Idun: 1888

N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888. lista årg.

Byrå:

8 Sturegatan 8 (iogäng från Humlegårdsg. 19) Annonspris:

25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen Jösnummerlörsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

TJtffifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

— — — — Def: ädla som du gjort, dig följer genom grafvens dystra port.

Johan Xy bom .

Viktoria Benedictsson.

(Ernst Ahlgren.) †

sorgebud, som nyss nätt oss, oeh hvarom Idun i dag vill päminna, i vida kretsar inom vårt land, så hos menniskovännen som literaturälskaren, väckt den djupaste förstämning, den bittraste smärta.

Ernst Ahlgren stod vid sin bortgång på höjden af sin författarstorhet och hade vunnit sin samtids rikaste erkännande såsom en fullboren, ädel och sann, ljus- oeh lifbringande diktar-genius.

Om hennes personliga lefnadsöden har verlden icke mycket att förtälja. Det är blott några ß, stora konturer vi känna.

Hon var född och uppvuxen i Skåne, der hennes föräldrar voro auditören Thure Bruzelius och hans maka Helena Sofia Finéms. Af dessa erhöll hon en värdad, men något ovanlig uppfostran, i det att manlig lärdom och manlig idrott utgjorde en betydlig, för att ej siiga väsentlig insats deri. Deraf troligen den manliga anstrykning, som oftast gjorde sig mlirkbar i så väl hennes stil som uppfattning. Troligen också den manliga psevdonymen.

I sin första ungdom egnade hon sig som dilettant åt målarkonsten, men då hon ville drifva denna sin talang till allvarlig lifsgerning, satte sig föräldrarna deremot.

I dess ställe gifte hon sig 1871 vid 21 års ålder med dåvarande postmästaren i Hörby i Skåne, Christian Benedictsson, af hvilken hon nu, förutom af en ung dotter, närmast sörjes.

De första tio åren af sitt äktenskap tillbragte bon under själfstudier och stilla verksamhet på denna obemärkta plats.

Först sedan hon genomgått ett tvåårigt svårt höftlidande, som band henne vid sjukbädden och erbjöd henne riklig tid att ordna tankarnes och minnenas mångfald i sin själ, gaf hon sig sin diktarkallelse helt i våld och framträdde omedelbart efter sitt tillfrisknande, — fullt frisk blef hon aldrig — ]S83, med sin första samling noveller: »Från Skåne», hvilka till form som innehåll vittna om en redan fullt utvecklad begåfning.

Öfver dessa små berättelser hvila, oaktadt framställningens liffullhet och färgrikedom, ett egendomligt, mjukt behag, som vi endast undantagsvis återfinna i hennes senare arbeten, och som vi bäst förstå, sedan vi veta, att bilderna vuxit fram i ett sjukrums dämpade dager.

Efter detta första framträdande följde, slag i slag omvexlande, hennes dramatiska och no-vellistiska arbeten. År 18S5 lemnade hon hemmet och egnade sig sedan belt åt studier och arbete, dels på resor, dels under längre vistelser i Stockholm och Köbenhavn.

I denna sistnämda stad, i hvars rika, rörliga »aandsliv» hon bäst fann sig till rätta, och der hon vunnit de rikaste sympatier, har hon nu också funnit slutlig hvila.

Hennes stoft är jordadt i Köbenhavns »Vestre Kirkegaard».

Af det rika personlighetslif, hvarmed hon otvifvelaktigt fylt dessa nu flyktigt angifna konturer, innan hennes konstnärsande kunnat nå sin rika mognad, kärna vi deremot föga utöfver hvad sjelfva hennes diktning genom sin erfarenhetsdigra sanningsprägel låter oss ana.

Man har ofta talat om Einst Ahlgrens glada och friska lifsuppfattning, hennes harmoni och naturliga humor oeh häri stält henne som en motsats till hennes samtida.

Monne ej här den behagliga, smidiga formen, som afrundar kantigheterna och sveper det

bittra i de hänsynsfulla uttryckens mjuka slöja, icke obetydligt förvillat uppfattningen?

Ernst Ahlgren berättar enkelt, osökt och flärdlösa Hon kan le i godlynt eller medlidsamt skälmeri åt det barocka, ynkliga eller löjliga, men till hånets eller satirens blodiga gissel har hon aldrig kunnat spetsa sin penna. Monne det ej är derför man funnit henne »harmonisk» i jemförelse med andra nutidsförfattare, hvilkas starkaste och mest använda vapen mot det förvrängda i lifvet — och samlifvet — varit hänet och satiren?

Man bar i allmänhet för litet lagt märke till den underström af vemod, som dock lätt spåras i Ernst Ahlgrens bela produktion, äfven der löjet leker på ytan. En stilla klagan, en halfqväfd suck, en tårfyld blick väcker ej hopens uppmärksamhet; den vill gråt och högljudd jemnt er för att tro pä smärtan.

Som en sädan tårfyld blick, en sådan qväfd suck förefaller mig Ernst Ahlgrens diktning.

Hon söker trösta, men tror icke sjelf på trösten; hon låter såren gro igen, men broddén sitter der; hon bjuder ersättning för ett för-spildt lif, en förlorad lycka, men huru half och ofullständig och föga motsvarande det förlorade är icke denna ersättning! — Se de bäda fina teckningarna Far och son och En musikafton i samlingen »Frän Skåne», Herr Tobieson i »Folklif» eller Eriks och Selma Bergs framtidsutsigt, då vi skiljas från dem i »Pengar».

Oeh hvem har mera gripande än hon skildrat ensamhetens oeh de svikna förhoppningarnas stora tröstlösa ödslighet? — I Koketten, En Kris, Förlust, En realist m. fl. Huru modigt hennes män och qvinnor än upptaga kampen med ödet, som slagit dem, känna de dock alla, att spelet är för alltid förloradt, att det härefter blott gäller att ej sjunka ohjelpligt, att framsläpa tillvaron sä drägligt som möjligt.

Då hon en enda gång ville låta ett verk-