Idun: 1888

N:r 25.

Fredagen den 22 juni 1888.

l:sta årg.

B yrä:

8 Stnregata.il 8 (ingång frän Humlegårdsg. 19) Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelse!-).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träflas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Allm. Telef. 61 47.

trtg-ifnlng-stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönster-tidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: i postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stads-postens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Idun räknar nu minst 50,000 läsarinnor och är spridd inom Sverige, Norge, Danmark, Finland, England, Frankrike, Holland,

Ryssland och Amerika.

Inga ärestoder qvinnans dygder vinna; men der böner brinna

mellan tårefloder, heter hjelten qvinna, heter segrarn Moder!

B. E. Malmström.

Med dagens nummer följer till hvar och en af våra prenumeranter i hufvudstaden en prenumerationsblankett att ifyllas och — utan frimärke — nedläggas i någon af Stadspostens gula breflådor, så vida ej prenumeration på sommarqvartalet redan verkstälts. Att göra detta genast är vigtigt, enär afbrott i tidningens sändande eljes eger rum och det kan möta svårighet att sedan fullständiga sitt exemplar.

* ... *

Den, som ej sjelf behöfver använda prenumerationssedeln, torde godhetsfullt ställa den

till en bekants förfogande.

*

Hrr Bokhandlare och enskilda kommissionärer i landsorten bedjas godhetsfullt uppgifva huru många, som genom dem prenumrerat på nästa qvartal. Detta för kontrollering, så att efter-sändningar och returer så vidt möjligt undvikas.

Vördnadsfullt Redaktionen.

Iduns byrå och expedition

hållas under sommarmånaderna öppna endast måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.

På rätt hylla.

I Af A ve.

å? kolorna äro stängda för sommaren, ^ och bland den unga skara, som slup-pit från skolbänkarne, finnas .många flickor och ynglingar, hvilka ej mera skola återvända till dem och lexorna. Det är en ungdom, som nu skall ut i lifvet oeh der söka sig en verksamhet.

Den tid är lyckligtvis mest förbi, då föräldrar prisade sina egna eller andras barn lyckliga, då »de ej behöfde arbeta»; vi börja nu mer och mer inse, att arbete är ett lifsvilkor för hvarje varelse, som vill kallas menniska och häfda sin ställning som sådan.

Men ännu äro vi — män som qvinnor — behäftade med en massa fördomar rörande sjelfva arbetet. Vi hafva bibehållit den gamla vanan att sortera det och godtyckligt hallstämpla de olika arterna deraf samt att lika godtyckligt fördela det emellan de olika samhällsklasserna. Följden af detta är, att stor trängsel råder på vissa , arbetsfält, medan andra knapt kunna påräkna tillräcklig dugande arbetskraft. Derför står också nu en så stor del af vår ungdom vid skoltiden rådlös, utan att veta hvart den skall vända sig för att få föste i lifvet.

Det har rent af blifvit en tradition, att akademiskt bildade fäders söner måste studera, om ej familjens ära skall sjunka. Under alla omständigheter måste pojkarne drifvas igenom 5 à 6 klasser i elementarskolan för att erhålla ett sken af stånds-messig bildning. De gossar, som ej kunnat nå högre, blifva i allmänhet betraktade som rötägg i nästet. Föräldrarne ha svårt för att tillgifva dem, att de ej blifvit stu-

denter och fått denna magiska dorr till tjenstemannabanan upplåten åt sig, om ej annorstädes så — i statens skolor.

Och hvad skall man också företaga sig med dessa långa pojkar, hvilka nu knappast veta, om de en gång i lifvet haft några särskilda anlag, hyst någon lust för det eller det yrket, eller drömt någon framtidsdröm om sjelfständig verksamhet?

Föräldrarne hafva aldrig gifvit akt på andra anlag än sådana, som varit »passande för bättre mans barn». Har t. ex. handtverkaren eller landtbrukaren velat skymta fram, har den trängts till baka och lärarne i skolan ha haft annat att göra med de tröge gossarne, än att utveckla deras medfödda gåfvor.

Nu är allt i en grådaskig röra i gossens tankeverld, hvarje egendomlighet är afsnop-pad; nu kan det vara honom det samma hvad han blir, blott icke kroppsarbetare.

Det mångåriga håglösa drifvandet vid lexorna ha utplånat barnets lifliga håg för att »taga uti»; skolgymnastiken har visserligen gjort lemmarne starka och smidiga, men lusten för kroppsarbetet har bortdunstat under de ansträngande kroppsöfnin-garne, och rätta tiden för ett yrkes grundliga inlärande är bokstafligen försuten.

Man har böljat inse att här syndas mycket mot vårt uppväxande slägte, och som nu är vanligt bland oss, skall skolan söka råda bot på hemmets förvända åsigter. Slöjden börjar införas i skolorna; detta är godt och väl; men först då allt slags arbete kommer under en och samma rangordning i hemmen, så att hvarje barn kan få sina särskilda anlag utvecklade och undervisningen lämpad derefter, kunna slika handlagsöfningar blifva af någon verklig praktisk uppfostrande betydelse.

Med flickorna eger ungefar samma for-