Idun: 1888

N:r 50.

Fredagen den 14 december 1888.

l:sta årg.

B yr à:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

26 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen Jösnummeriorsåljning I

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas S byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: ä. postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Flit bräcker mödans skal, kraft genom berg och dal

bryter sin stråt. Godt samvet ger godt mod, godt arbet lycka god, trampar på drakablod, lögn och försåt-

•I. o. Wallin.

Träldomsok.

Några små betraktelser öfver ett och annat

upptecknade af

Mathilda Langlet.

III.

träldom, som till sin beskaffenhet är lllPi; nära slägt med högmodet ehuru i sina yttringar ganska olika, är fåfängans. Den liknar högmodet deruti, att ingen gerna vill vidkännas den, men skiljer sig derifrån så tillvida, att högmodet kan fördöljas, hvilket deremot är omöjligt med fåfängan. Den sitter utanpå; slafmärket är tydligt för alla.

Om det är sant, att högmod går för fall, är det icke mindre säkert, att fåfängan leder till förderf. Och fåfängan är kan hända det starkaste af alla träldomsband, ty fåfängan kan till och med öfvervinna snålheten, som eljes icke för något i verlden ger vika, och vid sådana tillfällen händer det nog, att fåfängan går det godas ärenden. Det är dock icke så ofta. Vanligast leder fåfängan blott till det som ondt är.

Unga flickor förledas till koketteri, behagsjuka, modegalenskap och mycket annat för-derfligt och förderfbringande. Och af de unga männen äro de blott allt för många, som af ren fåfänga taga det första ruset eller det första steget på lasternas bana. Skulle någon tycka, att detta är ett allt för hårdt tal, så att han icke kan fördraga det, så kan han ju tänka sig litet till baka och påminna sig de ynglingar, som, för att visa sig karlavulna, deltogo i eller stälde till

dryckeslag vid hvarje steg på den väg, der de skulle skapa sig en framtid, eller som trodde sig vara manliga genom att vara lastbara. Ja, så långt kan fåfängan leda sina slafvar, att de till och med låtsa sig vara lastbara eller lefnadströtta, eller »pessimister», blott för att beundrande vänner och kamrater skola tro dem vara män, fria, sjelfständiga män, fastän de i sjelfva verket äro slafvar, ömkliga slafvar af den uslaste fåfänga.

Men det är icke blott de unge, de oförståndige, som taga på sig fåfängans ok. Mången, af hvilken man kunde vänta bättre, går genom hela sin tid och släpar derpå. Och fåfängan har något nästan demoniskt i sin natur — hon liksom finner nöje i att förvända synen på sina slafvar, så att de hos sig se egenskaper, som ingen annan kan upptäcka, och tro sig kallade att utföra storverk, som dock i deras händer bli narrverk. Ingenting förleder menniskan att begå så stora dumheter som just fåfängan, dumheter, så kolossala, att de oftast störta den som begår dem. Den osläckliga törsten efter pris och beröm förleder till dårskaper, som man eljes aldrig skulle begå, och fåfängan förvänder, som sagdt, vår syn, så att vi se oss sjelfva helt annorlunda, än vi äro. Skalden, icke nöjd med den lager dikten virat kring hans tinning, vill med all gewalt blifva samhällsreformator, politiker, lemna spår i historien såväl som inom literaturen och i flera omgångar göra sig odödlig. Resultatet blir vanligen att han — i bästa fall — gör sig löjlig; stundom gör han sig också olycklig och störtar andra i olycka. Politikern, åter, kan icke afhålla sig från att dela skriftställarens berömmelse och ger sig hvarken ro eller rast,

förr än han fått i tryck pråla med några, oftast lånade fjädrar. Och de qvinnor äro nästan otaliga, som af ren fåfänga förledas att skryta med kunskaper, som de ej ega, gifva sig ut för att förstå, hvad som bestämdt ligger utom deras synkrets, och inbilla sig ega en trollmakt i behag, som äro ganska vanliga. Detta allt passar för öfrigt också rätt väl in på män, som gå under fåfängans ok, och det hör till kriteriet på fåfängans slafvar, att de, af hvad kön och ålder de vara må, i allt, hvad de företaga, tro sig vara oemotståndliga.

Skilnaden mellan högmodet och fåfängan torde kanske tydligast visa sig deruti, att man i allmänhet hatar den högmodige, men skrattar åt den fåfänge.

Detta i det yttre. I det inre eller till sin verkan på personligheten äro båda lika förderfliga. Dock är äfven här en skilnad. Det är något mera storslaget, men också mera olycksbringande i högmodet, det är något mera smått, men också mera förnedrande i fåfängan. Högmodets ok sargar mera, men fåfängans har narrbjellror.

Men fåfängan kan också vara olycksbringande. Det är när dess slagord blir antingen: »man måste väl vara som andra», eller ock: »man behöfver ej vara sämre än andra». I förra fallet drifver fåfängan sina trälar från den ena afgrunden af skuldsättning till den andra, medan de stackars slafvarne lefva i den tron, att de just hålla sig uppe genom att lefva öfver sina tillgångar, ända tills bubblan brister och vågorna slå till samman öfver deras hufvuden. I det senare åter förslösa fåfängans slafvar vanligen, hvad arbetets trälat i hop och resultatet blir det samma.