Sida 165
1ÖÖ2 IDUN 165 Solens milda morgonskimmer lyste Vänligt på Din sköna Svanebarm; Himmelskt löje purpurläppen myste, När jag kringslöts af din rzmda arm. O hur hastigt då försvamt minuten! Glädjevingad dagen flög förbi. — När jag låg emot ditt hjärta sluten, Du var Himlen — Jag var Gud däri. Än ditt svarta öga sam i tårar Vid min ömma Sånggtidinnas röst; Än du log åt flärdens granna dårar, Än du göt uti mitt hjärta tröst; Än dti visade Naturens Fader För 7?iin blick af tviflets skuggor höljd, Mild mot varelsernas myriader, Utaf ömhet, nåd och misskund följd. Döden tog sin lia. Ur mitt sköte, Liljan lik för Negersolens brand, Sönk du vissna?zde i jordens sköte, Gaf din själ uti dess ursprungs hand. Döden tog sin lia. Där, i grafven Hvilar Dygden, hvilar Skönheten : Störom ej dess slummer! Ljuft i grafven Uppå rosor slumrar Oskulden. Fast min ungdoms blomma böjs mot griffen, Under maskens stygn och Nordans vind, Skall ditt minne dock i stor?nens skiften Flamtna purpur på min bleka kind, Tåren uppå Väzmens grafvård gjuten Blomstrar upp uti Förgät mig ej: O ! när jag på grafvens brant förskjuten Är af Gud och mänskor, — Glöm mig ej! Den som önskar att med urtexten fullständikt jämföra den i poetiskt och formelt afseende synnerligen förträffliga omarbetningen, hänvisar jag till Atterboms samlade dikter. Bernhard Risberg. •T» Från lidandets och barmhärtighetens värld. yi/Tnder denna rubrik har den kända för- 'Ærj fattarinnan fru Cecilia Bååth-Holm-N berg i en serie Stockholmsbilder nedlagt resultaten af sina nyligen gjorda studier på ett område, som mer än de flesta torde kunna påräkna kvinnornas intresse. De äro närmast författade för Iduns läsarinnor, och vi tro oss ha all anledning vänta, då vi från och med nästa nummer börja deras införande, att de skola väcka ett alldeles synnerligt intresse. Direkt ur det nuvarande lifvet äro de tagna, hvila på en sympatisk och uppmärksam iakttagelse och äro skrifna i en frisk och målande stil. Hvad särskildt skildringen af nattasylen angår, torde mycket nytt och intressant äfven för Stockholmsbor vara att firina, och för Iduns stora prenumerantantal i dess helhet torde dessa teckningar öppna ögat för ett område, som ej med samma saft och liflighet torde här förr vara skildradt. De anstalter, från hvilka dessa skildringar tagits, beröra ju både den högsta societetens och de fattigastes intressen, intressera personer af alla klasser från drottningen till den ringaste, och det torde vara nyttigt, att dessa vackra inrättningar bli af många kända, då helt visst hjälp och bidrag skola lämnas dem af än flere. Den väldiga roll lcvinnan spelar i barmhärtighetens och lidandets värld är ytterligare ett skäl till antagandet, att Iduns läsekrets skall anslås af dessa uppsatser, så mycket mera som de beröra något af det mest gripande i vårt eget nutidslif. Kvinnlig simkonst. Ett blad up dess svenska historia af H. H. f 3r ungefär sex veckor sedan afled i hufvudstaden en man, som med rätta blifvit bemärkt och hedrad för sin långa och framstående verksamhet i människokärlekens tjänst. Det var Ossian Edmund Borg, lärare och föreståndare under 36 år vid vår första och största undervisningsanstalt för döfstumma och blinda. Om allt hvad han på detta område uträttat till lindrande af våra vanlottade medbröders tunga öde hafva vi erinrats genom de varma och aktningsfulla ord, hela vår press skyndat att enstämmigt uttala vid hans bår. Då äfven Idun nu önskar lägga en krans på Ossian Edmund Borgs graf, har detta emellertid en annan och särskild anledning. Vid sidan af sin stora lifsgärning såsom de döfstummes och blindes lärare och vän har nämligen denne man också specielt och på ett högst ingripande sätt verkat för främjandet af en kvinnoreform, som, om den äfven ej hör till de viktigaste, dock synes oss vara af sådan betydelse, att den, hvilken så arbetat därför som Borg, ej bör med tjrstnad förbigås i det blad, hvilket är afsedt för den svenska kvinnan. Vi syfta här på Borgs verksamhet för att åt kvinnan bana väg till simkonsten. Att ännu i dag den fördom, som förklarar simkonsten vara för kvinnan onyttig, hälsofarlig, ja till och med opassande, är ganska utbredd och mäktig i vårt land, synnerligen bland kvinnorna själfva, det veta vi ju. Tänk då för 50 år sedan, hvilket utgör tidpunkten, när Borgs banbrytande verksamhet på detta område började ! Det var då mer sällsynt att finna en flicka, som kunde simma, än hvad det nu är att finna en sådan, som ej kan dansa. Kvinnan var dömd att gå till botten, om hon föll i vattnet och manlig hjälp ej fanns till hands. All den nytta, allt det behag, detta slags gymnastik i vattnet, som kallas simning, skänker oss, var förbehållen det manliga könet. Huru Borg, då en ung man på 30-talet, ingrep i dessa förhållanden, eller, rättare sagdt, missförhållanden och modigt gaf' sig i kamp med fördomen, skola vi nu i korthet berätta. Borgs far, den ryktbare Per Aron Borg, grundläggaren af den ädla verksamhet, som sedan äfven blef sonens lifsuppgift, hade 1812 flyttat sin några år förut i Stockholm öppnade undervisningsanstalt för döfstumma och blinda till Manilla, det vid Djurgårdens strand utanför Stockholm belägna natursköna ställe, som väl ingen, hvilken från saltsjösidan anländer till hufvudstaden, undgår att beundra. Där föddes samma år sonen Ossian, där växte han upp tillsammans med döfstumma och blinda lekkamrater, med hvilka han sålunda från sin tidigaste barndom blef vän och förtrogen. Sin undervisning fick han i den s. k. varfsskolan pä Djurgården, en privat läroanstalt för gossar, hvilken förestods af Anders Fryxell, den sedermera såsom historieskrifvare så ryktbare läraren och prästen. Denne, hvilken älskade ungdomen varmt, nöjde sig ej med att under lektionstimmarna vara magister, han äfven ledde och deltog i lekarna under fristunderna. När det blef sommar, tog han sina gossar med sig ut på ströftåg kring den vackra Djurgården, anordnade kappspringningar på Ladugårdsgärdet m. m. Till förströelserna hörde äfven baden i någon af Djurgårdens grunda vikar, och här begagnade Fryxell tillfället att lära sina poj kar den då ännu i vårt land så sällan öfvade simkonsten. Ossian Borg, som var en stark, hurtig gosse och stor favorit hos sin lärare, utmärkte sig snart äfven i denna idrott, som han sedan flitigt öfvade. Yid 1828 års promotion i den s, k. Åbomska simskolan i Stockholm blef han primus bland magistrarne. Han var då 16 år. Men han behöll ej konsten för sig själf. Att utbreda den genom lära och föredöme har städse varit en svensk simmagisters plikt, hvarom en erinran alltid stått att läsa i magisterdiplomet. Och för unge Borg fanns i detta afseende ett rikare fält än för de flesta. Från 1829 började han också, efter hvad han själf i ett utgifvet arbete om Manilla institut berättar, att gratis meddela simundervisning åt gossarna vid anstalten, och detta med den framgång, att alla å Manilla intagna döfstumma och äfven en del blinda gossar från denna tid lärde simkonsten. De utmärkte sig äfven snart för en sådan skicklighet, att de öfverträffade eleverna vid hufvudstadens dåvarande båda simskolor, den Åbomska och den Lindhska. Vid den förstnämnda af dessa skolor promorerades 1831 för första gången en döfstum gosse, en af Borgs lärjungar, till simmagister, och sedan upprepades detta flere år med stigande antal. Efter det Manilla 1838 fått sin egen simskola färdig, höllos promotionerna där. Till och med blinda gossar uppnådde här under den nitiske och skicklige lärarens ledning den färdighet, att de belönades med magisterkransen. Men hittills hade vid Manilla liksom öfverallt annorstädes i vårt land simundervisningen endast meddelats gossarne. Det kvinnliga könet var och förblef utestängdt från alla simkonstens förmåner. Ingen hade ännu dristat offentligen uppträda mot den på detta område härskande fördomen. Välan, jag skall våga det första försöket, tänkte den unge läraren, hvilken, sedan hans far 1839 aflidit, numera blifvit institutets direktor. Han började nu själf — ty kvinnliga lärare funnos ej — att undervisa några af de modigaste bland de döfstumma flickorna. Snart visade det sig, att flickorna lärde konsten lika lätt, ofta lättare, än gossarne, samt att de däri kunde utbildas till förvånande skicklighet. Men det gällde också att härom öfvertyga allmänheten. Det var en betänklig sak att låta unga flickor uppträda vid en offentlig simuppvisning, men Borg vågade försöket. Det skedde 1844. Allt sedan 1840 hade hvarje sommar plägat hållas en uppvisning i Manilla simskola, hvartill från hufvudstaden honoratiores inbjödo3 och för öfrigt en intresserad publik aldrig fattades. Nu öfverraskade Borg de församlade åskådarne med att framföra 3 döfstumma flickor, som oförfäradt hoppade i bassängen och där utförde alla de konststycken, hvarpå vi numera äro så vana att i fruntimmerssimskolorna se prof, men som då voro .något alldeles oerhördt. Det väckte, som man lätt kan förstå, mycket blandade känslor bland publiken, många togo anstöt af saken, men många försvarade och berömde den. Borg själf stod emellertid fast och åtskillige fördomsfrie män ställde sig öppet på hans sida. Följande sommar lät han sålunda 5 af sina kvinnliga elever deltaga i simuppvisningen och, sedan en liten stamtrupp nu var bildad, växte de simkunniga flickornas antal med hvarje år vid Manilla. År 1846 kunde 8 uppträda, 1847 voro de 6. Vid 1848 års uppvisning hade en af de döfstumma flickorna nått en sådan skicklighet, att hon promoverades till simmagister, den första kvinnliga simmagistern i vårt land. Kanska intresserar det Er, värda läsarinna, drottninggatan öl Största urval billigaste, men bestämda priser.
På sidan nämns Anders Fryxell, Per Aron Borg
Källa: Project Runeberg · ·







































































