Idun: 1892

14 I min af sorger slutna barm, Och dikten, tjusande och varm, En flock af ljusa bilder föder. Men fort som för en frostig dimma Man skådar fjärilarna fly I höstens kulna aftontimma — Så jagar ock en nattlig sky, Fördunklande dess ljusa strimma, Med ålderns skuggor innan kort Den blyga diktens rosor bort ; Och Nornorna, de olyckssälla, Som vård om tidens urna fått, De tömma hastigt lifvets källa — Dess dunkla botten re’n jag nått, För mig dess vågor mer ej välla; Men jag välsignar tyst Er hand, Som fäst en ros vid grafvens rand.» Ocb denna graf stod bäddad redan, ty den 19 nästföljande februari afled den gamla. Hon fiek sålunda ej länge njuta af sitt nyväckta skalderykte; men visst måste akademien känt tillfredsställelsen af ej blott en god, men en rättvis gärning. De prenumeranter inom hufvudstaden, som prenumererat â Idun på tidningens byrå, erhålla hädanefter tidningen hemburen genom k. postverkets pålitliga brefbärare, hvarigenom vi hoppas hafva förebyggt alla oregelbundenheter i distributionen. Ett möte. Utkast af Cecilia Bååth Holmberg. (Forts.) H ndast då ett glåpord äfven kallat hans mor, som boddeibyn ochägdesammamörka drag» fast i hvassare form, »svart tattarkäring», hade han brusat upp, med af förbittring glänsande ögon gifvit den talande ett slag i ansiktet och sprungit ned i parken, där han kastat sig framstupa i gräset. Men från den stunden trifdes han ej mer i drängstugan, hvilken aldrig varit i hans smak. Hans hår var nästan blåsvart och krusade sig kring den vackra nacken i täta lockar, så regelbundna, att pigkammarskvallret påstod, att de voro »brända»; skrattande, så att de jämna hvita tänderna lyste, hade han den gången vikit undan den breda skjortkragen, låtit en klar vattenstråle från pumpen skölja öfver hufvud och nacke, därefter ruskat på sig, så att vattnet stänkte, och åter rätat ut sig, medan det svarta håret nästan ännu tätare och ännu mera regelbundet krusade sig kring hans panna, satt halmhatten på och med den kring hals och axlar våta skjortan öppen i bröstet gått till arbete i trädgården, i det han halfhögt sjöng sin favoritvisa: Gå ej till stranden, Ring, med din maka, Helst sedan stjärnorna sprida sitt sken. Hur gripen blef jag ej alltid af denna sång! Hur ofta satt jag ej i gräset bredvid honom, medan han arbetade, intagen af en känsla af ödslighet och beklämd af det vemod, som omedvetet låg i hans ton och röst. Men så fort han fick se mig så allvarlig och förstämd, afbröt han sin sång och började med skälmaktig blick och munter min sjunga någon mera glädtig visa ; Min fader var en millionär, Min moder född grefvinna — — — Han sjöng nästan alltid, under det han arbetade; han hade nämligen en ovanligt vacker, IDUN klingande sångröst och fick därför alltid sjunga från orgelläktaren i kyrkan om söndagarne; och om aftnarne, när husfolket i en lång rad med kusken i spetsen och trädgårdsgossen till sist, alla i strumplästen, kommo in i hvardagsrummet, där familjen satt samlad kring lampan, utbredde sig en särskild andakt i rummet, då hans klara rena röst anförde aftonpsalmen. Jag var då vanligen redan skickad till sängs, men i halfslummern inmängde sig ljudet af sången i mina drömmar, och den klara rösten omsvepte mig med sitt välljud, långt efter det den tystnat och alla i huset gått till hvila. — Vi voro goda vänner, Nils och jag. Om pilkäppen ibland träffade något hårdt, mildrades svedan af den kamratlika delningen af hvarje godt äpple, jag hade i min ficka, samt af de böcker, jag smugglade ut till honom i trädgården. Vänskapen ökades så mycket mer, som han var särdeles händig och förträffligt förstod sig på att göra små krattor och vagnar, men framför allt pipor och flöjter af pilens tjockaste grenar eller »hundkäxets» ihåliga stam, på hvilka han sedan blåste melodier. Han hade en viss förmåga att, utan att försumma sitt arbete, dock hinna med att läsa litet: tidningar, hvilka kommo i den stora postväskan och lades ut i folkstugan för att hämtas af sockenprenumeranter, • barnböcker, men ännu hellre läxböcker från min lilla hylla; han lyssnade med girig uppmärksamhet, då jag, uppmuntrad och smickrad däraf, för honom upprepade innehållet af dagens undervisning. klan anförtrodde snart mina bröder, hvilkas synnerlige vän han under ferietiden blef, att han egentligen hade en enda önskan, nämligen att slippa »tjäna dräng», utan komma »på seminariet», bli skollärare och organist, en gång själf få spela orgeln i kyrkan, bo i det lilla nätta skolhuset och ha sin mor hos sig. Han trifdes icke i drängstugan. Och i godt samförstånd med husets barn drogs han också allt mera därifrån. Endast då det kom kamrater till mina bröder, elementarläroverksgossar liksom de, gick han tyst undan deras bullersamma, stojande flock; öfver hans mörka ansikte låg då alltid ett tungsint drag, den veka munnen var hoppressad, och tagen med skyffel och spade voro kraftigare och snabbare än eljes, där han med den gula halmhatten djupt neddragen i pannan och utan att se sig om eller blicka upp skötte sitt arbete. Gäster, som kommo,brukadeibland, dådepromenerade förbi honom i trädgården, säga högt, att trädgårdsgossen i sin gula hatt och sina hvita skjortärmar rent af vore en trädgårdsprydnad; då ryckte det alltid till i hans ansikte, och efter sådana dagar rörde han ej vid en bok. Men när små flickor från den stora grannstaden kommo på besök, hämtade af Nils i enspännarvagnen, då hlef det annorlunda; han måste då hela dagen leka med, sjunga och tralla, och vid hemresan kifvades de små stadsfröknarna om, hvem som skulle sitta i försätet bredvid »vackre Nils». Han blef allt mer och mer främmande för folkstugan; han blef allt mer tyst, sjöng ej läDgre och skötte sitt arbete i trädgården trögt, under det han läste och läste, så att han blef mager, och den friska rodnaden försvann från hans kinder. Oeh när det till slut upptäcktes, att han i all hemlighet förfärdigat sig ett slags ljud- 1892 löst instrument, en orgel utan pipor, men med trampor och ett slags pinntangenter, på hvilka han försökte lära sig spela, medan han sjöng de toner, han inbillade sig locka ur det enkla instrumentet, så beslöts det, att Nils skulle tagas ur trädgården för att få följa sin håg. Käck och rank — jag mindes det ännu så väl — med tillförsikt i ögonen och det mörka, lockiga hufvudet högburet, tog han en dag afsked för att begifva sig till seminariet. Frimodigt tog han där itu med böcker och läsning. Men hvad tiden led, kom det klagomål från rektorn: »husets skyddsling», som han kallades, hade ej några goda seminarieanlag; han lärde sig ej kurserna ; han vore uppstudsig och — i korthet sagdt — uppförde sig ej reglementsenligt ; han vore alltför själfständig och passade ej in i det i minsta detalj reglerade seminarielifvet. — En duktig skrapa från mitt hem blef för Nils följden af detta bref. Och det tycktes hjälpa. Nils såg ut att bli en sannskyldig seminarist, en »hygglig ung man», som rektorn till sist skref i det bref, Nils medförde hem. Men af den forne »trädgårdsgossen» var det ej mycket kvar. Vacker var han nog ännu, men litet krokig hade han blifvit och blek, håret var kortklippt, de krusiga lockarne borta och de ärliga, mera än förr vemodiga ögonen voro nästan skygga; han såg ut, som om han ej visste, hvar han skulle göra af sig, som om han fått på sig en främmande rock, hvilken satt illa. Den frimodiga tonen var äfven borta, och det uppskrufvade talet gaf under hans förtviflade bemödanden att undvika »bonddialekt» åt honom en prägel af något löjeväckande. Han blef ytterst generad, då han påmindes om sin forna syssla som trädgårdsgosse, han skämdes öfver minnet att hafva sprungit och lekt på ängen, och att sjunga visan om kung Ring — därtill var han nu alltför fin! Min lekkamrat på ängen, han, som sjöng så vackra visor och skar pilflöjter, var försvunnen. * # ❖ Och borta hade han sedan dess varit; borta ur mina tankar liksom ur mitt minne. —- Åren, många år hade gått, och nu, nu mötte han mig här i ett främmande land, elegant, högrest, en gentleman i skick och gestalt. Mera minnesgod än jag, hade han genast känt igen mig, och nu satt jag här med hans visitkort i handen. En knackning på dörren hejdade strömmen af mina minnen, oeh den väntade med de nu så välbekanta dragen inträdde. Jag gick emot honom, och vårt handtag rar som mellan gamla vänner. Ett ögonblick sågo vi på hvarandra under tystnad, och ett liksom fuktigt skimmer glänste i hans ögon, frimodiga som förr, men med det uttryck af klarhet och bestämdhet, som väl använda läroårs erfarenhet gifver en människa. (Forts. o. slut i nästa n:r.) Iduns Mode och Mönstertidnings januarinummer medföljer Idun nästa vecka till resp. prenumeranter.