara botad. Men i många, kanske de flesta liknande fall är tråkigheten hemma det enda, som står klart för dem, icke ledsnadens orsaker, och då tillgripes det gamla dåliga medlet, som blott gör saken ytter värre: man börjar gå ut och supera, ut och se på cirkus eller Tivoli eller något annat roligt med den påföljd, att snart de aftnar äro lätt räknade undantag, då herrskapet sitter hemma hos sig hela qvällen. Nöjen af nyss antydda art äro ju i och för sig alls icke skadliga, de blifva det först, när de användas som surrogat för den trefnad man icke förstått att bibehålla inom hemmet.