Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1892

Originalsida 166
Originalsida 166
Originalsida 166
Originalsida 167
166–167

Sida 166

166 IDUN 1892 frågade Gerda, tog dig så bra att höra hennes namn. Hon hette Greta Slina Bohm. Lefver hon ännu, hafva vi utsikt att sex år härefter få promovera vår första kvinnliga jubelmagister. Vill någon för sådant ändamål anställa forskningar efter Greta Stina, så kunna vi upplysningsvis meddela, att hon var från Norrsunda församling i Upland och född den 26 maj 1827. Vid Manilla promoverades vidare två döfstumma flickor till simmagistrar 1850 och ytterligare tvänne 1852. (Forts.) När grosshandlaren förlofvade sig. Novellett för Idun af Elin Ameen. (Forts.) plagen efter balen var Hedvig den första af flickorna på kontoret. Hon såg blek och trött ut, till och med åldrad. När Gerda en timme senare kom, kunde hon ej låta bli att anmärka detta. »Låt mig och mitt utseende vara i fred,» svarade Hedvig retligt. Gerda kastade en snabb, forskande blick på henne. »Hade du inte roligt i går?» »du dansade ju mycket och ut.» »Dm hade roligt, utom all fråga,» svarade Hedvig, »och du tog dig charmant ut.» Gerda smålog ett gladt, öfvermodigt erkännande. Hon hade verkligen varit en af balens drottningar, och värden själf hade ägnat henne en i ögonen fallande uppmärksamhet, skaffat henne de bästa kavaljererna, och i kottiljongen hade hon fått åtta buketter. Allt detta hade varit för mycket för den lilla Gerda från det anspråkslösa, nästan torftiga hemmet. Det var som när en obetydlig liten skogsblomma från sin undangömda vrå bland mossan med ens blir omplanterad i ett praktfullt orangeri. Berusad af den henne omgifvande härligheten, af smicker och uppmärksamhet, vecklar hon hastigt ut sin blomknopp med en aningsfull tjusning öfver sig själf och sin nya tillvaro. Men hon tager skada till sin rot — det finaste i hennes doft försvinner, det skära, omedvetna i hennes fägring förflyktigar, hjärtas renhet och tankens oskuld bli grumlade. Nästan som genom ett trollslag blef Gerda kokett, hänsynslös. Hon pratade och skrattade med obekanta herrar, som hade hon känt dem hela sitt lif. Man fann henne utomordentligt pikant. Hon var »ny», hon var frisk, och hon var så förtjusande naiv, trots sitt barnsliga koketteri, däri man tydligt spårade noviseD, som gör sina första djärfva, men osäkra steg. Grosshandlarn, som fick se sin unga kontorist från en alldeles ny sida, var lika förvånad som road, men började nästan ångra, att han ej tagit en äldre kamrat åt Hedvig. Han tyckte, att det efter detta skulle vara svårt att öfvertaga respekten och myndigheten på kontoret, där han alltid var värdig och allvarlig i sitt sätt. »O, hvad jag hade roligt!» utbrast Gerda och lade händerna på den stora kontorsboken. »Det är att lefva —- lefva lifvet — hvad är allt annat i världen mot rikedom — rikedom, som ger fester, lycka, kärlek!» »Har du redan kommit så långt, att du tänker på kärlek efter festen i går?» Gerda rodnade, men skrattade ett litet lågt, lyckligt skratt. »Hvarför inte!» Hon kastade hufvudet stolt tillbaka och gaf Hedvig en utmanande blick. Hon lefde ännu i föregående nattens rus och feststämning, hon tyckte sig ännu tråda på mjuka, persiska mattor, hvila i svällande divaner, klädda med purpursiden, se hundratals ljus blixtra från gnistrande kristallkronor och mångdubblas i trymåerna, framför hvilka utsökta bladoch blomväxter tjusade syn och luktsinne. Hon serverades champagne ur konstnärligt etsade glas med silfverhandtag, hon bjöds läckerheter från ciselerade silfverbriekor — och hon hörde en smekande, frestande röst i sitt inre, som upprepade sitt: »Allt detta ger jag dig, om du vill bli min.» Icke att det hade sagts, men det kunde sägas, det skulle sägas. Och det gjorde henne yr i hufvudet, så att hon nästan svindlade vid tanken därpå. Bort med fattigdomens tryck för henne och hennes kära, ett nytt lif för dem alla. Det var söm hade hon i natt endast stått på tröskeln och skådat framåt i den nya, lockande världen, och nu brann hon redan af törst efter mer och ännu mer. »Hvad skulle en viss person säga, om han hörde dig?» återtog Hedvig. »Hvem — Arvid? » »Ja, just Arvid.» »Han har inga rättigheter öfver mig — jag har aldrig gifvit honom något bindande löfte. » Gerda talade så ifrigt, som hade hon advocerat mot sitt eget samvetes röst. »Du tycks kunna byta om fästmän lika lätt, som du byter om handskar.» »Nåja, det är då, tyvärr, inte så ofta — jag menar handskarne — det där om fästmän bryr jag mig inte om att resonera med dig om, för hela saken är, att du är afundsjuk!» Hedvig blef alldeles gråblek och såg förfärad på Gerda. »Tyst!» utbrast hon ooh höjde befallande handen; »du kunde höras därute i det yttre kontoret.» Hon visade mot dörren, där de manliga kontoristerna befunno sig. Gerda blef rädd och teg, ty hon hade egentligen stor respekt för Hedvig, och denna såg nu ut, som hade hon velat slå Gerda. Under tystnad arbetade de två flickorna en stund, till dess mot middagen Sigrid Åberg kom som en stormvind, brydde sig inte om att taga af sig ytterplaggen och sätta sig till något arbete, utan började genast tala om balen. Också hon hade haft »rysligt roligt», fast »han» inte dansat med henne, bara tagit henne ett varf i kottiljongen. »Du, Hedvig, fick i alla fall en fransäs med honom ...» »Ja, det var för släktskapens skull — på Silfverhjälmska sidan,» afbröt Hedvig, sarkastiskt härmande sin mor. »Men du, Gerda,» fortfor Sigrid, »du lyckliga ost... » och så bredde Sigrid ut sig i ämnet, helt oförtäckt och utan att Gerda afbröt henne annat än med någon berättelse från balens berusande äfventyr. »Ni äro ena idiotiska fjollor bägge två,» sade Hedvig plötsligt förargad och slog igen kontorsboken med en smäll, i det hon hastigt gick in i toalettrummet för att taga ytterplaggen på sig och gå hem. »Hvad gick åt henne?» frågade Sigrid förbluffad. »Å, ser du, hon börjar bli gammal — en gammal mö, förstår du,» sade Gerda i mildt urskuldande ton, »vi, som ännu äro unga få ha fördragsamhet med henne. Hon hade naturligtvis inte så roligt som vi i går — och så blir hon bitter — och ser du, hon har aldrig anförtrott mig det, men jag är så säker, att jag kan dö därpå, att hon i många år, långt innan hon kom på kontoret—varit kär i. . .» namnet hviskades hemlighetsfullt till Sigrid. »Ä, hvad säger du.. . ja, då så är ju allt klart. » Grosshandlarn hade inte alls visat sig på kontoret den dagen, där hade endast varit ett par telefonmeddelanden från honom till kassören. Men just som Sigrid och Gerda lämnade kontoret, mötte de honom i porten. Han såg litefr förlägen ut, när han lyfte på hatten och hans blick mötte Gerdas. Hon å sin sida rodnade häftigt och påskyndade sina steg. Hon hade fått hjärtklappning, och där kom öfver henne en känsla af ångest, hvarför visste hon ej. Först sedan flickorna hunnit ut gå gatan, påminde de sig, att de underlåtit tacka värden för balen. Men han hade också skyndat så hastigt förbi dem, att det syntes, att han ej ville bli uppehållen. Ensam i sitt rum i skymningen på eftermiddagen låg Gerda på soffan och tänkte det alltsamman om och om igen i de minsta detaljer. En sak dröjde hon mest vid, därför att den syntes henne så betecknande. Under kottiljongen hade han sett på henne med en allvarligt drömmande blick och sagt: »Jag kan inte låta bli att se på er, fröken Alm, ni påminner så mycket, särskildt i afton, om någon, jag känt och sett.» »Hvem?» hade hon naivt och nyfiket frågat. »Någon, som inte bar baldräkt,» svarade han leende, »men rosor hade hon i håret som ni — samma färg på ögonen, samma form på näsan, men hon var blekare än ni och mindre till växten — och så hade hon bara en enkel bomullsklädning.» »Hvar finns hon?» Åter log han åt hennes barnsliga fråga. »I min längtan och mina drömmar —» svarade han — och så kom någon och tog henne till att dansa ut. »I min längtan och mina drömmar —». alltså hans ideal — och det liknade hon! Men inte alldeles — hon borde varit blekare och mindre — men det var ju småsaker — man får inte vara så noga med ideal och verklighet här i världen! På bordet vid fönstret stodo alla kottiljongsbuketterna i en skål, och en svag, halfvissnad, ej alldeles frisk doft trängde fram från dem till Gerda. På ett par stolar lågo handskar, näsduk, solfjäder och några andra toaletteffekter, som ej ännu blifvit undanlagda. Var detta kärlek — äkta, stor, betagande kärlek? Och var det andra ■—• Arvid — bara en barndomsfantasi? Det ena var rikedom och lyx, nöjen och njutningar — det andra var fattigdom och obemärkthet — men hvilket var kärlek? Åter kände hon en beklämmande ångest, en räddhåga för sig själf och de nya makter, som stredo om herraväldet öfver hennes sinne och hjärta. När modern kom in till henne, hade det blifvit mörkt, men Gerda bad att slippa ljus — hon hade hufvudvärk. (Forts.) -'-'•C/ivV'—

Källa: Project Runeberg · ·