Idun: 1888

N:r 35.

Fredagen den 31 augusti 1888.

Irsta årg.

B yr å:

8 Sturegatan 8 (ingång från Humlegårdsg. 19) Ånnonspris:

25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser").

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummer för sälj ning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

TJtgfifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret, i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: it postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Bort med en falsk och dubbeltungad lära, som söker eget pris vid andras fall! Det ges ett bättre värf, en högre ära:

att verka i försonlighetens kall.

Gläds, om af ångren ledd din hand förmått

med roten rycka upp hvad ondt den sått.

Konung Oskar IL.

Utan lifsmàl.

Teckning af Ave.

(Forts.)

obert saknade henne ej i det vimmel, som 1311 trängdes kring honom för , att få reda på de närmare omstän-/ J digheterna vid de mystiska penningförsändelserna. Derpå skedde allmänt uppbrott.

Han saknade ej Karin förr än följande morgon vid frukosten, och då berättade Ina, att Karin led af en så våldsam hufvudvärk, att ögonen voro svullna, så hon knappast förmådde öppna dem.

»Tror du, att hennes dörr är öppen?» frågade Robert och tömde hastigt sin kaffekopp. »Hvarför kallade hon ej mig?»

»Åh, hvarken hon eller jag kommo i håg, att vi nu ha en läkare i huset,» svarade Ina leende. »Men följ nu med Stina, som går upp med kaffet!»

Klädd i en mjuk ylleblus stod Karin vid fönstret och stirrade oafvändt på den utskjutande husgruppen vid landsvägskröken. Hon stod dock blott der, emedan hon ej ville visa pigan sitt förgråtna ansigte. Hon märkte ej Robert, förr än han bad pigan sätta brickan på bordet och aflägsna sig.

»Hvad vill du här, Robert?» utbrast Karin skrämd.

»Jag hörde du var sjuk, och nu ser jag det. Kom sätt dig här och låt mig ge dig en kopp kaffe; det skadar ej i detta fall.»

»Kom bara ej och prata om hysteri och sådant!» utbrast hon gråtfärdig, när han med en läkares myndiga sätt sköt henne ned i soffan och slog i kaffe åt henne.

»Du, hysterisk? Nej du lider af ett ondt, som ej är sällsynt bland flickor i din ställning och med dina rika krafter —.»

»Det att icke bli gift, naturligtvis,» afbröt

hon med vredeslågande kinder och en föraktlig krökning på läpparne.

»Nej, det här är närmast följden af sysslolöshet och bristen på ett bestämdt lifsmål.»

»Du kommer som Stinas ombud. Behöfver hon kanske hjelp till golfskurningen?»

»Nej, Ina hjelper henne,» svarade han lugnt, utan att låtsa om hennes sarkastiska ton. »Dylika arbeten passa ej för en, som så lätt får blodet uppåt hufvudet. Karin, du bör hädanefter bära ditt ovanligt rika och tunga hår så högt som nu; hängda öfver den der pilen, tynga flätorna mera, genom att strama till håret öfver hjessan. — Ja, och så måste du ha sysselsättning.»

»Sysselsättning! — Jag hade tänkt alt blifva en nyttig medlem af din familj, men så tog min gudmor det för gifvet, att bondtösen — som troligen ej längre stal — skulle göra pigtjenst. Ina ville upphöja mig till damernas kammarjungfru, och du — ja, du råkade, en gång i något för högljudd ton likna mig vid husgruppen der borta: hvarken stad eller land, utan något midt emellan.»

»Är det ej ungefär tre år sedan?» Frågan kom så lugnt, som om han sport, om hon hade matlust eller dylikt, men en lätt spritt-ning förrådde, att hugget träffat honom.

»Har du ej sedan på annat håll försökt få någon verksamhet? Eller lider du kanske af total viljeslapphet?» fortsatte han att spörja.

Hans skenbara lugn verkade ett omslag i hennes känslor, bitterheten öfvergick till ett häftigt utbrott af smärta.

»O, hur har jag icke sökt arbete! Man har hånat mig, kallat mig lumpen, girig, simpel, som velat tränga undan fattiga ar-beterskor. Icke ens åt mig sjelf har jag fått arbeta i fred, och jag kan ej rå för, alt jag känner afsky för det här brukliga sättet att maskera sqvallermöten genom att

sy för fattiga. Jag vet nog, hur man brukar sysselsätta sig med mig!»

Hon brast ut i stormande gråt.

Robert steg upp från soffan.

»Förstår du tydligt, hvad jag nu säger, Karin?»

Hon gjorde våld på sig för att qväfva snyftningarna; hans ton skrämde henne till besinning.

»Anser du mig kanske för vanvettig?» frågade hon med vaknande groll.

»Nej, men af allt hvad du nu förlrolt mig i egenskap af läkare framgår, alt du genom att hafva allt ifrån barndomen varit i saknad af en verksamhet, som upptagit dina andliga krafter, råkat i en fullständig cirkelgång kring ditt eget jag. Det är farligt sådant der andligt tröskverksarbete, der tanken blott går i ring, i ring. Det förrycker hela organismen och slutar ofta med svåra fall af sinnessjukdom. Du måste genast i verksamhet, och jag känner fältet, som passar dig.»

Då hon ej svarade, utan blott stirrade hopplöst framför sig, fortfor han: »Det arbetsfält jag tänker på, fordrar intelligenta, besinningsfalla, kunniga unga qvinnor. Nu ligger det vanskött här i staden. Ja, i hela provinsen. Men under det senare året har jag ofta tänkt dig som banbryterska här.»

»Du anser mig då ej för ohjelpligt tokig?» Der gled ett leende, likt en blek solstråle, genom molnen öfver hennes ansigte.

»Nej, jag blott varnar dig för följderna af en sjuklig tankegång, som ytterligare-fått näring under ett sysslolöst lif. Och om du nu är frisk nog att höra mitt förslag, så kan du redan i morgon börja arbetet —»

(Slut i nästa n:r.)

Med detta n:r följer såsom bihang Iduns mönsterbilaga mr 8.