Sida 285
1894-06-06
N:r 23
SVENSK LÅEAEETIDNING.
283
veteran i folkskolans tjänst säkerligen kunnat bespara sig sina mödor, ty i hans distrikt finnas ej synnerligen många, som icke kunna hänföras till den förra af dessa båda kategorier.
Några inspektörer förklara helt kort och godt, att inga minimiklasser blifvit inrättade inom deras distrikt. De allra flesta demonstrera emellertid emot dem genom sin tystnad. Icke ett ord från början till slutet af deras berättelser antyder, att de ens tagit någon notis om dem,'detta oaktadt andra delar af normalplanen oupphörligen af dem åberopas. #
Följande yttranden för samma kurser äro anmärkningsvärda:
Någon särskild anordning för beredande af närmare sammanslutning af lärokursen för de barn, som tillåtas att lämna skolan efter inhämtande af det mindre kunskapsmått, hvilket angifves i folkskolestadgans § 48, har utom i staden Norrköping, där barn, hvilka af en eller annan anledning blifvit urståndsatta att deltaga i den fullständigare lärokursen, erhållit särskild undervisning, endast blifvit vidtagen i två skoldistrikt på landsbygden. I det ena af dessa, i hvilket barnen i de särskilda klasserna måst i anseende till sitt stora antal delas på afdelningar, hvilka besökt skolan på olika tider, har för en del af de till tredje klassen uppflyttade barnen, nämligen de som i anseende till fattigdom eller klenare begåfning ej ansetts kunna genomgå fullständig lärokurs i alla ämnen, anordnats en särskild klass, i hvilken de få besöka skolan alla läsdagar i veckan under hela läsåret och därefter aflägga examen enligt skolstadgans § 48, medan däremot de öfriga lärjungarne i samma klass endast erhålla undervisning under halfva året och sedan, efter att följande året hafva genomgått fjärde klassens kurs under alternering med en andra afdelning af samma klass, aflägga afgångsexamen enligt stadgans § 47.
I det andra distriktet åter har dylik förmån beredts dem, som få lämna skolan efter aflagd examen enligt § 48 af skolstadgan, på det sätt, att under den delen af vårterminen, då folkskolans öfre afdelning undervisas for sig, lärokursen hufvudsakligen inskränker sig till de i samma § föreskrifna läroämnen, så att de lärjungar i fjärde klassen, hvilka vid denna termins slut genomgått den for afgång med inskränktare fordringar bestämda kurs och för öfrigt därtill äro berättigade, kunna få afgångsbetyg enligt § 48, hvaremot de öfriga lärjungarne i fjärde klassen få aflägga fullständigare afgångsexamen jämlikt § 47 vid årets slut, sedan de under den del af höstterminen, då de bort åter besöka skolan, fått undervisas enligt en kurs, som hufvudsakligen varit beräknad på afslutning af de öfriga, reala, läroämnena. Både den ena och den andra af dessa anordningar synas, att döma af hittills vunnen erfarenhet, hafva burit goda frukter. Det är ju ock tydligt, att, där möjlighet finnes att på dylikt sätt bereda kraftigare kunskap inom ett mer begränsadt område för dem, som ej kunna följa med den utförligare lärokursen, detta skall för dessa barns utbildning blifva till större båtnad. Inom inspektionsområdet utgöra dessa barn ännu flertalet bland de utexaminerade. (Chr. L. Anjou.)
l ett icke ringa antal skolor har man begagnat sig af normalplanens anvisning att under vinterterminen begränsa undervisningen till de ämnen och de kurser, som måste anses mest maktpåliggande. Resultatet häraf har visat sig mycket gynnsamt. Att dock denna anordning långt ifrån öfver allt iakttages, har en tvåfaldig orsak. Lärarne, påverkade af den agitation, söm bedrifvits mot denna anordning, hysa motvilja mot densamma och påyrka därför, att hela lärokursen skall delas ut på läsåret i sin helhet, utan att akta på, huru många barn i följd häraf icke i något ämne erhålla
annat än en fragmentarisk kunskap, så att de vid sin afgång från skolan besitta långt mindre verklig insikt, än de föraktligt s. k. minimi-läsarne i de skolor, där normalplanens nyssnämda anvisning följes. Härtill kommer, att motstånd reses mot den ifrågavarande anordningen äfven från föräldrars sida af intet annat skäl än det, att under sommarterminen undervisning i katekes icke förekommer. Att i själfva verket grundligare och mera omfattande kristendomskunskap, särskildt med katekesen till underlag, vinnes genom att förlägga denna undervisning till den tid, då alla barnen äro tillstädes, och då för ämnet anordna ett större antal lärotimmar, vill man icke inse. (N. J. O. H. Lindström.)
Förslag om minimikurser, som jag framställt, har man icke velat antaga af undseende för folkopinionen. (Edvard Torell.)
Här ser man, hvad »minimiagitationen», - för att använda ett af citatens terminologi - på landsbygden mäktat åstadkomma. Det är ju ej mycket. Och i städerna är resultatet ej stort bättre: Karlstad och Falun synas vara de enda, som lyssnat till normalplanens anvisning. I Norrköping hade man ju redan förut infört en dylik anordning.
Ingen torde af de citerade styckena bli öfverbevisad om, M normalplanens »tillägg» äro ägnade att bättre tillgodose fattiga och klent begåfvade barns utveckling, än förut skett.
Rektor Anjou framkastar två nya förslag med förkortad skoltid och förklarar sig helt öppet anse, att de flesta barnen inom hans distrikt »ej kunna följa med den utförligare», det vill här säga den lagstadgade »lärokursen».
Kontraktsprosten Lindström bekänner själf i sitt kapitel om skolgången, att denna är »mycket oordentlig» bland minimilä-sarne, äfven sedan de fått sin skoltid förkortad till hälften mot förut. Och sedan »en stor del barn alldeles befriats från skolgång» under halfva läsåret, begagna de återstående »undervisningen högst ojämt». En mera målande framställning af anarkien i skolor med minimikurser torde vara obehöfligt att här gifva.
Man kan ej annat än förvånas öfver, att den, som haft sådana fakta för 'ögonen, likväl kan beskärma sig öfver, att »lärarne blifvit påverkade af den agitation, som bedrifvits mot denna anordning» och därför »hysa motvilja mot densamma». Lika litet har man rätt .att förundra sig öfver, att »motstånd reses mot den ifrågavarande anordningen äfven från föräldrars (- de för barnens undervisning intresserades) sida».
*
Sedan man inhämtat, hvad inspektörerna i detta ämne »berätta», borde man kunna få anse detsamma slutbehandladt, så vidt det gäller genomförandet af normalplanens anvisningar. Men det är ej skäl att invagga sig i säkerhet. En af folkskolans officiella ledare har nyligen yttrat sig i en ton, som antyder, att man från den sidan visst ej är benägen att låta öfvertyga sig, att man begått ett missgrepp. Man kan därför när som helst vänta ett nytt försök »att gå tidens kraf till mötes».
Så mycket är dock nu klart, att i denna fråga äro barnens föräldrar, den i folk-
bildningsfrågor intresserade allmänheten och ett alldeles öfverväldigande flertal af de praktiska skolmannen fullt ense mot ett litet fåtal, som synes hafva förlorat tron på folkbildningens framtid. Stridens utgång borde då ej vara oviss.
Men då man fortfarande tillvitar mini-mikursernas motståndare, att dessa vilja låta de ifrågavarande barnen »släpa med klass från klass utan att lära dem något*», och att de anse individuell undervisning obehöflig för barn med ringa begåfning, så kunna vi ej underlåta att däremot göra en bestämd gensaga.
Angående de fattiga hafva våra meningsfränder yrkat, att lästiden skall ställas så lämpligt som möjligt för de föräldrar, som behöfva sina barns arbetshjälp, och att deras barn måtte erhålla tillfälligt lof, då särskilda förhållanden i hemmet sådant kräfva, samt att -folkskolestadgans föreskrift om understöd åt fattiga skolbarn skall efterlefvas. Det duger ej att tala om kommunernas fattigdom, ty att döma af normalplanen är det på de rika Skåne-och Östgötaslätterna, som minimikurser visat sig mest begärliga.
Till de klent begåfvade barnens fromma har påyrkats, att läraren skall på hvarje punkt af sin undervisning i synnerhet hafva sin uppmärksamhet riktad på dem, så att han förvissar sig om, att de förstått honom och följt med, att han, då så behöfves, bör lämna dem särskild hjälp, att han bör uppmuntra dem och utveckla möjligen hos dem befintlig rikare begåfning i någon speciell riktning samt att de böra få läsa om kursen i en eller två klasser, om så skulle visa sig behöfligt.
Dessutom har till förmån för alla barnen påyrkats, att lärokurserna skulle afpassas efter deras ålder och begränsas till sådant, som barn kunna fatta, samt att undervisningen till formen bör vara åskådlig, och att man hellre bör genomgå ett mindre kunskapsområde, så att barnen tillägna sig det, än hastigt fara öfver ett mera omfattande. Och slutligen har framhållits, att för sedligt förfallna eller förslappade barn särskilda åtgärder böra vidtagas.
Är sådant att släpa barnen med klass ifrån klass utan att lära dem något! Hvad bjuda då våra motståndare dem på? Jo - alla fattiga och klent utrustade skola plockas ur de afdelningar, dit de kommit, och föras ihop i samma sal för att hufvudsakligen sysselsättas med katekes, kur-sivläsning och räkning. Och dylikt kallar man individuell undervisning! De, som ej känna »fattiga och klent begåfvade» bättre, än att de tro dem vara formade efter samma modell, borde, förefaller det oss, icke kunna tillmätas något synnerligen stort vitsord vid pedagogiska frågors bedömande.
-d.
* Kursiveradt af oss.
Uppfostran är ett åtgörande, hvarigenom en ande bildar en ande, och ett hjäna bildar ett hjärta. Jules Simon.
Källa: Project Runeberg ·