Idun: 1888

Idun räknar nu minst 35,000 läsarinnor, spridda öfver hela landet. IDUN Praktisk Veckotidning för Qvinnan och Hemmet. N:r 6. Fredagen den 10 februari 1888. l:sta årg.

Byrå:

8 Sturegatan 8 (ingång fräll Humlegårdag. 19) Annonspris:

25 ore pr petitrad (= 11 stafvelse*-).

Tidningen kostar

endast t krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lOsnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ä byrån kl. 9—10 ocli 4—5.

Utgifning stid:

hvarje heigfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: i postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Idun räknar nu minst 35,000 läsarinnor, spridda öfver hela landet.

Behaget är med fliten slägt, Låt ärbarheten i din drägt

/ nyttig sällhet sätt din heder, Bli sinnebild af dina seder I

A. M. Lenngren.

De fyra första numren af Idun

för innevarande är äro, oaktadt de trycktes i ganska betydliga upplagor, alldeles utgångna oeh kunna ej vidare erhållas. Dä emellertid nya prenumeranter allt fortfarande anmäla sig, vilja vi härmed tillkännagifva, att vi gått i författning om tryckande af ett särskildt kompletterings-nummer, som, med utelemnande af annonser och mindre betydande saker, i sig skall upptaga följetongen från dess början samt alla de förnämsta uppsatserna i de ■utgångna numren. Derjemte komma vi att helt och hållet omtrycka n:r 1 af modetidningen.

Skulle våra ärade läsarinnor godhetsfullt vilja härom underrätta dem bland sina bekanta, som ännu, ej prenumererat på Idun, oeh dermed låta dem veta, att det ännu ej är för sent att anmäla sig till prenumeration, blefve vi dem högst förbundna.

Den ovanliga framgång, vårt företag rönt, kan ej annat än sporra oss till nya ansträngningar för att i alla afseenden göra Idun — damernas egen tidning — så underhållande och lärorik som möjligt. Vi vänta ock med tillförsigt, att våra ärade läsarinnor sjelfva skola bidraga härtill genom att till Red. insända uppsatser i alla möjliga ämnen, som angå qvinnans verksamhet och qvinnans intressen.

Sen framför allt till, ärade läsarinnor, att Idun är till finnandes hos alla edra bekanta!

Redaktionen.

Hos fru Haraldson.

Af A ve.

(Slut fr. föreg. n:r.)

jp||fter en timmes förlopp voro de Ire damerna åter till baka i fru Haraldsons salong.

Augusta storgrät, Ella var hvit om kinder och läppar, Ingeborg giek bort till den unga frun.

»Hvarför lät du mig se dessa — dessa?» snyftade Augusta. »Det är för rysligt! — Jag har läst mycket om sådant elände, men att se det!» — - Hon slog båda händerna för ansigtet. »Jag kan aldrig, aldrig roa mig mera!» kom det som ett hjertskärande verop, och hela hennes kropp skälfde.

»Hvad ville du med detta?» tillade hon efter en stund.

»Rädda dig från alt ännu en gång säga detta ohyggliga: Mig har han aldrig gjort något ondt, då fråga är om sådana personer som Georg. Är det ej ondt nog, att medan en stor klass qvinnor lider i den djupaste uselhet, är en annan, kanske större klass af oss bättre lottade, blifven så moraliskt förslöad, att vi icke allenast till förströelse läsa om den hemskaste samhällsskadan, denna, som du i dag sett en ringa skymt af i verkligheten, utan vi kalla det för nöje, att unga bildade qvinnor lägga blottade armar och skuldror intill sådana mäns bröst, som denne Georg, småle mot dem, som mot medbrottslingar, hvilkas ogerningar vi känna och gilla. Och hvem vet, om ej just denna tanklösa oblyghet bland oss bildade ofta varit den tändande vådeldsgnistan för mången ädel yngling? Tänk på detta, Augusta, när du håller din lille son i famnen! Äfven han skall en gång ut i lifvet.»

»Det är allt sammans männens skull!» brusade Augusta upp. »Vi qvinnor äro systematiskt förslöade, och nu hållas vi

för lägre naturer, ovärdiga likställighet med männen.»

»Det är kanske mest derför, att vi ha så svårt att hålla oss till saken, utan nästan alltid göra sidosprång i ett ordskifte,» sade Ingeborg med ett fint humoristiskt leende, då Augusta kastade sig in på en fråga, af hvilken hon blott kände ett par slagord oeh rubriker.

»Men inte äro vi lägre varelser än männen?» frågade Ella skyggt.

»Det tror jag ej, att vi äro. Men, kära fröken Ella, hur många af oss — när vi se till hela antalet qvinnor — hafva arbetat oss ur den gamla slentrianen? Hur mycket tanklöst snack, pjoller och tomhet herskar ej bland oss? — Ja, ni menar att slikt också råder i männens lag, och det är sant nog. Men skulle det kunna vara annorlunda? Tror ni, fröken Ella, att det stora flertalet bland vårt folk — och detta utgöres här af oss qvinnor — kan under många århundraden ha varit dömdt till att, generation efter generation, lefva i en så ringa andlig utveckling, utan att äfven mindretalet, männen, skulle ha tagit skada deraf?»

Augusta tycktes ej längre ha lust att deltaga i ordskiftet. I sjelfva verket kände hon ett starkt behof att frigöra sig från den underliga oro och aggande smärta hon erfor. Hon gick in i Ingeborgs arbetsrum, ryckte till sig en illustrerad tidskrift och försökte läsa. Det half höga samtalet der ute fortsattes.

»Männen ha dock ej rättighet att ringaida oss,» sade Ella.

»Rättighet, fröken Ella! Nej, lika litet som vi dem. Men tror ni, att det går så lätt att befria sig från uråldriga fördomar? Det är ju jemt och nätt, att vi kommit ur vårbrytningen och börjat så, så ut våra tunga tankar, men deribland också många kärn-tomma hugskott — Ella, kära flicka vi stå nu vid början af vår största mission i menskligheten.»