Idun: 1892

I DUN i86a Kvinnosällskapet Nya Iclun hade i lördags sitt första samkväm för i år. Musik för piano, viol och violoncell utfördes af fruarna H. Svedbom och H. Lundqvist samt fröknarna M. Kull E. Lagergren, W. Lagervall och A. Österdahl. Sång af fröknarna Posse och Wetterstedt. Fröken Koutschalska från Warschau höll på franska språket ett kortare föredrag öfver den polska författarinnan Eliza Orzeszkos literära verksamhet. Konstutställningen för aftonen utgjordes af ett porträtt af sällskapets frånvarande ordförande fröken Ellen Key, måladt af Richard Bergh — detsamma hvaraf Idun i n:r 44 för i fjor meddelade sina läsarinnor en vällyckad afbildning ; pastellporträtt och genre af Elisabeth Keyser; akvarell, landskap, af Anna Billing; studier i olja från Algier af Eliza Olivecrona samt ett broderi efter skånsk väfnad. Teater och musik. Kungl. operan. Senaste reprisen utgöres af Webers populära opera »Friskytten», hvilken här ej gifvits sedan ungefär 4 år tillbaka. AU den äfven nu skall visa sig äga sin gamla dragningskraft i behåll, taga vi för gifvet. Med anledning af ingångna förfrågningar kunna vi nämna, att nytt abonnement torde komma att anordnas i slutet af innevarande månad. Vasateatern har inledt det nya året med ett nytt program, å hvilket den sedvanliga årsrevvn icke saknas, denna gång i form af en monolog af det kända märket S. K. Frans Hodells lustspel »Visitlådan» visade sig visserligen som allt mänskligt ha en smula åldrats med åren, men ägde dock kvar en tillräcklig stamtrupp af gamla minnesgoda vänner för att helsas med förnöjelse och vann säkerligen genom sitt oförargliga humör en hel del nya. Särskildt briljerade hr Varberg i vaktmästarens parti och fru Cederberg som pigsnärtan. Hr Sternvall, som gast, rönte ock lifligt och förtjänt bifall i professorns roll. Hr Hagman gjorde af nyårsrevyn, »Vid bouppteckningen» benämnd, hvad rimligtvis kunde begäras af det icke allt för kvicka opuset. Flere pointer slogo emellertid lifligt an. Nytt i musikhandeln. Från Gehrman & komp:s förlag utgingo strax före jul åtskilliga nya musikalier, hvilka vi då ej hunno anmäla. Vi nämna dem därför nu: Flickan från Arles (L’Arlésienne), Suite I och II, för 2 och 4 händer, innehållande styckets bästa melodier. Operor i eleganta originalupplagor-. Verdis Aïda och Otello, Gounods Faust och Romeo och Julia, Bizets Carmen, Boïtos Mefistofeles. Balsäsongen, samling af ny och populär dansmusik i lätt arrangement för piano. Valser af Strauss, Ivanovici och Royle. Polka af Faure. Waldteufel: I Spanien (Espana) efter Chabriers stora Rhapsodie. Ur barnens lif. Lätta stycken för piano med utsatt fingersättning. 2 häften. I&s Den rätta. Berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling. (Forts.) B umman, som nästan inslumrat vid de vemodiga tonerna, spratt hastigt till och frågade. ~ »Hva’ ä’ det, gosse!» »Jag behöfver komma bort — ut litet i världen — jag -- jag------ » »Ja, jag har nog sett, att det är något, du grubblar öfver,» vidtog den gamla vänligt och deltagande. — »Det är väl ingen sorg, du går å bär på, min gosse, som gör, att du vill hemifrån ?» »Nej, farmor ! Nån sorg har jag inte, gudskelof! Men jag tycker ändå, det vore roligt att komma ut å se, hur andra ha det.» — Den unge mannen hade gått fram till fönstret, och seende ut, sade han med låg, men fast röst: — »Jag skulle vilja ta mej tjänst på ett större bondställe ett år eller så — det — det skulle bestämdt vara nyttigt. — Vill inte farmor vara snäll å tala med pappa härom?» »Jo gärna, om du så nödvändigt vill. Men tror du, att han vill låta sin enda son gå ut å tjäna andra, när det inte behöfs? Å sanningen att säja, Nils, så förstår jag inte heller, hva’ det ska’ tjäna till.» »Det är Ingen skam att själf förtjäna sitt bröd, farmor. Och jag tänker naturligtvis inte ta tjänst i hemtrakten, så folket får något att prata om, utan på något ställe långt härifrån och där — där det är större jordbruk, än vi själfva ha, så jag kan få lära mig något nytt. Far är ju rask och duktig själf å öfver vintern kan han nog bärga sig med drängen och soldaten som hjälpkarl. Till våren kan han ju ta en dräng till öfver sommarn.» Farmor talade vid far, och efter många betänksamma invändningar gick han slutligen in på att lemna sin son ifrån sig på ett år, ehuru han tyckte, att det bara var ett dumt påhitt af honom att vilja ge sig ut som dräng. Det hade väl varit mer »passligt», om han gått igenom en kurs en landtbruksskola, ehuru han då inte kunde behöfva det heller, eftersom han förut hade reda på, huru ett ordentligt landtbruk skulle skötas, och gått med vackra betyg igenom folkskolan samt afton- och kommunalskolan. Emellertid fick Nils bege sig bort för att höra sig om tjänst till hösten. Han hade likväl gjort det förbehållet, att om han ej lyckades få någon passande plats, ville han stanna hemma. Efter fyra dagar återkom han. Tjänst hade han fått på en stor bondgård, som hette Berga, flere mil från hemsocknen. Adressen samt närmare reda på stället och dess förhållanden skulle hans anhöriga få, sedan han flyttat dit. Till dess skuile saken hållas alldeles tyst, så att ingen i socknen skulle få reda på hans flyttning. Ingen hade heller en aning om, att det var till sin morbror och] moster i Tofta, som den unge mannen varit. Dit hade han emellertid kommit sent en kväll, och mostern, som var ensam inne, då han inträdde, kände ej igen sin systerson, så »stor, manhaftig och galant» hade han blifvit. Nils själf var litet förlägen att börja med och hade litet svårt att få fram anledningen till sitt besök; men när morbrodern kom in och belåten började orda om, hur roligt det var, att Nils ändå ville komma och höra sig för, fast han sagt så tvärt nej i brefvet — svarade Nils rodnande och ifrigt: »I det ärende, morbror menar, kommer jag inte, långt därifrån ! Det var en annan sak i morbrors bref, som jag fäste mig vid; och det var, att häradsdomaren, det var fråga om, behöfde en dräng till hösten. Jag tänkte anmäla mig till platsen, ty jag — — jag behöfver komma ut å — — — å själf förtjäna mitt bröd.» »Hur i fridens namn ä då skaptL utropade vid denna underrättelse mostern. »Har ni de’ så ställdt, att min systers enda son måste gå ut å tjäna som dräng?» »De’ tänker jag inte skämmas för», — genmälde Nils lugnt och undvikande. — »Jag skall nog göra rätt för mig. Och nu ville jag be morbror vara snäll å rekommendera mig hos häradsdomarn som dräng till flyttningen. Morbror behöfver inte säja annat, än, som sanningen också är, att jag är er systerson, som ni ville hjälpa til) en god plats. — Arbete och ordning är jag van vid, det kan morbror också säja. — Jag tänker» — tilläde den unge mannen i något frågande ton — »att morbrors rekommendation skall ta bra, för morbror är väl god vän å mycket tillsammans med häradsdomarn.» Morbrodern såg visserligen smickrad ut vid detta antagande, men svarade dock, trots Anna Stinas tydligt ogillande min och vinkar: »Ah, hva’ de’ anbelanger, ä’ de’ just inte så mycket. Han är, som jag skref, en riktig storkaxe å sitter på ett helt mantal, då jag bara är en fjärndels bonde, å inte hör vi till samma läsrote heller, men så mycket känner jag till’en, så nog ska’ jag språka för dig, så du får plats hos honom. Han har bara två drängar i maten öfver vintern, å ett bra matställe lär det vara å duktig lön, tror jag han ger, så du blir nog belåten med de’ — å, om du vill, ska’ vi följas dit i morgon förmiddag.» Nils som, vid morbroderns försäkran, att han inte plägade något umgänge med den rike bonden, fått en mycket belåten uppsyn, förklarade sig villig härtill, men Anna Stma invände ifrigt : — »Men i morgon ä’ inte döttrarna hemma, di ska bort på husförhörskalas, hörde jag åf en statgumma — -— .i dom» — tilläde hon dröjande — »vill du väl si på samma gång.» Den unge systersonen vände sig helt hastigt till mostern och sade med en flammande rodnad: — »Med döttrarna har jag ju inte det minsta att göra ! Och moster kan väl förstå, att det nu aldrig kan bli fråga om det, ni talte om i brefvet, nu, då jag tänker bjuda ut mig som dräng i huset.» Systersouen såg så allvarsam och bestämd ut, att mostern nästan blef häpen, men hon förstod ock väl, att hoppet att få räkna släktskap med socknens styfvaste bonde nu var slocknadt. Och det kändes allt litet snopet att nu endast få anmäla sin systerson som dräng, då man tänkt få göra det som måg. Och så vacker och ståtlig som han var, skulle han passat bra mycket bättre till detta. Emellertid var det inte värdt att tala om och skryta för mycket af släktskapen nu, — det skulle hon säja åt Sven. Innan Nils lemnade sin morbroders hus, hade han tagit städja för ett år hos häradsdomaren i Berga. Han skämdes för sig själf däröfver. Men huru skulle han också bära sig åt? Allt sedan brefvets ankomst voro hans tankar sysselsatta med den vackra och unga bonddottern, som kanske var »utsedd» åt honom. Han tänkte därpå om dagarne och drömde därom om nätterna. Han kände aldrig något lugn mer. Då beslöt han, likväl först efter en hård strid med sin sanningskärlek och ärlighet, att taga tjänst i huset. Sitt namn skulle han därmed icke dölja, om han ock icke talade om, att han var en förmögen bondson. Då skulle han ju få bästa tillfälle att lära känna denna flicka — och hon honom — Om det sedan blefve — något af, blefve det åtminstone ej på det affärsmässiga sätt, morbrodern föreslagit och som så förargat honom. Det skulle då grunda sig på inbördes tycke. Men för ingen ville han nämna ett ord om denna afsikt. Det var pä aftonen Nils anlände till Berga för att tillträda sin tjänst. Med stor hjärtklappning inträdde han i det stora köket, och ännu mer ökades hans hjärtas slag, då han framme vid den stora spisen såg en smärt, högrest kvinnogestalt. Var detta månne hon, hvilken i så många veckor upptagit hans tankar? Han fäste en blyg, men dock forskande blick på det anlete, som till hälften vändt sig till honom, då han inträdde, och såg som i en dröm en fin, skär hy, en massa ljust, vågigt hår och ett par stålgrå ögon, hvilka dock likgiltigt och kallt mötte hans, då han med låg röst hälsade: »God afton!» Svaret bestod blott af en kort nickning. »Är häradsdomaren hemma?» frågade Nils, ännu litet förlägen och förvirrad. »Ja,» ljöd det från den unga kvinnans läppar, men utan att taga något vidare besked om den nykomne, som ännu stod kvar vid dörren, vände hon sig mot spisen och slog en skopa vatten i en gryta. »Nej, det här är den andra, den sturska» — tänkte Nils, och därvid gick han raskt ett par steg fram och sade helt morskt: »Jag kommer för att inträda i min tjänst här.» »Jaså!» Därmed gick hon förbi honom fram till en dörr, som hon öppnade, och sade inåt rummet: »Den nye drängen ä här nu,» hvarpå hon åter gick honom förbi, utan att kasta en half blick åt det håll, han stod, samt återtog sin sysselsättning vid spisen. »Stig fram å sitt så länge,» ljöd en vänlig, ehuru något skygg röst från spiselvrån. Och då Nils, som hittills blott blifvit varse den unga, nu såg ditåt, satt där på en låg pall en gammal krokryggig gumma med bleka, skrynkliga kinder, hvitt uppstruket hår och vänliga ögon. (Forts.) Uppmanen edra väninnor som ännu ej prenumererat på Idun, att skyndsammast göra det, på det de ej måtte riskera att gå miste om något af årgångens första nummer! A* Innehållsförteckning: Amalia Lindegren ; ai Georg Nordensvan. (Med porträtt) — Kärlekssagan pa Björkeberga; af A. U. Bååth. — En far; af Maria Nyström. — Gamla gömmor ; skiss för Idun af Sophie Linge. — »Fritt vivre» ; af I. D—f. — Yåra författarinnor inför Svenska akademien ; en liten revy för Idun af H. II. II. — Ett möte ; utkast af Cecilia Bååth-Ilolmberg. (Forts). — Svartkritsporträtt ; af Emil B. — En leksaksutställning ; af Alma Fleetvood-Derby. — ßmänotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. — Den rätta ; berättelse frän landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling. (Forts.) Förlofnings ocb. vigselrinsar T ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm. Order från landsorten expedieras omgående. T eva J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- * 1tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten. Om gamla saker insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgäende. Juvelerar HALLBERGr, Stockholm.