Svensk Läraretidning: 1894

130

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 11

till dess talman. Denna tilldragelse väckte stort uppseende, och det ansågs allmänt, att Ferry härmed blifvit ställd såsom den främste kandidaten vid närmast förestående val af president för franska republiken.

#

Huru framstående Jules Ferry än var såsom politiker, sin största betydelse hade han dock såsom skolväsendets organisatör. Själf yttrade han en gång: »Då det ärofulla uppdraget blifvit mig lämnadt att i deputeradekammaren representera en del af hufvudstadens befolkning, gör jag mig själf detta löfte: af samtliga de frågor, som sysselsätta vår tid, vill jag välja en, åt hvilken jag skall ägna mig med all min intelligens, all min själ och allt mitt hjärta, med alla mina fysiska och moraliska krafter - det är frågan om vårt folks uppfostran.»

Detta löfte har han ock hållit. Det är från hans verksamhet såsom undervisningsminister, som de flesta bland de lagar härröra, hvilka ännu i dag utgöra grundvalarna för det franska undervisningssystemet.

Främst bland dessa lagar må nämnas följande fyra:

1) lagen om lärarinneseminarierna af den 9 augusti 1879,

2) lagen om kompetensbetyg för folkskollärare af den 16 juni 1881,

3) lagen om kostnadsfri folkskoleundervisning af samma dag samt

4) lagen om obligatorisk folkskoleundervisning af den 28 mars 1882.

Genomförandet af dessa lagar var ett jättearbete, som kostade otrolig strid. Det blef Ferrys lott att under hela sitt offentliga lif aldrig få njuta någon rö. Oupphörligen måste han kämpa mot fiendtliga och oförsonliga motståndare. Detta var ock helt naturligt, då hans sträfvanden främst gingo ut på att ställa undervisningen under statens ledning samt att från densamma uttränga jesuiterna, hvilka förut så godt som enväldigt härskat däröfver, särskildt genom de under deras ledning stående skolsystrarna. Den lägre undervisningen sköttes nämligen förut nästan uteslutande af nunnor, hvilka härför ej behöfde någon särskild utbildning utan endast ett rent kyrkligt bemyndigande.

Lagen af 1879 om lärarinneseminarier kunde därför ej genomdrifvas utan de häftigaste parlamentariska stormar. Kamrarna sutto då ännu i Versailles. Ferry öfverhopades, särskildt i senaten, med de bittraste beskyllningar för sitt förslag; följden af detsamma skulle blifva religionens upplösning samt Frankrikes fördärfvande genom frimureri och gudsförnekelse m. m. Ferry tillbakavisade med vältalighet dessa fåvitska anklagelser.

Det, som senaten nu har att behandla - sade han - det, hvarom den i dag har att uttala sig, det är frågan om organisationen af det kvinnliga släktets undervisning i detta land. Se där lagens innebörd! Lärareseminarier hafva vi redan, och de hafva skaffat oss en kår af dugliga lärare. Hvarför skulle vi ej göra lika mycket för att skaffa äfven vårt folks flickor en god undervisning? Detta är den verkliga frågan, mina herrar. Hvad här föreligger är en skolfråga och intet annat - utom

för sådana personer, som bakom densamma dölja partilidelser.

Dessa sista ord gåfvo signalen till ett af dessa tumult, hvilka i de sydländska parlamenten äro så vanliga. Nästan hela högern reste sig och lämnade salen. Men lagen blef antagen.

Lagen af den 16 juni 1881 rörande kompetensbetyg för utöfvande af lärarekallet väckte lika förbittradt motstånd. Dess första paragraf lydde sålunda: »Ingen må hädanefter äga att bestrida lärare- eller lärarinnebefattning i de offentliga skolorna utan att vara försedd med vederbörligt kompetensbetyg (brevet de capacité).» Det förutvarande privilegiet för de andliga lärosystrarna, grundadt endast på kyrkligt undervisningsmissiv (lettre d'obédience) skulle således upphöra. Härtill kräfdes emellertid två dryga år. Regeringens förslag härom framlades af Ferry några veckor efter hans inträde i ministären år 1879. Men det mottogs i båda kamrarna med invändning på invändning. Hela sammanträdena upptogos af tablåer och statistiska undersökningar, historiska öfversikter, anföranden af pedagogiska auktoriteter samt politiska, moraliska och teologiska reson-nement. Redogörelsen för öfverläggningarna fyller en stor volym. Högern arbetade emot af alla krafter, framlade ändringsförslag rörande den ena detaljen efter den andra och gaf vika endast steg för steg. Dess ledare anföllo oupphörligen Ferry, och denne måste upprepade gånger upp i talarestolen. Det var med ytterst svag majoritet förslaget gick igenom i senaten, men det gick dock.

Under tiden närmast efter segern funnos rätt många »moderata» personer, som menade, att Ferry vid tillämpandet af den genomdrifna lagen »gick väl långt», att han »fordrade för mycket» samt att han bort förfara mera »skonsamt», mindre »häftigt» o. s. v. Men, såsom det sedermera mycket riktigt blifvit anmärkt, dessa samma personer skulle nu, tio år efteråt, med förakt rycka på axlarna ifall någon vågade komma med ett sådant, förslag som att återföra de kyrkliga undervisningsmissiven. »Det är väl det minsta man måste fordra», säga de nu enstämmigt, »att hvarje lärare och lärarinna skall hafva ett kompetensbetyg. Innan man går att lära andra, måste man först hafva lärt själf.» Men så lät det icke på den tiden, då man tyckte, att Ferry »gick väl långt».

Egendomligt nog blef lagen om kost-nadsfri folkskoleundervisning knappast diskuterad. Detta förklaras dock däraf, att den så länge varit förberedd. Förslag i den riktningen hade framkommit flera gånger förut, och åt en kommitté under den bekante naturforskaren Paul Berts ordförandeskap hade lämnats i uppdrag att utarbeta en organisationslag för folkundervisningen, hvilken skulle ersätta den af 1850. Förslaget härtill var redan Utarbetadt och framlagdt för kamrarna, då Jules Ferry första gången blef undervisningsminister. Han var fast besluten att fortast möjligt få det igenom. Men med sin skarpa blick för förhållandena och sitt prak-

tiska förstånd insåg han snart, att han ej i klump skulle lyckas få godkändt ett förslag, som innehöll flera afdelningar och mer än hundra paragrafer. Han föredrog därför att dela detsamma i flera skilda förslag och framlägga dessa för riksförsamlingen, det ena efter det andra. Härigenom försvagade han motståndet och vann på kortare tid sitt syfte.

Slutligen gällde det att genomföra äfven den mest omfattande af alla skollagarna, den af den 28 mars 1882 om obligatorisk folkskoleundervisning. Genom densamma skulle den stora massan af folket blifva delaktig af undervisningen, och denna undervisning skulle icke tillkomma den katolska kyrkan utan det borgerliga samhället. Lagen uppväckte den lifligaste vrede, och dess antagande betecknades i häftiga stridsskrifter såsom »en gudlös och tyrannisk olycka». Ferry uppvisade till svar härå, att så som sakerna i Frankrike stodo läte ingen allmän folkundervisning tänka sig, så vida den ej gjordes obligatorisk. Skedde ej detta, så vore alla öfriga åtgärder, alla kostnader och alla organisationer bortkastade utan nytta.

Månne det är utgifter, som det här egentligen gäller? utbrast han i riksförsamlingen. Eller är det kanske anskaffandet af skolhus? Nej, hufvudfrågan är en annan. Min orubbliga öfvertygelse, grundad på verkligheten och på statistiska fakta, är den, att om I ej rösten för föräldrarnas förpliktelse att låta undervisa sina barn - märk väl: ej deras moraliska utan därjämte äfven deras sociala och juridiska förpliktelse - så skolen I förgäfves låta skolor växa fram ur jorden, förgäfves skolen I göra dem ljusa och luftiga, förgäfves skolen I förse dem med goda lokaler och undervisningsmedel, förgäfves skolen I öka lärarepersonalen! Rösten I ej för skolplikten, så skall allt förblifva på samma punkt som nu.

Hufvudsvårigheten var naturligtvis att bestämma den offentliga skolans förhållande till de olika och hvarandra förkättrande kyrkorna, i främsta rummet till den öfvermäktiga katolska. Ferry kunde ej finna någon annan lösning än den så mycket omstridda: att öfverlåta den rent religiösa undervisningen åt hemmen och de religiösa samfunden eller, såsom det heter, att »sekularisera» den offentliga undervisningen. »Att sekularisera skolan», sade han, »är icke att göra henne gudlös, icke att bortjaga religionen ur uppfostran. Det är helt enkelt att återställa sakernas normala tillstånd, att fördela ansvaret för de olika sidorna af barnets utveckling på dem det med rätta tillkommer, att öfverlåta den kyrkliga undervisningen åt kyrkans tjänare, de enda härtill fullt kompetenta, samt att lämna den borgerliga undervisningen helt och hållet åt den borgerlige läraren.» Härom må nu tankarna vara hurudana som helst, visst är, att Ferry i denna fråga snarare verkade återhållande på det republikanska partiet än eggande samt att han icke ville veta af, att i skolorna skulle drifvas någon antireligiös propaganda. »Familjernas vilja», sade han, »skall alltid vara den bestämmande i fråga om deras barns religiösa undervisning.» #

Ferry var icke blott lagstiftare och administratör; han var äfven pedagog. Intet