Svensk Läraretidning: 1894

284

SVENSK LÄEAKETIDNING.

N:r 23

Folkskolans ställning till den sociala frågan.

Vid Stockholms folkskollärareförenings vårfest å Djursholm sistlidne lördag hölls hälsningstalet af direktör Ernst Beckman (f. d. folkskoleinspektör, nu rektor vid Stockholms nya samskola), som därvid yttrade ungefär följande:

Mina herrar och damer!

Det gläder mig mycket, att det fallit på min lott att i dag hälsa eder välkomna hit ut till vårt unga samhälle. Folkskolan är min ungdoms kärlek - att det icke förunnats mig att åt henne ägna hela mitt lifs arbete, har herott på skickelser öfver hvilka jag icke själf kunnat råda. Då jag dessutom har den lyckan att bland eder räkna många personliga vänner, så har jag i sanning rika anledningar att göra mig till tolk för en från hjärtat gående välkomsthälsning.

Och härmed skulle jag måhända ha kunnat anse min uppgift vid detta tillfälle fylld. Man jag har icke trott mig äga rätt att undandraga mig den vänliga uppmaning jag erhållit att här äfven yttra några ord om en eller annan folkskolans angelägenhet.

Jag har då tänkt mig, att det för oss, folkskolans vänner; samlade till fest, kunde vara skäl att rikta blicken utåt, från skolrummet, ut till den stora rörelse, som genombrusar samhället, och att erinra oss folkskolans ställning till densamma, till den s. k. sociala frågan.

Vår tid, säger mången, är en farlig tid, ty folket, massorna rycka oemotståndligt fram mot fronten. Andra åter - och jag tror att I kanske utan undantag hören till dem - se häruti icke en fara utan en naturlig utvecklingsgång. Demokratiens framryckande kan åtminstone bidraga till förverkligandet af förhoppningen om, att ljusare dagar stunda för mänskligheten. Rättvisans höga kraf bjuder, att de bland våra bröder, som hittills hållits tillbaka, nu få träda fram till människovärdets jämlikhet. Må man därför icke frukta denna rörelse, som i alla händelser intet kan hejda, utan förhoppningsfullt bida, hvad som en gång skall framträda ur dess sköte.

Det är sant: en sådan öfvergångstid är oundvikligt förknippad med missnöje. Men är då missnöje alltid ett ondt? Om jag är missnöjd med mig själf, så är detta ofta första steget till omvändelse och bättring. Om en hel folkklass är missnöjd med sin ställning, så kan detta just vara sporren att genom arbete både inåt och utåt söka förbättra den. Är man i slöhet nöjd med allt som är, blott därför att det är, så stagnerar samhället likt ett stillastående vatten. Missnöjets rätsida, så att säga, är längtan efter idealet.

Det har med rätta erinrats om att i vår tideräkning funnits två andra skeden, som man - kunnat beteckna såsom missnöjets tidehvarf. Det ena var reformationstiden, den stora kyrkliga revolutionens dagar, då mycket störtade samman, hvarmed man förut nöjde sig. Från den tiden äga sär-

skildt vi dyrbara arf i tankens och religionens frihet. En annan jäsningens och missnöjets tid var den stora borgerliga revolutionens. Ehuru den franska revolutionen i sin utveckling fläckades af handlingar, för hvilka hvarje o förvilladt sinne måste rysa, så skänkte äfven denna det politiska missnöjets tid till arf åt nationerna, framför allt åt förtryckets barn, ovärderliga medborgerliga förmåner.

Nu ha vi åter, vid slutet af detta nittonde sekel, en sådan missnöjets tid. Den har med rätta betecknats såsom det ekonomiska missnöjets tid. Missnöje med sin ekonomi. Detta låter ju ganska tarfligt och materialistiskt! Men världsordningen är nu en gång sådan, att kropp och själ äro sammanväfda, att förbättring af den andliga tillvaron står förbunden med förbättring af den lekamliga. Den senare eftersträfvas mer eller mindre medvetet icke blott såsom sitt eget mål, utan ock för att hela människan må sättas i tillfälle att lefva ett högre, ett rikare lif. Därför må minst vi, som själfva äro lyckligare lottade, kasta stenen mot dessa, som nu söka att stiga ett steg uppåt.

Nu frågar man sig: Hvad kan vara orsaken till att detta missnöje, hvars grunder existerat i århundraden, först nu funnit sitt klara och medvetna uttryck? Orsakerna kunna vara flera; en bland dem är folkskolan. Folkskolan eller hvilket är detsamma folkupplysningen - se där, hvad som orsakar, att man icke längre vill nöja sig med ett tillstånd, som utestänger möjligheten till andens och kroppens fulla utveckling.

Alla vörda vi arbetet. Vi böja oss i beundran för det uthålliga slitet och släpet, som bär sin börda från tidig morgon till sen kväll. Men om nu både den, som bär denna börda, och vi andra börjat inse, att den är så tung, att den hindrar kroppens och själens fulla utveckling - är det icke då ovärdigt att icke söka lätta den? Är det då rätt att stå såsom likgiltiga åskådare, hvilka frukta att blanda sig i striden? Är det icke tvärtom en plikt att med råd och dåd söka bistå dessa små? Icke minst genom att arbeta för att missnöjet vändes mot rätt håll, att det blir ett missnöje mot allt, som i djupare mening förnedrar människan, en Uängtan efter allt, som i sanning lyfter henne? Hafva månne icke här folkskolan och hennes lärare en uppgift af snart sagdt omätlig betydelse? I samma mån som folket genom folkskolan blir ej blott upplyst utan bildadt, skall trygghet vinnas, att den rörelse, som nu råder på djupet, skall kunna vändas till en mäktig lifsström och icke varda en förödande stormvåg.

Ett kännemärke för vår tid, den framryckande demokratiens tid, är, att de stora rörelserna till folkets frigörelse i våra dagar utgå från folket själft. Det har funnits andra tider, då impulsen kom ofvanifrån. Nu kommer den nedifrån. Se till exempel på nykterhetsrörelsen! Huru har icke denna strid mot rusdryckernas tyranni vuxit fram ur det egentliga s. k. folket, kämpats af folket, oftast utan bundsförvanter? Detsam-

ma kan ock sägas om den s. k. frikyrkliga rörelse, hvilken storartade religiösa rörelse bland de små i samhället dragit statskyrkans portar förbi. Rösträttsrörelsen, som också artar sig till att blifva en verklig folkrörelse, har likaså sitt ursprung och sin styrka just i dessa djupa leder för hvilka den sociala frågans lösning är en lifsfråga. Jag har redan antydt, att det icke är tänkbart, att denna sista stora rörelse skall kunna i längden tillbakahållas. Det folk, som nu klappar på representationens dörr med krafvet på rätt att också hafva sitt ord med i laget, skall för visso en gång erhålla denna rätt. Men då, när röstsedeln ligger i dess hand - då kommer sättet att begagna den att bero på den grad af verklig bildning, folket erhållit i sin skola, i folkskolan.

Vår folkskola lider emellertid af två brister, som hindra henne i arbete för nationens sanna bildning. Den första är, att hennes undervisning är allt för formell. Man talar just i dessa dagar förbittrade ord om det examensväsen, som ständigt hos oss gör nya eröfringar och hvars formalism likt en brännande vind stryker fram öfver undervisningens fält. Vi hotas af en verklig nationell fara därigenom, att studentexamen uppställes såsom fordran för både likt och olikt. Snart anses väl ingen utan att ha tagit studentexamen äga anspråk på att vara en bildad man. Med denna lysande examen till mål pluggar man i lärjungarne en mängd af strödda examenskunskaper och ägnar mera uppmärksamhet åt deras formella utveckling än deras verkliga bildning. Många pluggläsningens ohälsosamma genvägar leda till studentexamen, men till verklig bildning leder sannerligen ingen enda genväg. Ty den förutsätter en långsamt mognande, harmonisk utveckling af både kropp och själ, en sådan förmögenheternas jämvikt, där förståndets skärpa icke föröder känslans värme, och där hela varelsen styres af en stark, renad och förädlad vilja.

Folkskolan suckar äfven hon i sin mån under samma ök och bär allt för tydligt prägel däraf, att man här i landet tyckes anse de läroverk, hvilka ha till uppgift att skapa studenter, såsom urtypen efter hvilka andra undervisningsanstalter så långt möjligt skola bilda sig.

Det andra felet är, att folkskolan icke ännu är hela nationens skola, bottenskolan, där alla landets barn få sin första medborgerliga bildning. Först när det blir fallet, då får folkskolan också i ekonomiskt afseende den plats, henne tillkommer. När det målet är vunnet, då skola lärarne få en lön, som står i förhållande till det förtroende fosterlandet visar dem genom att i deras händer anförtro det dyrbaraste det äger, nämligen sina barn och därmed sin framtid. Ja, då få vi kanske till och med - nytt skolhus i Östermalm! (Munterhet.)

Må alla, som inse dessa folkskolans brister, också sluta sig samman till oaflåtligt arbete för en reform l Må ingen draga sig undan! Måtte liksom stundom religiösa väckelser blåsa genom ett land också en »väckelsens