Idun: 1888

N:r 47.

Fredagen den 23 november 1888.

l:sta årg.

B yrå:

Kla.rabergsga.tSLn 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postan-odet inberäknadt. Ingen Jösnummerförsäljning 1

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. AJlm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag, öista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens bufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Ej än, men snart du ser, att blyg och mild är ofta just den högsta kraftens bild, att mycket väsen ej det ädla gör, men kämpar tyst och utan jemmer dör.

C. D. af Wirsén.

Pessimismen och qvinnorna.

At r. E. 11.

|lpljet är onekligen en mycket allvarlig tid, vi lefva i. Öfver hela affärslifvet ett långvarigt, förlamande tryck, som kännes genom alla samhällslager och sträcker sina verkningar in på alla områden af lifvet. Den materiella existensen bekymmersam och inom idéernas verld en slitning och kamp mellan nya och gamla åskådningar, så förbittrad och oförsonlig som kanske aldrig någonsin förr sedan kristendomens inträde i historien. Allt detta verkar, det ena med det andra, på lynnena, hvilka mer och mer förlora sin glädtighet och sitt friska lefnadsmod. Hopplös pessimism utbreder sig som ett isande töcken öfver verlden. Så påstås åtminstone i alla nyare romanböcker; och obestridligt är i hvarje händelse, att förmågan att känna glädje har aftagit betydligt på endast sista decenniet. Man märker det på teatern, man ser det på folkfesterna ute i det gröna, man läser det mellan raderna i den yngre literaturens alster. Men for den, som inser glädjens stora, oskattbara betydelse för själslifvets sundhet, är detta högst sorgliga iakttagelser.

Det värsta är, alt menniskorna äro så fallna för att göra en dygd af nödvändigheten. Lida en hcl tids menniskor af missmod och glädjelöshet, strax skall man se, att tråkigheten adlas till allvar, att uppstyltningen får namn af värdighet och naturlig munterhet betraktas såsom bevis på lättsinne eller tanklöshet. Fins det något vedervärdigare, än när surmulenheten tar sig låter, som vore den allena respektabel, eller när oförmågan att njuta af ett skämt vill gälla som heligt allvar, tankfullhet, »djups? Mer än en gång har ett klädedrägtsmode

uppkommit genom någon förnäm persons behof att dölja ett naturligt lyte. Mer än en gång har också en känsloriktning tagits efter, sedan den blifvit intressant genom den eller den snillrika personens hängifvenhet åt densamma. Härmningsdriften är stor bland apornas talande slägtingar, och känslostämningar efterhärmas lika väl som hattar och klädningar. En tid var »der Weltschmerz» högsta fashion, med i pannan högt uppdragna ögonbryn, »Buch der Lieder» i rockfickan och ett bittert leende kring läpparna. Vi hafva nu länge i vårt land tenderat åt ett mode i mörka färger och smått »à la bigoterie». Ännu är skrattet icke bortlagdt, men böljar allt mer att utträngas af det matta leendet.

Innan ännu den uppfattningen har blifvit allt för utbredd, att det skall vara finare att sucka och himla sig än att skratta och skämta, låt oss ett ögonblick tänka efter; kanske har glädjen en större uppgift i verlden än många tro; kanske är glädjen helt enkelt ett lifsvilkor, som vi icke kunna undvara utan att förtvina, likasom blomman vissnar och dör, beröfvad solens ljus.

Se och jemför! Der lefver en ensam qvinna fram ett glädjelöst lif. Den ena dagen går lik den andra under ett oafbrutet släp och slit blott för underhållande af denna stackars lifsgnista, som ej får tillfälle att värma och lysa någon. Ursprungligen har hon varit en varmhjertad och begåfvad qvinna, intresserad för allt sant, godt och skärt. Men förhållandena tvungo henne att använda alla sina krafter, hela sitt intresse blott på forvärfvan-det af det lilla, hon behöfde för sitt lifsuppe-hälle. Hjertat hårdnade till, då det ej fick någon annan att klappa för. Begåfningen förslöades under ett lif i ensamhet, och tvånget att dagligen endast tänka på egna bekymmer forqväfde alla högre intressen.

Glädjelösheten alstrade bitterhet. Hon, som förr tänkte och kände så kärleksfullt för alla menniskor, har fått en skarp tunga och kan berätta vackra saker om alla grannarne i qvarteret.

Huru helt annorlunda gestaltar sig icke ett lif, i hvilket glädjen fått lysa in, förädlande, uppfriskande! En ren glädje öppnar hjertat för ädla känslor, den höjer lifskraften, utvecklar anlagen och ger tankarna flykt. Den, som sjelf är lycklig, vill också se lyckliga menniskor omkring sig. Den, som lärt sig att älska lifvet, spänner siua krafter i lifvets strid. Han ger sig icke i första taget, ban böjer sig ej för första motgång, han vet, att lyckan är värd en dust, låt vara både långvarig och hård.

Det är väl den skönaste syn, man kan se, en gammal man eller qvinna, 3om trots oupphörliga motgångar och stora sorger i lifvet icke förlorat tron på glädjen utan ännu både sjelf med friska känslor kan njuta af lifvet och med innerligt deltagande ser, hur ungdomen fröjdar sig. Tolerans och frisinne följa med ett gladt sinne; ofördragsamhet och andra onda ingifvelser komma med fördyst-ringen.

Har någonsin ett brott begåtts med gladt hjerta?

Har någonsin ett lömskt anslag, en usel hämnd, ett nedrigt försåt uttänkts under glädjens inflytande?

Nej, glädjen har aldrig gjort något nedrigt i verlden. Dåliga surrogat för sund glädje, tarfliga förlustelser såsom ersättning för ett förstördt sinnes oförmåga att fröjdas åt oskyldiga och naturliga glädjeämnen — sådant har verkat oeh verkar dagligen förslappande på en stor hop menniskor, hvilka sannolikt, om man skulle kunna skåda in i deras innersta, äro mindre glada än de invanda skratt-