Svensk Läraretidning: 1894

N:r 14

SVENSK LÄRARETIDNING.

171

berättigad lärarinna först vid 60 års ålder, icke någon anmärkning framställts af någon annan af de i ärendet hörda myndigheter än af direktionen för folkskollärarnes pensionsinrättning, men har denna myndighet härvid framställt åtskilliga anmärkningar, hvilka synts mig vara förtjänta af närmare beaktande och för hvilka jag därför anhåller att få något utförligare redogöra.

Direktionen anför till en början, att från ekonomisk synpunkt sedt sådan rätt kunde ifrågasättas, därest det skulle visa sig, att kostnaden för det allmänna blefve genom lärarens pensionering högre, än hvad som erfordrades i bidrag till en vikaries underhåll.

Enligt gällande reglemente utginge hel pension för folkskollärare med 75 procent af den lön, efter hvilken vederbörande skoldistrikt för lärarens tjänst vunnit delaktighet i pensionsinrättningen, och sorn minimilönen numera vore satt till 700 kronor för år, uppginge hel pension till ett belopp af minst 525 kronor. Men enligt kommitterades förslag skulle statens bidrag till en vikaries aflöning endast uppgå till ett belopp af högst 400 kronor för år räknadt. I de ganska talrika fall, då för en läraretjänst delaktighet i pensionsinrättningen vunnits för högre belopp än efter minimilönen, blefve skillnaden ännu betydligare. Vidare utginge de afkortade pensionerna enligt den i 16 § af reglementet för pensionsinrättningen gifna tabell med lägst 63 procent af hel pension, hvilket, efter minimilönen räknadt, gåfve 331 kronor såsom lägsta afkortade pensionsbeloppet. Efter högsta medgifna delaktighetsbeloppet eller 1,000 kronor åter blefve afkortad pensions lägsta belopp 473 kronor. Högsta afkortade pensionen utginge efter 91 procent af hel pension, hvilket efter minimilönen gjorde 478 kronor och efter högsta medgifna delaktighetsbeloppet 683 kronor.

Häraf framginge, att kostnaderna för en folkskollärares pensionering alltid, då fråga vore om hel pension, och i de flesta fall, då fråga vore om afkortad sådan, komme att uppgå till högre belopp än statsbidraget till en vikaries aflöning enligt kommitterades förslag.

Dessutom inträffade det endast i ytterst sällsynta fall, att sedan en folkskollärare erhållit pension, denna upphörde i följd af hans återinträde i tjänst. En sjuk lärares afgång från tjänsten med pension innebure således i de allra flesta fall en mera bestående och af detta skäl äfven mera kostsam anordning än hans kvar-stannande i tjänsten med rätt till statsbidrag för vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvilken sistnämda anordning starkt begränsades af alla de villkor, som kommitterade i sitt förslag uppställt.

Från skolans synpunkt vore det visserligen i ganska många fall en fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller kortare tid urstånd-sattes att sköta sin tjänst, helt och hållet öfverlämnade densamma i yngre och kraftigare händer. Men direktionen hade ofta

varit i tillfälle att iakttaga, hurusom folkskollärare, hvilka efter uppnådd pensionsålder kvarstått i tjänstgöring, erhållit skolrådens erkännande för fortfarande duglighet och förmåga, hvaraf kunde antagas, att det icke så sällan skulle inträffa, att en kommun föredroge att återfå en pensionsberättigad lärare efter kortare eller längre tids sjukdom, framför att se honom ersatt af en ny, okänd och opröfvad lärare. Det saknades till och med icke exempel därpå, att sedan en lärare pensionerats, kommunen önskat att han måtte återtaga sin verksamhet i skolans tjänst. I kommitterades förslag kunde man spåra en beräkning, att den sämre ställning beträffande understöd till vikariens aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad lärare skulle försättas, skulle blifva en maning för sådan lärare att snarast, afgå från tjänsten. Det berättigade i att grunda förevarande frågas afgörande på en sådan beräkning kunde direktionen icke godkänna.

Om förhållandena vore sådana, att en kommun ägde giltig anledning att önska, det en till hel eller afkortad pension berättigad lärare skulle lämna sin tjänst, saknade kommunen redan nu icke utväg att förmå honom till detta steg; och för öfrigt om nya och kraftigare hjälpmedel borde i detta syfte åt kommunerna beredas, syntes det direktionen riktigare, att detta ernåddes genom lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser, än att det skulle ske på den omväg, som innehölles i kommitterades förslag.

Härjämte har direktionen från formell synpunkt funnit den af kommitterade ifrågasatta anordningen i förevarande afseende icke vara tillfredsställande. Enligt reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning tillkomme det direktionen att pröfva, huruvida en folkskollärare vore till pension berättigad eller icke, under det att kommitterade anvisat folkskoleinspektören såsom den myndighet, hvilken skulle hafva att afgöra, huruvida en lärares berättigande till hel eller afkortad pension inverkade på rätten till understöd för hans vikaries aflönande vid sjukdomsfall.

Skulle de af kommitterade föreslagna bestämmelser tillämpas, borde enligt direktionens mening, i hvarje fall, då fråga vore om understöd till vikarie vid sjukdomsfall för lärare, som med afseende å lefnadsår uppfyllde de i § 16 af pensionsreglementet för afkortad pensions åtnjutande angifna villkor, eller då fråga likaledes vore om en lärare, som i samma afseende uppfyllde villkoren för hel pensionsrätt, underställas pröfning af direktionen för folkskollärarnes pensionsinrättning i den ordning, hvari eljest dylika frågor af direktionen behandlades. På sådant sätt skulle visserligen vinnas en formelit riktig behandling för afgörandet om pensionsrätten, men af flera praktiska skäl kunde ett sådant tillvägagående icke förordas. Dylika frågor syntes nämligen kräfva en mera skyndsam behandling, än direktionen skulle vara i stånd att ägna dem. Huru mycket direktionen än beflitade sig om en hastig

behandling af dylika ärenden, kunde dock genom den lätt inträffade nödvändigheten af handlingars kompletterande och upplysningars anskaffande, samt ännu mera om besvärstiden skulle afvaktas innan frågan skulle an.ses definitivt afgjord, uppstå längre dröjsmål, än en sådan sak kunde tåla. Hela proceduren blefve således för omständlig och tidsödande, hvarjämte den säkerligen också väl mycket skulle komma att taga direktionens tid och krafter i anspråk.

Då således enligt direktionens åsikt de föreslagna bestämmelserna, att rätten för lärare till hel eller afkortad pension skulle upphäfva eller minska rätten för honom att vid sjukdomsfall erhålla hjälp af staten till vikaries aflöning, icke komme att i annat än undantagsfall medföra någon besparing för det allmänna, då denna anordning icke heller komme att afgjordt befrämja tillgången af dugligare arbetskrafter inom folkskollärarekåren, och då den formellt riktiga undersökningeu af en sjuk ordinarie lärares pensionsrätt i dessa fall lätt blefve så tidsödande, att hela gagnet af anordningen i följd häraf kunde blifva om intet, funne sig direktionen böra stanna vid den mening, att de af kommitterade i förevarande hänseende föreslagna bestämmelser borde ur förslaget utgå och att förslaget i öfrigt borde ändras, i hvad detsamma ställts af dessa bestämmelser beroende.

Hvad nu först beträffar den af direktionen mot kommitterades förslag gjorda anmärkning, att därigenom att rätten för läraren att vid sjukdomsfall erhålla bidrag af stat och kommun till vikaries aflöning skulle göras helt eller delvis beroende af hans rätt till pension, endast undantagsvis besparing för det allmänna skulle uppstå, har direktionen endast haft tanken fäst vid den större eller mindre utgiften för statsverket men lämnat alldeles åsido, huruvida en sådan anordning skulle för vederbörande skoldistrikt blifva mer eller mindre fördelaktig i afseende å utgifterna för skolväsendet. Tydligt är emellertid, att om det skulle för staten kunna i åtskilliga fall vara ur ekonomisk synpunkt sedt fördelaktigt, att lärarens rätt till bidrag i nu ifrågavarande afseende ställdes oberoende af hans pensionsrätt, ett sådant förhållande i hvarje fall skulle från samma synpunkt sedt vara för skoldistriktet ofördelaktigt.

Men denna synpunkt, den ekonomiska,, lärer icke i förevarande afseende få anses vara den väsentligaste, utan den här hufvudsakligen bestämmande synpunkten måste vara hänsynen till skolan och undervisningens uppehållande därstädes på bästa möjliga sätt. Då en lärare uppnått en mera framskriden lefnadsålder, måste man antaga, att hans krafter och förmåga att fullt tillfredsställande uppehålla undervisningen äro i aftagande och icke fullt tillräckliga. Det torde därför ock vara att befara, att en sådan lärare, på grund af sjuklighet oftare och för längre tider än en yngre lärare urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjänst och därifrån nöd-