Idun: 1892

1892 I DU N 13 gâr till mötes, och säg mig sedan, om du tror, att de penningar, som du besparat genom att knappa in pä hennes lön, skola vara dig till någon välsignelse. I husmödrar, förhållen icke edra tjänare deras rättmätiga lön ! »En oberoende flicka önskar plata mot fritt vivre» — ja, det är så trefligt och intressant att kunna berätta för vänner och bekanta, att man själf pröfvat på lifvets allvar, och att man kan, om man vill, försörja sig, och därför skaffar man sig för ro skull en plats på ett halft eller kanske helt år. Någon lön begär man naturligtvis icke, ty är det något, som behöfves, sänder pappa ett »rek» vid första ord därom. Säg mig, du unga, oberoende flicka, skulle du vilja gå in på att i ditt eget hem utföra det arbete, som du nu gör hos främmande människor, på samma vilkor d. v. s., mot endast fritt vivre? Icke sant, du ville det ej, och om dina föräldrar föresloge dig något sådant, skulle du anse dem för bårda och hjärtlösa ; men tänk då på dig själf och besinna, att du stänger vägen för andra, obemedlade kvinnor, som icke hafva några föräldrar att fly till, då penningbehofven och bekymren komma, och att du tvingar dem att arbeta på samma, för dem så hårda vilkor. Och du bildade, fattiga kvinna, som står ensam i världen och är tvungen att försörja dig själf, sätter du så föga värde på din arbetskraft, att du erbjuder den för så riDga lön som fritt vivre? Har du icke kraft att söka dig en mera lönande sysselsättning, en sysselsättning, som kan inbringa dig icke blott bröd för stunden, utan som på samma gång kan vara en, om också knapp, så dock säker utkomst för hela lifvet, äfven då du är oförmögen att längre arbeta? Sök med allvar och ihärdighet och var viss på, att du skall finna en sådan till sist. Tänk på, hvad kampen gäller — tänk på din ålderdom! Nu går du dag efter dag, år efter år och väntar på ett obestämdt något, som hoppet gycklande tillhviskar dig, och drömmer om oberoende och en sorgfri framtid, men att göra något själf för att ernå detta, det mäktar du icke — och tiden går. En vacker dag står du där med ögat skumt och ryggen värkbruten, utan kraft att längre kunna deltaga i kampen, utan en samlad sparpenning, utan hjälp, och då kan det ju hända, att vår Herre är så nådig och låter dig lägga ditt trötta hufvud till hvila, men det kan också hända, att du dessförinnan för en tid får nöja dig med fritt vivre — på fattighuset. mm Ärade läsarinnor! Vi bedja härmed fä hänskjuta till edert eget afgörande, hvem af de täflande bäst förtjänat det utsatta priset af 25 kronor vid »/duns ju/klappsbasar». I hafven själfva väl pröfvat ett och annat af det insända till den nyss gångna julen, och vi bedja Eder därför ofördröjligen insända edra röster, med tydligt angifvande af vederbörande signatur, till Redaktionen. Våra författarinnor inför Svenska akademien. En liten revy för Idun af H. H. II. vår förra uppsats hafva vi redogjort för kl akademiens kvinliga pristagare. De äro, som & vi sett ej många. Akademien har sedan sin stiftelse 1786 till täflande utdelat 53 stora och 19 mindre pris, och af dessa hafva, efter hvad förut visats, endast ett stort och sex mindre tillfallit kvinliga författare. Men akademien har lyckligtvis funnit medel att visa sitt erkännande äfven af förmågor, som ej deltagit i hennes täflingar. Vi skulle eljes bland de af akademien uppmärksammade författarinnorna nödgas sakna våra främsta. När en vitterhetsidkare af blygsamhet eller andra orsaker håller sig tillbaka från täflingarna eller hans verksamhet ej fullt faller inom dessas område, kan akademien uppsöka denne och har därvid plägat själfmant öfverräcka sin stora prismedalj eller sin mindre skådepenning i guld (motsvarande det stora och det mindre priset). Denna form af belöning har dock ganska sparsamt användts. Knappt 20 personer hafva utom täflingen erhållit den stora medaljen och ungefär lika många den mindre guldpenningen. Den bland våra författarinnor, som på detta sätt blifvit mest hedrad af akademien, är Fredrika Bremer. Hon hade åren 1828 och 1830 anonymt utgifvit sina »Teckningar ur hvardagslifvet», hvilka väckt akademiens uppmärksamhet »såsom röjande ej mindre snille än tankegåfva samt utmärkande sig genom ett naivt och behagligt uttryckssätt». Med anledning häraf öfverlemnade akademien 1831 sin mindre skådepenning i guld åt den då 30-åriga författarinnan. År 1844 fann sig akademien manad att tilldela samma författarinna sin stora prismedalj. Det var första gången denna utmärkelse föll på en kvinlig författares lott. Akademien uttalade därvid sitt erkännande af »den sällsynta förening af snillets och hjärtats egenskaper, af skönhet i framställning och renhet i tänkesätt, som genomandas de bilder, hvilka, började med »Teckningar ur hvardagslifvet», fortsatts i en följd af hänförande taflor öfver samfundslefnadens inre, ofta för mängdens blickar bortgömda förhållanden och på deras författarinna fäst ej blott Sveriges, men Europas uppmärksamhet.» I det tacksägelsebref, hvarmed Fredrika Bremer besvarade denna utmärkelse, heter det: »Min första kärlek var mitt fädernesland, mitt lifs starkaste längtan var att pä något sätt kunna tjäna det. Huru dyrbart måste då för mig vara ett vedermäle af detta fäderneslands vittra domstol, som säger mig: 'Din kärlek var icke fåfäng, din längtan icke utan all frukt.’ Detta är uppmuntran och belöning på en gång, långt öfver hvad jag någonsin vågat hoppas.» Med sin stora prismedalj har akademien sedermera blott en gång utmärkt en författarinna. Det var år 1862, då den tillföll fru Emelie Flygare-Carlen, vår stora romanförfattarinna. Akademien gör det då »med särskildt afseende å det natursanna och fosterländska i hennes taflor, icke minst där de skildra det svenska skärgårdslifvet med dess faror, lidanden och försakelser.» Den mindre skådepenningen i guld hafva, utom Fredrika Bremer, följande fruntimmer fått mottaga, nämligen 1829 fru Julia Kristina Nyberg, född Svärdström, känd under signaturen »Euphrosyne», 1833 fru Katharina Kristina Cramer, född Gardell, 1840 fru Ulrika Karolina Widström, född Forsberg, och senast 1881 skådespelerskan vid vår kungl. scen fru Ebba Charlotta Elisa Hivasser, född Jacobsson, hvilken, ensam bland alla de kvinnor vi här nämnt, ej tillhör våra författarinnor, men hvars högtstående förmåga att på tiljan framställa den dramatiska diktens skapelser akademien ansåg sig jämväl böra ägna sitt erkännande. De tre förstnämnda, fruarna Nyberg, Cramér och Widström, som alla på sin tid idkat vitterhet och utgifvit diktsamlingar, äro numera döda. Euphrosyne, den första kvinna, åt hvilken akademien utom täflingen gaf sin mindre guldpenning »såsom ett uttryck af sin aktning för hennes snille och talang», dog 1854 vid 69 års ålder, fru Cramér afled 1864, 78 år gammal, och fru Widström — ja, om henne måste vi bedja att få tala litet vidlyftigare. Ty här möter oss en särdeles vacker och rörande episod i akademiens historia. Född 1767 och dotter af den kände orgelbyggaren Forsberg och hans maka, visade Ulrika Karolina från unga år såväl vitter som musikalisk begåfning, hvarjämte hon synes hafva ägt en ovanlig fägring. Hon erhöll en för sin tid särdeles god bildning och hade förmånen af umgänget med sådana personer som Leopold och Thorild. Detta jämte vitter läsning utbildade hastigt hennes poetiska anlag, och vid 20 års ålder uppträdde hon redan såsom skaldinna. Att hon med alla de3sa företräden måste väcka beundran var naturligt. Leopold har besjungit henne. Den eldige Lidner såg henne vid en kyrkokonsert i Stockholm och blef så intagen af hennes skönhet, att han improviserade en hyllningssång, i hvilken det heter, att hon vid altarets fot röfvar allas blickar' från himlen till sig: »Ack, man glömmer sin Gud, harmonien och sig, Endast din skönhet man ser och blott på ditt snille man tänker.» Gift vid 23 års ålder, blef hon änka 1812 och fann sig då med Here barn i en mycket bekymmersam ekonomisk ställning samt måste såsom lärarinna söka sin utkomst. Hennes lyra, hvilken förr så ofta klingat (hon utgaf 1797 en diktsamling), låg nu glömd för näringsomsorgerna. Men år 1840 hade akademiens uppmärksamhet blifvit fästad på de ömmande omständigheter, under hvilka den fordom så firade författarinnan framlefde sin ålderdom. Hon var då sedan 1830 bosatt i Mariestad, där hon inrättat en pensionsanstalt. Här uppsöktes hon af akademien, och sedan genom dess försorg en vald samling af hennes dikter utgifvits 1840, till hvilken en af akademiens ledamöter skref ett vackert och hjärtligt företal — något som säkerligen ej ringa bidrog, till att hela upplagan utsåldes på några månader — hedrade akademien vid sin högtidsdag den 20 december samma år den 74-åriga skaldinnan med sin mindre guldpenning. I det af rörelse och vemod genomandade svar, som den gamla aflät till akademien den 2 januari följande år, heter det: »I ädle, vördnadsvärde fäder På statens och på snillets höjd ! Af sorgerna och åren böjd, Jag vaknar åter upp till fröjd, Då Eder bifallsblick mig gläder. Nu väcker mig Er bifallsröst, Och vinterns kyla flyr mitt bröst, Och ungdomskänslan åter glöder