Svensk Läraretidning: 1894

172

SVENSK LAKAKET1DNING.

N:r 14

gas begära ledighet. Ett dylikt ofta återkommande behof af vikarie måste vara för undervisningens jämna fortgång menligt, och såväl därigenom som genom den ordinarie lärarens minskade krafter och arbetsförmåga blefve skolans intresse icke på fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt. Denna synpunkt har säkerligen äfven varit bestämmande såväl för de motionärer inom riksdagen, som ansett lärarens rätt till bidrag för vikaries aflönande vid sjukdomsfall böra göras beroende af lärarens pensionsrätt, som äfven för kommitterade, då de föreslagit ofvan omförmälda bestämmelser i sådant afseende.

Direktionen har äfven medgifvit, att det från skolans synpunkt i ganska många fall vore en fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller kortare tid urståndsattes att sköta sin tjänst, helt och hållet öfverlämnade densamma i yngre och kraftigare händer. Men direktionen har ansett, att en kommun, som sådant önskade, redan nu icke saknade utväg att förmå en pensionsberättigad lärare att lämna sin tjänst, och att om nya och kraftigare hjälpmedel borde i detta syfte åt kommunerna beredas, det vore riktigare att detta ernåddes genom lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser, än att det skulle ske på den omväg, som inriehölles i kommitterades förslag, hvari direktionen trott sig kunna spåra en beräkning, att den sämre ställning beträffande understöd till vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad lärare skulle försättas, skulle blifva en maning för sådan lärare att snarast afgå från tjänsten.

Utan tvifvel skulle genom ett sådant samband mellan lärarens pensionsrätt och hans rätt till bidrag till vikaries aflönande vid sjukdomsfall, som kommitterade och åtskilliga motionärer inom riksdagen ifrågasatt, läraren kunna hafva större anledning att söka afsked från sin tjänst, än om han i afseende å rätten till bidrag i nämda hänseende likställdes med icke pen-sionsberättigade lärare. Ett dylikt samband torde enligt min uppfattning icke heller i och för sig innebära en obillighet, ehuru jag å andra sidan håller före, att kommitterade gått väl långt, då de ansett, att vid tjänstledighet på grund af sjukdom en lärare skulle, så snart han vore berättigad till hel pension, ensam bekosta sin vikaries aflöning och, så snart han blifvit berättigad till afkortad pension, åtnjuta bidrag till vikariens aflöning endast för högst fyra månader om året.

Med afseende å de ringa belopp, med hvilka de afkortade pensionerna för närvarande utgå, synes det mig vara billigt, att jämväl till sådan pension berättigad lärare må vid tjänstledighet på grund af sjukdom åtnjuta bidrag till sin vikaries aflöning lika med icke pensionsberättigad lärare. Och då åldersgränsen för inträdet af rätten till hel pension är satt så låg som till 55 år, samt vid denna, enligt hvad erfarenheten visat, läraren i många fall kan till distriktets fulla belåtenhet sköta sina åligganden, vid hvilket förhållande

skäl icke torde förefinnas, att genom att betaga honom rätten till bidrag till vikariens aflönande vid sjukdom gifva honom anledning att taga afsked från sin tjänst, anser jag, att äfven till hel pension berättigad lärare bör äga rätt till bidrag till vikariens aflönande vid sjukdomsfall viss tid efter sagda ålder. Denna tid synes mig skäligen kunna bestämmas till fem år.

Upphörandet af rätten till statsbidrag i nu ifrågavarande afseende skulle emellertid i hvarje fall göras beroende däraf, att läraren antingen på egen ansökning eller också efter därom, utan ansökning af läraren, af vederbörande skolråd (styrelse) gjord anmälan i vederbörlig ordning förklarats berättigad till pension. Då nu gällande bestämmelser icke medgifva skolråd rätt att utan ansökning af läraren hos direktionen för folkskollärarnes pensionsinrättning göra framställning örn pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle skolråden medgifvas rätt att, så snart en lärare uppnått 60 års ålder, hos direktionen göra framställning i sådant syfte. Härigenom skulle det komma att bero på vederbörande skoldistrikt, huruvida läraren ehuru berättigad till pension äfven efter uppnådda 60 år, fortfarande skulle äga rätt till bidrag till sin vikaries aflöning vid sjukdomsfall. I händelse skolrådet icke gjorde framställning om pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle sådant bidrag fortfarande utgå. Men så snart läraren, på framställning af skolrådet, förklarats berättigad till hel pension, skulle läraren vid sedermera för sjukdom erhållen ledighet ensam bestrida vikariens aflöning.

Genom en sådan modifikation i de af kommitterade i förevarande afseende föreslagna bestämmelser skulle äfven de däremot af direktionen i formellt afseende framställda anmärkningar förfalla, äfvensom direktionens uttalade farhåga, att pröfningen af lärarnes pensionsrätt i syfte att få deras rätt till bidrag af stat och-kommun till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall bestämd, skulle blifva för omständlig och tidsödande samt taga direktionens tid och krafter väl mycket i anspråk, blifva undanröjd.

*

I sammanhang med nu af mig omförmälda anmärkningar mot kommitterades förslag, har direktionen erinrat, att i Eders k. m:ts nådiga reglemente för småskollä-rares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22 juni 1892 i § 3 föreskrifves, att skoldistrikt är skyldigt att såsom bidrag till bestridande af anstaltens utgifter erlägga en årlig afgift af 10 kronor för hvarje i § l af samma reglemente omförmäld lärare, för hvilken skoldistriktet för samma år utbekommer lönetillskott af allmänna medel, med undantag allenast för vikarie vid ordinarie folkskolläraretjänst. Och har direktionen, med förmälan att detta undantag torde vara betingadt däraf, att något lönetillskott af allmänna medel icke hittills för sådan vikarie utgått, ifrågasatt huruvida ej, därest nu omhandlade förslag blefve antaget, och således ett annat förhållande i nämda afseende skulle inträda,

det borde komma under öfvervägande, om icke i sådant fall en ändring i anförda § 3 af nådiga reglementet för småskollärares m. fl, ålderdomsunderstödsanstalt borde ske. Då emellertid, såsom ock de kommitterade, hvilka utarbetat förslaget till nyss-berörda reglemente, framhållit, anledningen till omförmälda undantag i främsta rummet är den, att kommunerna erlägga pensions-afgifter till folkskollärarnes pensionsinrättning för de ordinarie tjänster, hvilka af vikarierna uppehållas, hvilket förhållande ju alltid fortfar, äfven om statsbidrag till vikariernas aflönande erhålles, samt då kommunerna icke erhålla ökade lärarekrafter genom anställande af vikarierna och dessa, såsom examinerade, ytterst sällan torde komma i fråga att erhålla understöd af nämda anstalt, synes rnig någon ändring i berörda paragraf icke behöfva föranledas däraf, att rätt till statsbidrag till aflönande af vikarier i nu frågavarande fall medgifves de ordinarie lärarne.

i. * ;

Såsom villkor för statsbidrags utgående till aflöning åt vikarie i nu föreliggande fall, hafva kommitterade vidare föreslagit, att vikarien så vidt möjligt bör vara behörig ätt erhålla tjänsten såsom ordinarie. Då, såsom ock kommitterade framhållit, redan i 25 § af gällande folkskolestadga föreskrifves att, då ordinarie lärare åtnjuter tjänstledighet, icke, såvidt möjligt är, någon bör till vikarie förordnas, som ej äger den i samma stadga föreskrifna behörighet till tjänsten, hafva kommitterade i sitt förslag till kungörelse i ämnet icke ansett nödigt uttryckligen omnämna, att vikarien bör så vidt möjligt vara examinerad, för att statsbidrag till har>s aflöning må utgå, men - under erinran därom, att i kungl, cirkulärbrefvet angående löne-tillsk^jtt af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885 föreskrifves, att hinder för utbekommande af dylikt lönetillskott ej bör möta däraf, att folkskolläraretjänst vid inträffad ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst under någon del af året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen vid seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat erhållas, att vikarien befunnits duglig, samt att full aflöning såsom för examinerad folkskollärare till vikarien utgått, - förklarat sig anse, att liknande bestämmelser äfven i förevarande fall böra meddelas, och äfven i sitt förslag närmare angifvit hvad kommitterade ansett böra i sådant afseende stadgas.

Då emellertid af ett par af de myndigheter, som hörts i ärendet,, ansetts önskvärdt, att i blifvande kungörelse i ämnet uttryckligen angåfves, att vikarien bör vara behörigen examinerad, för att statsbidrag till hans aflöning må utgå, torde en dylik bestämmelse lämpligen böra i den blifvande kungörelsen i ämnet införas. I hvarje fall torde Eders k. m:t, därest ifrågavarande anslag af riksdagen beviljas och de af mig nu föreslagna grunder för anslagets användande af Eders k. m:t och riksdagen godkännas, framdeles komma att förordna,