Idun: 1888

N:r 44.

Fredagen den 2 november 1888.

l:sta årg.

B yr å:

' Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnuimnerförsäljning!

Redaktör och utgifvare:

FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5. Al]m. Telef. 0147.

Utgfifninsf stid:

hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

T landsorten: ä postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i de större boklådorna samt å tidningskontoren.

Se glad ut i medgång, ty då har du skäl, och grubbla ej dàrlikt på kommande öden, Se glad ut i motgång, då höfves det väl;

förtröstan och mod skola pröfvas i nöden. Och plundrar dig ödet på allt hvad du har, se glad ut, så eger du dock något qvar.

C. r,. Silfverstolpe.

Fru Haraldsons andra föredrag.

t Upptecknadt af Ave.

an har förelagt mig två frågor, eller rättare, man har anfört två ^ klagomål mot mig med anhållan, att jag måtte förklara mig offentligen öfver dem båda.

Man har förebrått mig för det jag ej ville teckna mig vare sig bland inbjuda-rinnorna eller deltagarinnorna i den dramatiska soaré, åtföljd af dans, som skulle hållas till förmon för enkan oeh barnen efter den vid eldsvådan innebrände lorpa-ren samt för det jag nekade bidrag till den förening, som har till uppgift att genom bibelläsning och bönestunder af hålla tjenstfolk från dansnöjen och verldsliga förströelser.

De två förebrående frågorna ha naturligtvis framstälts från olika håll, och då man blott begärt att få höra min egen ståndpunkt i dessa frågor, vill jag redogöra för den samma, utan att derför uttala någon gällande dom öfver dessa två sätt att öfva välgörenhet.

Men för att ej förblanda sakerna, skall jag nu först uttala min personliga åsigt om nöjen till förmon för olyckliga medmenniskor och spara nästa fråga till det tredje och sista af de föredrag, hvilka jag i ett upprördt ögonblick förband mig till att hålla och låta offentliggöra.

Mig har det alltid förekommit som en i ren tanklöshet begången råhet, då man af sina fattiga likars sorger och olyckor tagit sig anledning till sällskapsnöjen. Detta är den ena orsaken till min ovilja mot detta slags välgörenhet; den andra är, alt man allt mer och mer neddrager en enkel pligt till en maskerad nöjeslystnad, farlig just derför att hon rycker till sig en flik af

menniskokärlekens mantel, under det hon plundrar de fattiga på en del af de medel, som kunde ha kommit dem till del. Detta slags välgörenhet har dertill alltid förefallit mig lika demoraliserande för dem, som öfva den, och för dem, som äro föremål för den samma.

Jag kan nämligen knapt tänka mig ett större andligt fattigdomsbevis för en ung qvinna, än att hon skulle neka gifva en skärf till en olycklig like under andra vilkor, än att hon i ersättning finge uppträda på en bal eller väcka beundran i en tablå, och blotta misstanken, att någon bildad qvinna företrädesvis skulle välja en sådan form för välgörenhet, håller jag för en skymf mot oss alla.

Ett oskyldigt sällskapsnöje är ej något, som behöfver förklädas; det må framträda i sin egen gestalt till glädje och förströelse för unga oeh gamla. Men der ett rent menskligt behof af en stunds omvexling från hvardagslifvets arbete vill gifva sig sken af att vara något högre, der sudlar det oskyldiga nöjet sina vingar med hyckleri.

Stundom, då jag sett och hört allt det bråk, de intriger, den afund och andra onda lidelser, som uppjagats af dylika välgörenhetstillställningar, har jag undrat, hur en enda bildad menniska ännu kan våga att kalla sådant för en gocl gerning. Och då jag stundom gått förbi de ställen, der välgörenheten på detta sätt under musik, handklappningar och yrande dans dragits ned i stoftet, har jag sökt föreställa mig, hur det skulle kännas för någon af festens hjeltin-nor, om man toge hennes föräldrar, hennes makes eller barns död till förevändning för ett dylikt nöje. Jag har undrat, om hon ej skulle rysa oeh gömma sig denna afton, då man, så att säga, dansade på hennes olycka.

Men stundom har jag bredvid mig fun-

nit föremålet för denna barbariska välgörenhet. smygande sig till för att se, om »huset är fullt», oeh undrande »om det blir många afbränningar» på tillställningens bruttoinkomst.

Detta är värre, än om man fått se ett sådant olyckans offer i tårar, ty det visar, hur känslolösheten uppifrån har alstrat för-stening nedåt i samhällslagren, och att man i dessa senare har full klarhet öfver motiven till festen, medan man der uppe kanske låter någon dam eller herre deklamera tillfällighetsvers om den sanna mennisko-kärleken. Och dock skulle ju denna först och främst slå en brygga emellan fattig och rik, emellan kunnig oeh okunnig, så att ljus och kärlek skulle följa med gåfvorna in i sorgens oeh fattigdomens boningar. Gåfvor, som flyta från grumliga källor, kunna visserligen afhjelpa en tillfällig nöd eller brist, men jag tycker mig ha märkt, att de aldrig bli till riktig välsignelse och förkofran för emottagarne.

De yttre skälen dertill äro temligen lätta att påvisa. Först och främst har offret för den förklädda nöjeslystnaden gjort sig temligen stora förhoppningar om inkomsten af festen, och ju större tillrustningar det göres för denna och ju längre de draga ut pä tiden, ju mera stegras förväntningarne och ju mera anlitas — krediten.

Så kommer efterspelet, redovisningen, som ej sällan är en ren parodi på välgörenhet. Någon hvar af oss har ju sett, hur stora afdrag det, blir på inkomsten af dylika tillställningar. För min del har jag sett sådana redovisningar, der »dekorationerna», som det der hette, togo öfver halfva inkomsten.

Tänken eder så den fattiga, andligt förkomna familjens känslor vid den oväntade missräkningen! De påräknade medlen räcka kanske knapt till att betala gjorda skulder;

Med detta «:»• följer n:r 1 af »Slcandinavisk- Modetidning».