Svensk Läraretidning: 1894

282

SVENSK LÅEARETIDNING.

N:r 23

Äfven på den pedagogiska skollitteraturens område har Samuelsson utöfvat en ganska omfattande verksamhet. Denna sammanfaller med utgifvandet af »Folkskole-Tidskrift för Gefleborgs län'».

I december 1878 utkom profnumret af nämda tidskrift, I anmälan heter det:

»Tidskriften kallas Folkskole-Tidskrift för Gefleborgs län, dels emedan den kommer att i första rummet taga hänsyn till folkskoleväsendets ståndpunkt inom nämda län, dels emedan dess syfte är att söka verka för enhet och gemensamhet i sträfvandet för folkskolans bästa inom samma län, dels ock emedan vi uppställt såsom ett önskningsmål att snart få se dylika tidskrifter uppstå inom andra områden af vårt land.»

Den utkom från och med januari 1879 med ett häfte i månaden. Närmaste orsaken till denna tidnings utgifvande var den brännande frågan: skall slöjdundervisningen i folkskolan vara obligatorisk? Denna fråga hade med ifver diskuterats på ett läraremöte för Gäfleborgs län i Hudiksvall 1878. Pluraliteten af de närvarande ringaktade icke slöjdundervisningen, men önskade,' att saken skulle få utveckla sig så småningom och i den mån församlingarna befunnos villiga att därför göra uppoffringar, samt att där slöjdundervisningen beslutades, läraren i folkskolan måtte äga rätt att mot särskild ersättning åtaga sig denna undervisning eller icke, liksom ock att barnen icke borde åläggas att däri deltaga. Ordförandens proposition framställdes emellertid så konstigt, att pluralitetens mening höll på att icke gå igenom.

Vid enskildt samtal dryftades frågan, huru man för framtiden skulle kunna skydda sig mot dylika försök, och så uppstod tanken på en skoltidskrift ensamt för länet, samt att den skulle utgifvas i Gestrikland. Vid ett med västra Gestriklands lärare hållet möte samma år diskuterades bland annat frågan: »Anses en folkskoletidskrift för Gäfleborgs län vara önsklig?» Frågan besvarades med ja, enär man kände behof af en tidskrift, i hvilken man kunde få talas vid och rådgöra så att säga ansikte mot ansikte i de viktiga frågor, som stode på dagordningen såväl rörande skolan som lärarnes egna gemensamma intressen.

Tidningens ansvarige utgifvare blef litteratören Axel Nygren i Gäfle, redaktionen utgjordes af folkskollärarne P. Zimdahl och F. V. Samuelsson.

Under olika signaturer, såsom »Sixtus», »V-r», »S-n» m. fl., finnas i tidskriften uppsatser och anföranden, i hvilka Samuelsson oförskräckt bekämpar all slentrian på skolans område och framställer till pröfning själfständiga och beaktansvärda tankar om skolans arbete. Det är eri rik sådd, om hvilken kan sägas, att många frön ännu icke spirat upp till växt; men man märker redan, huru de gro. Hemmets stora betydelse för barnauppfostran framhålles särskildt i en mycket präktig uppsats: »Folkskolans ställning i förhållande till hemmet». Understundom drager han i strid mot det i »Tidning för folkskolan» kända märket »Gari K-n», för att opponera sig mot de s. k. tysta öf-ningarna i folkskolan eller ock för att ut-

tala sina i vissa fall från K-n afvikande tankar om folkskoleinspektionen.

Grundtonen i Samuelssons uppsatser är i korthet följande:

All uppfostran skall ske gradvis och utsträckas för hela lifvet. Gif därför såväl barn som föräldrar och lärare tillfälle till undervisning lifvet igenom och låt dem, allt efter arbete och förmåga, få uppmuntran och befordran. Skolan skall hjälpa hemmet i barnens uppfostran; men det är ett fel mot naturens ordning att försöka ersätta hemmet med skolan. Han ifrar äfven därför för småskolans indragning,

Med 1881 års ingång ändrades tidningens namn till Svensk Folkskoletidning på grund däraf, att redaktionen gjordes uppmärksam därpå, att den genom tidskriftens första namn 'för mycket lokaliserat densamma och sålunda hindrat dess spridning.

Tidskriften ajisågs förtjänt af att blifva känd inom vida kretsar. Från många delar af landet erhöll också redaktionen erkännande för sitt arbete. Tidningen upphörde likväl redan 1882, hufvudsakligast i brist på uppmuntran. En medverkande orsak var väl ock den, att ene redaktören, P. Zimdahl, skulle afflytta från* Gestrikland.

*

Med understöd från Gäfleborgs läns landsting utgaf Samuelsson en karta öfver Gestrikland särskildt afsedd för den första undervisningen i landskapets -geografi. Kartan ådrog sig vid Gäfleborgs läns andra folkskolläraremöte i Gäfle 1881 stor uppmärksamhet. Tidningen Gäfle-Posten yttrade bland annat:

Kartan är synnerligen tydlig och fyller ovillkorligen ett behof, som är lika stort hvad alla våra landskap beträffar, och hvilket borde fyllas på sätt hr Samuelsson nu anvisat. Kartan bör hälsas med glädje.

I detta tidningens yttrande instämma säkerligen alla de lärare och lärarinnor, som lärt känna densamma.

En tabell till underlättande af svenska historiens studium, utarbetad af Samuelsson, förevisades vid samma möte.

En mindre pedagogisk skrift om barnens sjelfverksamhet i skolan är ock af Samuelsson utgifven och förtjänar läsas och begrundas.

Samuelsson har sålunda äfven på detta område utvecklat en ovanlig energi och arbetsförmåga.

*

Gift sedan 1869 kan Samuelsson alltså i år fira sifverbröllop. Lärare och lärarinnor hafva alltid varit välkomna i det gästfria hemmet. Särskildt år 1881, när deltagarne i Gäfleborgs läns skolläraremöte gjorde en utflykt tillv Sandvikens bruk, hade S. och hans hustru nedlagt både omkostnader och arbete för att på ett värdigt sätt mottaga de långväga gästerna. Belåtenheten var också allmän.

En god lärare, kamrat och umgängesvän, oförtruten och plikttrogen, har S. utöfvat ett stort och godt inflytande på dem, som lärt närmare känna honom. Gestriklands lärarepersonal, synnerligen de äldre, bringar honörn därför ett hjärtligt tack för »god vakt». Oskar Davidsson.

Folkskoleinspektörernas berättelser för åren 1887-92,

2. Om minimikurserna.

Att minimikursernas framträdande utgöra ett pedagogiskt och socialt missgrepp har blifvit så fastslaget med psykologiska och praktiskt pedagogiska skäl, att knappast någon vidare torde hafva lust att i öppen diskussion uppträda till deras försvar. Inspektörsberättelserna lämna också den hugnesamma underrättelsen, att dessa kurser ej hittills, trots all officiell påtryckning, vunnit någon nämnvärd tillämpning. Om man bortser från de tre inspektörer, som själfva varit med om att skapa dem, synas knappast tre eller fyra inspektörer hafva gjort ens de blygsammaste försök att i afseende på dem följa normalplanens anvisning. Icke så få inspektörer visa ganska tydligt sin ovilja mot dem. Sålunda heter det t. ex.: lärarne hafva »icke utan sM7»* af dem »fruktat oberäknelig skada för folkskolan»; »anordningar för s. k. minimiläsare hafva ingenstädes inom distriktet påyrkats* eller vidtagits»; »ingenstädes finnas särskilda klasser för inhämtandet af folkskolans s. k. minimum; behofvet häraf har icke gjort sig gällande» *, o. s, v. Flera hafva i sin framställning vidrört hithörande frågor på ett sätt, som ådagalägger, att de ej vilja veta af några särskilda skolafdelningar för fattiga och klent begåfvade barn. En säger om sådana barn, som komma i fabriksarbete:

Om fyllda 13 år bestämdes såsom villkor för inträde vid fabrik, skulle de åtminstone hafva hunnit genomgå folkskolans tre första klasser och därmed den s. k. minimikursen, hvilken särskildt i fråga om folkskolans tvänne viktigaste ämnen faktiskt icke är genomgången förr än med tredje klassen.

En annan yttrar:

Äfven de fattigare barnen hafva icke afgått, förrän de förvärfvat det kunskapsmått, som 'bör i skolan inhämtas; några dock sedan de genomgått 3:dje klassen.

Liknande uttalanden förekomma på flera ställen.

En tredje inspektör tecknar i kraftiga drag sin ihärdiga, planmässiga sträfvan att under en lång inspektionsverksamhet i en fattig provins med ogynnsamma lokalförhållanden steg för steg utveckla folkskolan till den nationella och allmänbildande institution, som 1842 års män tänkte sig den, samt slutar:

Sålunda har folkskolans undervisning ändtligen vunnit den utsträckning och fullständiga anordning, hvartill alla åtgärder för skolväsendets förbättring ytterst syftat, samt de världsliga skolämnena kommit i åtnjutande af den rätt, som redan vid folkskolestadgans utgifvande för 50 år sedan för dem ställdes i utsikt.

I sanning ett märkligt uttalande från en inspektörsveteran, samtidigt med att yngre ledande krafter börjat anträda det stora återtåget! Skulle detta genom decennier sig sträckande arbete ej fått afse äfven de fattiga och klent begåfvade, så hade denne

Kursiveradt af oss.