Sida 261
N:r 33. Fredagen den 17 augusti. 1888. l:sta Ă„rg. B yr k: 8 Sturega.ta.ii 8 (ingĂ„ng frĂ€n HumlegĂ€rdsg. 19) Annonspris: 25 ore pr petitrad (â 10 stafvelser). Tidningen kostar endast 1 krona för qvarialet. postarvodet inberĂ€knadt. Ingen }ösnuramerförsĂ€]jmng! Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. TrĂ€ffas Ă€ byrĂ€n kl. 9â10 och 4â5. .A 11m. Telef. 61 47. Utg-ifning-stid: hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje mĂ„nad innehĂ„ller en fullstĂ€ndig mode- o. mönstertidning. Prenumeration sker: I landsorten: Ă„ postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, S Stadspostens hufvudkontor, i de större boklĂ„dorna samt Ă„ tidningskontoren.
Du menskobarn, hur tung din lott du kÀnne, sök ej hos dina svaga likar tröst!
LÀgg ej din sorg pÄ redan tyngda bröst! Din sorg Àr din och du bör bÀra henne.
Viktor Rydberg.
"TDeii gÄr nÄgori öfver min graf".
aj? gÂŁĂ«c)an3e j-etn ĂetotS, Ă€Lt mm sEummet j-ag pEotsfĂŒjfen sptt-ttet:
i?'Cut ĂŒan min fi.t>tÂŁa Ăft- Stöt3,
©a ensam t- tu-m.-me t iao »i/ttet
intet -ĂuKet Höts af? â ©et gĂ„fc nĂ„gon ofuet mt-n jta|.
Ă€lt sömnen utD -mu)natt»tĂŒ) Jag Ă„ngestsĂŒĂ€ĂŒj?van3e ua&nat j 9Vu/n3t om mig Ă€t t-ystnac) oc-ft jtud, ©cfv sj-eEj: j-tt-g wcjenting saĂŒnat,
JFast sömnen mij ëj/uetgaj?. -
©et gÄt nÄgon bfuet mm gtaj;.
"J-ag mallEigt i -motgonStĂ€gt 9"tamj;Ă«fc Ătasan v EĂ€nstof! fivilal, ©Ä Haff sĂ„som SbDen» j^Ă gt 8n 4-y.6ni.nj mig genomi&xt, ffast hammarn aj; vĂ€tme at et mim
J »flugejan aj; -Cvn3 oc-ft aĂŒm Jag icfte ett EjuD Han &öta, ©Ä Doft som ftĂ„n Htj.tĂ,fU!ocllots ma Em ©et tinget uti -mitt ota
©c-Pt Ătusat »om ftĂ„n ett ftaj:. -
©et gĂ„t -nĂ„gon öâ vet min gtaj;.
j;e»ten t. Jibgti-Sssllicfl SJeunckat j*xg. pta&ten oePi gĂŒanSenj ©Ä
suattnat aCft lö-t mtn BEtcft-, Ăn ivindei -Ăetaget- mig sansen, SEĂ„ Pvj.eEp göt mitt ti-EfstĂ„nc) Htaj;. â ©et
gĂ„t nĂ„gon ofuet mm 3*afĂ
âą3 uagn, fot min to -ĂeStĂ„mS, ĂBfanS uĂ€nnet, fieti &Ă„t{eRsj?uÂŁÂŁe, Jag ĂŒannet mig sĂ„ -ĂeJU!Ă„mt), (fem fĂ«t-tet mig ttampa sĂŒuEEe-.3 tafi-t met) &à »tatne» ttaj;. â ©et gĂ„t nĂ„gon öfuet min gtaj;.
Jag oanStat pĂ„ H-g-tfiogĂ„tS Ăclt ĂŒan mma steg ej. uan3a
3*tĂ„n HuĂEe j'Ă«tutan oĂ„tD.
Xuem sHaEE -(tĂ€t JWiEa? â JCati (iĂ€n3a
©Ut stë3D pÄ min t>an3tmgsstaj;
Jag. sjeEj; gÄt oj;t>et mm gtaj?.
J. J>. yruliin.
Utan lifsmÄl.
Teckning af Ave.
gj/rÄn rummen ned inunder trÀngde Iju->'- det af pianomusik, sÄng och smÄ skrattsalvor upp till Karins kammare. Den var inredd pÄ vinden med utsigt öfver ÄkerfÀlt, smÄ skogsdungar och landsvÀgen,
som hvit och dammig drog sig i en stor kurva ut frÄn staden och försvann bakom en liten framskjuten husgrupp af halft landtligt, halft stadsaktigt utseende.
Karin Olsson stod strax intill det temligen %tora fönstret och med blicken sÄ ihÀrdigt fÀstad vid denna husgrupp, som om hela hennes tankelif samlats omkring den samma. Hon tÀnkte dock pÄ mÄnga andra ting. fast Àfven husgruppen hade sin del i de vexlande skuggor, som drogo öfver det mycket regelbundna, men föga hjertevinnande ansigtet.
Hon var klĂ€dd i en dyrbar supĂ©drĂ€gt, sidenklĂ€dningen frasade vid hvarje rörelse af den starkt bygda gestalten, mot hvilken hĂ€nderna föreföllo barnsligt smĂ„ och veka, fast saknande synnerligen vacker form. Fingerspetsarne hade ett underligt uppstudsigt uttryck oeh de fina genomskinliga naglarne voro korta och tvĂ€ra; handlofven var smal, men armen rundade sig ej, utan stack smal och knotig fram ur den sky af svarta silkes-spetsar, som garnerade den halflĂ„nga klĂ€d-ningsĂ€rmen. Hufvudet var vackert och skulle hafva varit Ă€nnu vackrare, om ej den mattgula hĂ„rmassan i tvĂ„ tjocka flĂ€tor varit sĂ„ besynnerligt, liksom till torkning upphĂ€ngd pĂ„ ett silfverspjut af vackert och dyrbart arbete. Ăgonen, stora och blĂ„, hade ett dystert, misstroget uttryck; ögonbrynen voro starka och betydligt mörkare Ă€n hĂ„ret. Pannan var hög och fri, och öfver det hela lĂ„g nĂ„got trotsigt och otillgĂ€ngligt, som blott smĂ€lte bort, nĂ€r den fylliga munnen log och lĂ€t se en skymt af de hvita jemna tandraderna. Men Karin Olson log sĂ€llan.
I denna stund var det med en viss vÀllust, hon lÀt sina mest pinsamma minnen draga förbi. Hon visste ju, att de alltid lÄgo pÄ lur nÄgonstÀdes, fÀrdiga att rasa fram och förstöra alla hennes förskansningar oeh plundra henne pÄ hvarje nyfödd för-