Svensk Läraretidning: 1894

N:r 11

SVENSK LÄRARETIDNING,

131

kunde vara vackrare, säger en minnestecknare, än att se den lifliga och okonstlade sympati, hvarmed han så gärna fördjupade sig i uppfostrans grunduppgifter, exempelvis den tidigaste barnaålderns uppfostran. Det som härvid kännetecknade honom var icke blott vetenskapsmannens samvetsgranna tålamod, som tager reda på allt och förbiser intet och ingen, det var äfven filosofens och moralistens innerliga intresse, sorn fann sin glädje i de små, i djupet af hvilkas själ han alltid såg det oändligt stora: en mans själ och ett folks själ. Och hvem har varmare än han talat för kvinnan^ för lärarinnan, för modern? Hvem har med större ihärdighet och framgång framhållit, att äfven hon bör få veta och lära?

Det undervisningsprogram, som genom Ferrys lagar infördes i de franska folkskolorna, var grundadt på en väl genomtänkt plan. Mari beklagade sig ofta öfver dess stora omfattning. Härpå svarade han: »Alla mina bemödanden ha gått ut på att åstadkomma en verkligt uppfostrande undervisning, en skola som ej blott är ett verktyg för bibringande af yttre tukt och mekanism. Det är denna allt behärskande sträfvan, som förklarar många af de mått och steg, som, ytligt betraktade, skulle kunna gifva anledning till klagomål mot det nya programmet. Så t. ex. denna mängd olika ämnen, hvilka icke tyckas vara nödvändigt sammanhängande med hvarandra. Alla dessa biämnen, hvarvid vi fästa så stor vikt och hvarmed vi utfylla den grundläggande och af ålder gängse undervisningen i läsa, skrifva och räkna, såsom åskådningsundervisning, teckning, naturbeskrif-ningar, förevisningar, gymnastik, lekar, slöjd, sång m. m. - hvarför hafva v.i, frågar man, medtagit allt detta? Jo emedan häri finnas uppfostrande element, som vi anse oumbärliga, emedan dessa s. k. biämnen skola göra folkskolan, skolan vid den minsta gård, den simplaste by, till en skola för den finaste bildning.»

Emedan Ferry själf var pedagog, hade han äfven blick för, att lärarekåren ej får betraktas såsom en kår af osjälfständiga lägre tjänstemän. Han var, har det blifvit sagdt, den förste franske undervisningsminister, som behandlade lärarne helt och hållet såsom fria människor och medborgare. Han deltog i de första årliga folkskolekongresserna, och han rådplägade då öppet och förtroligt med lärare, inspektörer och seminarierektorer om hvad som borde göras på folkskolans område. Han lade dem då bland annat på hjärtat, att de ej finge afstänga sig från sambandet med nationens lif i det hela taget. »Fosterlandet begär af oss», yttrade han, »attvvi göra ett slut på den orimliga och osanna föreställningen, att man för att vara uppfostrare måste tillhöra en viss kast, utmärka sig för ett visst yttre uppträdande och vara stämplad med en viss prägel.» *

Såsom enskild person var Ferry föremål för allmän aktning. Hans lif var fylldt af arbete och strid, men ej för egna intressen utan för högre mål. Hans mot-

ståndare kunde beklaga sig öfver energien i hans vilja, skärpan i hans ord och kraften i hans handling, men de kunde aldrig framvisa något drag af moralisk svaghet, något spår af personliga baktankar. Under sin motgångs dagar bar han bördan af en tung impopularitet på ett så manligt sätt, att man på honom tillämpat den vises ord: »En stor själ är höjd öfver orättvisan; han skulle vara osårbar, om han icke lede af medlidande med andra.» Och träffande har om hans lefnads gärning blifvit sagdt: »Allt efter som det dam lägger sig, som hans fiender rört upp, i samma mån ser man bättre arbetarens afsikt och hans verks storhet.»

Det allmänna erkännandet af Ferrys förtjänster fick ock ett storartadt uttryck vid hans begrafning. Denna skedde på offentlig bekostnad, och kamrarna anslogo därtill en summa af 20,000 francs. Tal höllos härvid af representanter för senaten, deputeradekammaren, regeringen m. fi. Det i flera afseenden märkligaste af dessa tal hölls af undervisningsministern Dupuy, tillförene lärare, senare premierminister, för närvarande talman i deputeradekammaren och såsom sådan bekant för den kallblodighet han ådagalade vid det beryktade Vaillantska bombattentatet.

Lärarekåren, sade Dupuy, kan ej underlåta att frambära sin vördnad för författaren af skollagarna, för den man, som historien skall ställa bland de väldigaste, de största af vårt folks uppfostrare. Jules Ferry var en organisatör. Han hade föresatt sig att omgestalta den allmänna undervisningen, och han har tryckt sin prägel på alla undervisningens grenar. Trogen republikan satte han högt öfver allt annat arbetet på nationens uppfostran. Hans grundåskådning var enkel och följdrik: han trodde på vetenskapen och på demokratien, och han ville höja den senare genom den

förra.----------Såsom alla, hvilka skapa något

varaktigt, var Ferry på en gång det beståen-des och framåtskridandets man. Han insåg, att den mänskliga utvecklingen skapar nya behof och att intet folks uppfostringssystem kan förblifva oföränderligt, enär intet folk kan stå stilla på samma punkt. De lagar han genomfört kunna sammanfattas i tre ord: kostnadsfrihet, skolplikt, medborgerlighet (gratuité,. obligation, Jaicité). Dessa ord innebära, att hvarje barn har rätt till undervisning likaväl som till dagligt bröd, att den grundläggande bildning, som är oundgänglig för alla, äfven måste komma alla till del, och att denna bildning, grundvalen för hela nationens gemensamma uppfostran, måste vara höjd öfver alla konfessionella slitningar samt genomträngd af samhörighetens och fördragsamhetens anda. - - - Se där de höga tankar, som lifvade Jules Ferry i hans arbete som folkuppfostrare. Hans förutseende nitälskan har tänkt på allt, han har ej förbisett någon, han har velat låta nationens alla intellektuella och moraliska krafter kornma till användning, han har velat höja fosterlandet och öka dess styrka genom anslutning och medverkan från alla dess söner och döttrar. Däraf dessa skolor, som han framkallat öfver allt och hvilkas tillvaro såväl i de aflägsnaste bergstrakterna som i de mest undangömda dalarna utgöra talande vittnesbörd om det franska samhällets omsorg för folkets uppfostran. Däraf särskildt hans ädla sträfvan att höja kvinnornas undervisning till en hittills okänd höjd.

#

Mycket vore att tillägga om Ferry såsom pedagog, politiker och människa, men tiden medgifver det ej. Blott ännu ett drag, men detta ej från de makthafvandes

krets utan från ett mindre bemärkt område, från ett lärarinneseminarium ute på franska landsbygden.

Det var den morgon, då telegrafen bragt underrättelsen om Ferrys plötsligt inträffade död. Föreståndarinnan samlade eleverna och meddelade dem sorgebudet samt framhöll med några ord, hvad Ferry varit för sitt land och särskildt för skolan. De unga flickorna reste sig, och efter ett ögonblick uppstämde de, såsom af en gemensam ingifvelse, den sköna hymnen:

Ära åt vårt oförgängliga Frankrike! Ära åt dem, som gifvit det sitt lif, åt martyrerna, åt de tappre, de starke!

*

Vi svenska lärarinnor och lärare lefva visserligen under förhållanden, som i flera afseenden äro mycket skiljaktiga från våra franska medsystrars och medbröders. Men det förefaller mig, som om äfven vi kunde hafva orsak att med dem säga: Ära åt Jules Ferry! Ty hvar helst ett ädelt arbete uträttas, där sträcker det sina välsig-nelsebringande verkningar ej blott till det land, som omedelbart däraf beröres. Förr eller senare kommer det alla dem till godo, hvilka sträfva mot samma mål.

Hanna Andersson.

Land skall med lag byggas.

Under denna rubrik förekommer i årets första häfte af »Tidskrift för folkundervisningen» en beaktansvärd uppsats af det genomskinliga märket C. K-n. Då det för såväl skolråd som lärare är af intresse att få kännedom om de åsikter, som på folkskolelagstiftningens område göra sig gällande inom ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå, återgifva vi de väsentligaste delarna af ifrågavarande artikel.

Det klagas ofta öfver att författningar rörande folkskoleväsendet ej efterlefvas med tillbörlig noggrannhet, och klagomålen äro ej alltid obefogade. Anledningarna till den mindre noggranna efterlefnaden af just dessa författningar äro flera. Vi vilja här nedan fästa uppmärksamheten på några.

Tillämpningen i första hand af åtskilliga bland ifrågavarande författningar ligger i kommunala myndigheters händer. Dessa tillåta sig ej sällan vissa friheter, när fråga är om att ställa sig lag och författningar till efterrättelse. De kunna ej föreställa sig, att det ligger någon vikt på att noggrant'följa föreskrifter, helst om de på ett eller annat sätt strida mot deras förmenta intressen; ja, det finnes ej få exempel, att de alldeles uraktlåta att ställa sig till efterrättelse en föreskrift, när de ej hafva att frukta någon efterräkning för försummelsen. Stundom lägga de i dagen^ en påfallande oförmåga att uppfatta en författnings mening, och slutligen inträffar det ock fall, att vederbörande myndighet anser sig mer gagna folkskolans sak genom att se genom fingren med att en författning antingen icke alls efterföljes eller mindre noggrant efterlefves, än genom att strängt genomdrifva dess punktliga efter-